Where the streets have no name……
Tänkte väl berätta färdigt om de 4 båtluffande ungdomarna…så ni vet att de kom hem ordentligt.
Vi hade ju lämnat Santorini med småsugna tyskar, elaka hundar, rejält packade taxichaufförer och små grekiska åsnejockeys. Kommit på båten i sista stund…båten som skulle ta oss till Paros. Där skulle det ju gå fasligt lugnt till och fasligt lugnt var precis vad vi behövde efter nästan 2 veckors konstant party på Ios och Santorini.
Paros var ännu en liten ö som hade fått sig en placering mellan Naxos och Ios….så båtresan skulle ta nästan 3 timmar. Eftersom vi förlorat mycket vätska efter de vådliga strapatserna den sista timmen på Santorini, tog vi det säkra före det osäkra och fyllde på lite extra under båtens långsamma tuffande mot Paros. Detta innebar ju att när vi väl anlände så var vi ganska glada och att våra dödskallescarfs prydda huvuden helt glömt bort hur mycket våra inre organ behövde iallafall några timmars rast i sitt ganska överansträngda jobb med att ta hand om alkoholen som vi spillde i oss.
Det första vi var tvugna att göra när vi hamnade på landbacken var ju som vanligt att ordna oss någonstans att sova (oftast glömde vi ju i vår glädje bort att sova, utan där de sängar vi betalade för stod, fick ju mest våra reseattiraljer chans att återhämta sig).
Eftersom de mesta bekymmer och all annan tankeverksamhet uppenbarligen läggs helt åt sidan när man fått sig några stabila groggar. Innebar det att istället för att vi prutade på rummen så lyckades rumsuthyraren trissa upp priset istället för tvärtom. Och när det väl var dax att betala var priset oerhört mycket högre än vad vi från början kom överens om, men det var vi ju lyckligt omedverna om eftersom vi vid prisförhandlingarna oftast hade all uppmärksamhet riktad på var närmsta bar var belägen
På Paros hade någon liten grek verkligen tänkt till. Att hit kommer det komma en hel del frusna, törstiga nordbor som har beskaffats med en helt idiotisk tävlingsinstinkt.
Därför hade de anlagt en spikrak väg som var dryga kilometern lång och löpte längs havet. Att vägen bara var ett sätt för att suga ut oss turistande folk, som av en händelse stannade till på Paros var ganska självklart. För att om man i ett nyktert ögonblick funderade till en stund, kunde man klart och tydligt se att vägen bara började…… det vill säga att man gick på någon stig och mitt i allt dök det upp en väg. Och följde man vägen dess hela, dryga kilometers längd….så slutade den bara.
Längs med vägen…med varenda svängdörr mot havet…… låg barerna vägg i vägg.
Detta gjorde ju att man bara var tvungen att starta upp vid baren längst bort….i stadig takt förflytta sig bar för bar, tills man inte var kapabel att förflytta sig mer….inte i upprätt ställning iallafall.
Varenda människa med tävlingsinstinkt förstod ju att det var så man bara måste göra….och det var precis vad vi gjorde!
Vi upptäckte på ett tidigt stadie att det inte var så hemskt smart att förgrunda för mycket. För på varje bar hade man en tävling i tävlingen, att kunna pruta till sig det bästa priset som möjligt. Och hade man fått sig några stadiga för mycket var ju inte prisförhandling ens starkaste sida direkt.
Hursomhelst….vi letade upp vägen (vi gick alltså tills det mitt i allt var en väg som vi gick på). Sen förflyttade vi oss på raska ben i rakt sydlig rikting, tills vägen bara slutade vara en väg. Vred våra kroppar 90 grader i östlig rikting och tog ett gäng hurtiga steg, genom svängdörren och vidare till bardisken. ”4 B52 on fire and 4 big Heineken”….. nu började budgivningen. När vi tyckte vi fått ett skäligt pris betalade vi. Bartendern hivade upp 4 heineken som ganska fort tog slut (trava själv dryga kilometern på Paros i Juli så får du se hur törstig man blir). 4 små glas dök nu upp. Först några centiliter Caluha i glasets botten….mot baksidan av en tesked spilldes det sen i några centiliter Baileys, allt för att B52:an skulle få sina tydliga skikt……det sista som spilldes i var en skvätt Gran Mariner, också den mot teskedens baksida för att lägga sig i ett översta skikt. Nu skulle skiten brinna och det fixade bartendern med sin tändare, gran marinern brann så den lilla skäggstubb vi begåvats med sveddes. I med ett sugrör….SLLLUUURRRRRP…..yes!
Efter detta gjorde vi helt om och förpassade nöjt våra kroppar till baren vägg i vägg.
Här genomgicks samma procedur och 10 minuter senare anlöpte vi bar nummer 3´s bardisk för nya förhandlingar, dessa hade en tendens att gå sämre och sämre, men det är tur att man kan skylla det mesta på spriten.
Bar 9-10….dit vi i normala fall kunde tänkas komma en lagom glad kväll hade praktiskt nog utrustas med både färgglada spyhinkar och ledstänger som kunde hjälpa en att både ta sig in och ut på ett iallafall lite ståndsmässigt vis.
Den första tanken som slog en när man slog upp de svullna, blå dagen efter var ju knappast att ”ikväll ska jag fanimig komma till bar 11”. Men efter att solen fått mjuka upp huden lite började tanken komma smygande.
Solen avnjöt vi på en liten strandremsa som var lägligt placerad precis utanför där vi bosatt oss. Att den i princip var helt öde passade ju oss som handen i handsken. Men informationen vi fick strax innan vi lämnade ön var kanske av den arten att vi hade klarat oss aningen bättre utan den. Det visade sig att strandremsan där vi låg och den lilla viken vi badade i….var det stället där de besökande båtarna hade den goda smaken att tömma sina latriner. Nu fick vi ju inte veta det förrän precis innan vi lämnade Paros…och några öl senare var det något som vi inte fäste större vikt vid.
Sista kvällen hade vi bestämt oss för att nu skulle vi verkligen anstränga oss för att komma fram till bar 11…om vi så skulle krypa dit och bli liggande där tills någon vänlig själ kunde välta oss ut på vägen igen så vi kunde ta oss hem efter bästa förmåga.
Nu hade ju A skaffat oss lite förstärkning för just denna rekordenas afton. Han hade någon kväll innan fastnat mellan en 2 meter lång brittisk kvinnas svällande bröst och nu skulle hon och en avsevärt kortare väninna agera hejarklack och vid behov rent fysiskt stöd.
Kan ju lite motvilligt erkänna att denna, den 5:e kvällen på Paros påhittade bargata, klarade jag bara av att ta mig till bar 6. Kroppen strejkade ihop värre än värsta grekstrejken som skulle komma i framtiden. Inte ens både 1 och 2 besök i något intilliggande buskparti kunde ändra på den saken. De andra strävade på så gott det kunde och A med både den kortes och den långes hjälp kunde till sist med ett saligt leende ta sig ut ur bar 11….för att genast plantera hela sitt främre parti i en närliggande rabatt och där falla i djup, nöjd sömn.
Dagen efter hade vi helt gett upp hoppet om att få lite lugn och ro under resan…så vi gjorde det enda rätta…åkte till Ios igen.
Där hade vi den fantastiska turen att några av de 26000 hade bestämt sig för att lämna lite plats till oss, så vi var så välkomna iland igen. Under de följande dagarna, kvällarna och nätterna, träffade bland annat M en vägg, A en småpilsk åsna och jag och PO såg till att den resans enda nudist snabbt la den karriären åt sidan.
Efter de dagarna begav vi oss till Aten där vi spenderade våra sista dagar. Där blev vi neddrogade på en strippklubb som inte var en strippklubb. Vid ett annat försök att angöra en annan strippklubb, hamnade vi på en gayklubb eftersom den taxichauffören som körde oss tydligen dragit sina egna slutsatser vart 4 dödskallescarfs beklädda killar, med mörka solglasögon helst ville se lite naket kött.
Vi kissade lite på akropolis och blev aningens blyförgiftade, inte av kissandet utan av den satans trafiken…..men annars var det rätt bra när vi äntligen fick ta planet hem till gamla, trygga Sverige.
JoE