Taget ur verkligheten

Efter att nu i ungefär en veckas tid pga att min lilla bil bestämt sig för att gå sönder i princip överallt. Har jag fått ägna mig åt den otroligt fantastiska kollektivtrafiken för att kunna tjäna mitt uppehälle.

Kollektivtrafiken är ju bara lite dyrare och den tar ju knappt någon mer tid alls. Har ju ändå inget för mig utöver min helttidstjänst så att spendera 2 timmar extra varje dag på transport märks ju knappt alls.

Igår kväll hade den fantastiska kollektivtrafiken bestämt sig för att tåget skulle bli en buss för en dag pga att lokföraren hade klipptid, träffat en lokförerska eller liknande.

Istället skulle det alltså åkas buss från gbg till Varberg. Stora fina skyltar om var ersättningsbussar skulle finnas hade placerats ut överallt där ingen överhuvudtaget skulle ha en möjlighet att läsa dom.

Men till slut efter några vändor runt centralen med omnejd hamnade jag iallafall på rätt plats, logiskt placerad vid dieselpumpen på den intill liggande shellmacken.

Av någon anledning så hade bussen bestämt sig för att den inte ville vara ersättningsbuss utan tyckte att den skulle befinna sig någon helt annanstans. Att det sen betydde att ett 30-tal männinskor blivit kvarglömda 10-tals mil hemifrån verkade ju inte spela någon större roll.

Som tur var hade tågbolaget låtit bli att placera ut någon informatör av något slag…iallafall inte i göteborgsområdet, det kanske var bingokväll på informationsklubben?

Hursomhelst hade ju tågbolaget en hemsida med ett telefonnummer dit man kunde ringa. Nu råkade dom ju bara ha telefontid till kl.19 och min klocka hade blivit 23. Så just för tillfället var det lite svårt att få kontakt med dom.

Eftersom all personal som fanns på området sysslade med allting annat än att köra tåg och i de flesta fall jobbade på något helt annat bolag än det berörda, så var det ingen som visste absolut någonting om jag händelsevis inte hade någon fråga om vagnstädning eller bagagehantering.

En liten tröst var ju att nästa tåg skulle gå redan kl. 5.30 och att bolagets telefon skulle vakna redan kl.8

Kl 23.30 bestämde jag och några andra ur sällskapet på ca 30 personer att skulle vi komma till Varberg, Halmstad eller ännu längre bort så fick vi nog hitta något annat färdsätt på egen hand.

Vi fick tag i en taxichaufför som intog sin dagliga shellkorv på shell. Vet inte om det var pga korven eller vad men han förklarade att han tog 250:-/10km. Eftersom jag glömt kulramen hemma räknade jag ihop 250×8=2000 i huvudet och fick ännu mer huvudvärk.

Chauffören vägrade tro mig och pillade fram sin telefon och började trycka på i princip varje knapp som fanns och 20 minuter senare konstaterade han att jag hade nog fanimej rätt ändå.

”Säxxtånhonndra”, ”Jag kör er för säxxtonhonndra”. Jag tyckte det var starkt av mannen att kunna sänka priset så mycket med tanke på att han inte hade en susning av vart Varrbärg kunde tänkas ligga, men förklarade att på Bali som jag besökt en månad tidigare åkte jag taxi i 1½ timme för under hundringen. Eftersom flyget till Bali kostar 7500 och inte gick precis just då så tyckte chauffören att vi kunde väl säga 1300 och detta utan att ha en aning om Bali låg i närheten av Varberg eller inte. Men det måste ju varit en väldigt korkad taxi som hade kunnat åka omkring med en sån snåljåp som mig så länge utan att ta rejält betalt, verkade han tänka.

Vi tyckte att 1200…dvs 400 per skalle var vad vi kunde tänkas betala. Efter att skakat huvudet på ett väldigt negativt sätt under vad som kändes som en minut bestämmer sig taximannen att han nog får ringa till någon…kanske någon som visste var Varberg låg eller som kanske kunde bjuda på en kopp kaffe eller något annat som kunde lösa frågorna som hopades innanför chaufförens stabila pannben.

Vi hade redan börjat stega mot centralen för andra taxis och nya förhandlingar när vi hör en röst skrika bakom oss….åke..åke…åke.

Jag heter inte åke och det är ytterst tveksamtom någon av de andra gjorde det, men hursomhaver så formligen lyftes vi in i taxin av chauffören som nu ätit upp korven och slutat prata i telefon.

Efter några minuters förklaring så att mannen iallafall fått en uppfattning om åt vilket håll Varberg låg rullar vi igång. ”GPS” säger mannen och knappar med flinka fingrar in….Värmdö!!!

”kör mot Malmö” säger jag från min plats i baksätet, ”så hojtar jag till när du ska svänga av”.

Efter en stabil och jämn körning mellan 65 och 180 km/h så befinner vi oss på Varberg central 50 minuter senare. Med tanke på att mannen hade full okontroll på både ratt och pedaler och dessutom bestämt sig för att lyssna på sin favoritkanal ”ännärjii” på medelhög till hög volym. Så var jag tacksam att han inte lyckats plantera bilen invid något lagom stabilt träd längs vägen. Huvudvärken var nu brutal. Att både genomlida inställda tåg, inställda ersättningsbussar för tåg, inställd informationspersonal om allt som var inställt, prisförhandlingar, vägbeskrivningar (hade vi kommit till Värmdö om vi inte sagt något?), kraftiga accelerationer/inbromsningar och slutligen 50 minuters ”ännärjii” var tydligen ingenting jag mådde särskilt bra av.

Vi har bestämt oss för att vi skulle betala var för sig 400. Dels för att vi skulle få varsitt kvitto att visa upp när vi krävde ersättning, men mest för att det var rättvist så.

Mannen i framsätet betalar först. Chauffören har dragit upp en dosa av modell 70-tals skrivmaskinen och begär ett kontokort från mannen. Jag kollar på hur han sätter in sitt kort i maskinen, chauffören knappar in beloppet med sina flinka fingrar varpå han säger ”kådden” till mannen som på det knappar in sin kod, trycker gröna knappen och får sitt kvitto efter en stunds surrande från maskinen som inte var en skrivmaskin från 70-talet utan bara såg så ut,,,…min tur.

Jag ger chauffören mitt kort. Han stoppar in det i maskinen, knappar in beloppet…trodde jag!

När han sträcker maskinen bak till mig gör jag precis som föregående betalande….knappar in min kod. Nu visar det sig att chauffören inte alls slagit in beloppet utan bara en 4. Så där jag nu knappade in min kod var det nu ett belopp. När jag räckte tillbaka maskinen till chauffören tittade han på den och kliade sig långsamt i huvudet. Just då satt mitt kort i maskinen och i maskinen var ett belopp på drygt 40000 inslaget och klart…därför att efter jag tryckt in min kod hade jag givetvis tryckt ”klar” utan att titta efter,

”Du får avbryta köpet” säger jag. Eftersom chauffören tydligen hade det ännu svårare med tekniken än vad han hade med Sveriges geografi så bestämde han sig för att trycka på den stora röda knappen. Ut ur maskinen rullas det nu ut kvitton…på kvittot stod att läsa min 4-siffriga kod…med en 4 framför. Som tur var hade ett decimaltecken bestämt sig för att dyka upp precis innan de 2 sista siffrorna. Trött och med dålig syn (det var ju mörkt) så konstaterad jag att jag betalat ca 50 kronor för mycket. Chauffören halade upp en 50-lapp och gav den ursäktande till mig. Bestämde mig för att ”det blir nog bra” och längtade bara hem. Ut ur taxin, upp på cykeln för att 12 minuter senare äntligen landa på rumpan i soffan. Vet ju inte vad som hände…men idag när jag halade upp kvittot från taxin stod det ”transaktion avbruten” med ganska feta bokstäver längst ner. Loggade in på min banksida för att kolla…..och än så länge finns inget köp registrerat. Så det kanske var lite betalning för sveda och värk. Det roliga i kråksången är ju att jag ska skicka kvittot till tågbolaget för ersättning, det kanske blir en spännande fortsättning på den här historien. Har ju trots mina kraftiga försök att göra så lite som möjligt för att inte kunna ställa till med något en väldigt bra förmåga att just ställa till med något.

J

Tags: Kommunikation

This entry was posted on fredag, november 4th, 2011 at 20:30 and is filed under Kommunikation. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.