Nattivalen som gud glömde……

Känner mig lite nödgad att berätta lite mer om lille U och hans lilla liv.

Det hände ju sig att han ibland lämnade Murjeks urskogar och ibland till och med kom ut ur den inredda vedboden, som var förlagd bakom garaget hemma hos mamma.

Han hade också ett synnerligen speciellt förhållande till bilkörning och bilhantering, precis som mig. Den enda stora skillnaden var väl att hans bilar verkade hålla sig hela, hur underligt det nu än kan verka.

Hans normala förfarande när han hade varit på pokerbesök hemma hos oss på kaptensvägen i en 5-6 timmar. Ofta när dessa 5-6 timmar långa pokerbesök skedde, rådde det uppemot 30 grader minus utomhus. Eftersom termometerna var tillverkade betydligt längre söderut än där vi befann oss, slutade de flesta av dom redan på minus 25. Detta innebar att man fick ställa sig på tå och försiktigt blicka ner i botten på termometern för att se om man kunde se något av skalan överhuvudtaget. Att man skulle göra den lilla titten försiktigt hade man lärt sig efter de gånger man hävt sig fram lite för snabbt….vilket gjorde att den lilla stunden man kikade ner i termometerns mörka botten…då passade skinnet i pannan på att frysa fast i glaset på termometern och där satt man sen. Det var ju aningen pinsamt att stå där lagom fastfrusen med främre pannbenet och skrika på hjälp….hade man en diskret kamrat med så kunde han avhjälpa det hela genom att han slickade loss en. Ibland var kamraten inte snabb nog med tungan vilket resulterade i att han också satt fast ganska ordentlig han med.

Nu tappade jag tråden en aning…men om man inte såg skalan när man stod där och kikade ner så var det minus 30 eller lägre….det vill säga, kallt som fan!

När nu lilla U äntligen hade fått den brilljanta tanken att lämna oss lite ifred där på kaptensvägen efter 5-6 timmars våldgästande. Då brukade han ta några raska steg ut genom dörren och fram till sin Volvo 360 som stått där på trottoarkanten utanför vårt hus och fryst ihop en aning. Detta bekymrade ju inte U så mycket. Han drog ut choken fullt, trampade ner pedalen i botten med sin 35:a istoppad i de senaste cowboybootsen och vred om nyckeln. När bilen väl ruskade igång så hade ju en normal människa släppt gasen, för att råvarva en motor som umgåtts med den 30-gradiga vinter de senaste 5-6 timmarna kan närmast jämföras med att finjustera motorn med en uppsättning väldigt aggressiva handgranater. Men som sagt, U var ju inte av den bekymrade sorten så han höll kvar pedalen så djupt ner han nu kom med sina små ben. Detta hade ju kunnat fortgå i evighet, men eftersom det kraftiga vibrerandet i rumpan av bilens protester och även en aning på grund av att de 12 baljorna kaffe U hade spillt i sig under sitt besök hos oss gjorde sig påminda, fick U nu väldigt bråttom hem för att få besöka toaletten och tappa av lite.

En annan gång när U och några av våra klubbkompisar var på väg från en match i U´s lilla 360. Så hetsade någon U att för en gångs skull överträda de normala 80 km/h som han vanligtvis brukar nöja sig att framföra bilen i längs E4. Hur mycket denne någon hade hällt i sig av sin flaska, märkt No.1 framkommer inte av historien. Men det måste varit en större del av flaskan, för ingen nykter person kan ens komma på den idiotiska tanken att vilja sitta i en bil som framförs uppmot 3-siffrigt med lilla U bakom ratten.

Men nu hade U fått nog av påtryckningarna och drog upp den lilla bruna 360´n till modiga 120 knyck. Nu börjar denne någon att föra en dialog med lilla U. Vet inte vad som skulle kunna få mig att försöka samtala med U, samtidigt som han framför sin lilla bil i 120, med stadigt 10-i-2 grepp om ratten med sina skoghuggarvalkiga små nävar…..men denne någon var ju nu inte jag.

”Undrar hur fort bilen går på 2:an”, undrar någon.

”Nog gåw den sähäw”, svarar U

Någon himlar med sina ögon och säger, ”inte en chans” och skrattar lite.

Mitt i skrattet så bestämmer sig någon för att inte skratta mer. För just precis då har U greppat växelspaksknoppen med sin skogshuggarvalkiga, högra hand och förflyttat växelspaken på ett väldigt hastigt och förmodligen också ganska lustigt sätt från 4 till 2. Motorbromsen är total…varvräknaren slår så långt att den försvinner…alla i bilen kastas våldsamt framåt. Lilla U sneglar lite på någon och ler snett sitt allra lyckligaste skogshuggarleende, växlar upp och fortsätter sin färd längs E4. Det var väldigt tyst i bilen de sista milen hem till Kalix….men det dracks nog desto mer.

Nu var det ju inte detta jag tänkt skriva om….men det här slank bara med.

Jag tänkte däremot berätta om när vi var och tävlade i Luleå en gång, någon gång halvvägs in på 80-talet.

Just den här tävlingen var synnerligen populär. Dels för att man spelade i 3-manna lag. Dels för att den försegick mellan eftermiddagen på lördagen och sedan fortgick framemot klockan 8-9 följande morgon. Men kanske allra mest för att det ibland var uppemot 3 timmars väntetid mellan de matcher man skulle spela. 3 timmars väntetid gjorde ju att det hela var upplagt för att det kunde tänkas att bli en grogg eller 2. Och om nu några lyckats få till mer än ett 3 timmars uppehåll och groggarna blivit några fler, så resulterade det ofta till att det kunde bli väldigt dråpliga matcher någon gång där mitt i natten i Luleås bowlinghall.

U hade givetvis säkrat upp med en 37:a bananlikör som bara låg och väntade på att det första uppehållet skulle infinna sig.

När första matchen hade avklarats och det första 3 timmars upphållet äntligen dök upp. Blev man gärna sittande i omklädningsrummet en ganska bra stund för att snacka lite skit, beklaga sig och givetvis korka upp.

När det var dags för nästa match hade ju U haft så trevligt att större delen av 37:an bananlikör låg som en värmande filt i hans lilla mage.

Med bananlikören i magen och med den det mesta av förståndet någon helt annanstans äntrade nu U med sina lite mer salongsberusade lagkompisar banorna.

Vi andra som inte skulle spela satt oss på läktaren för vi ville ju inte missa den show som vi nu med all säkerhet visste skulle följa.

U var magnifik!! Han gjorde inte ett rätt under de 30 minuter som matchen pågick. Men som de vise säger…..de som inte har förstånd, de har tur.

Och tur var precis vad U hade….han lyckades få ner alla käglor i princip i varje slag, hur mycket han än missade. Och den totala glädjen han visade upp vid varje slag där käglorna föll gjorde att han var hela bowlinghallens centrum. Han for runt över banorna…vek sin lilla kropp dubbel för att ge klotet psykologisk hjälp…han skrek, han spottade, han svor. Bananlikören hade gjort underverk!

När den matchen, som U´s lag vann på ett förkrossande sätt, var klar..så firade U med att dra i sig det sista av bananlikören i ett svep. Efter det äntrade han läktaren där han dirigerade oss andra som nu spelade. ”Skwuva föw helvete”, ”jävla tuwstwajk”, ”vaw fan äw bananliköwen” var några ramsor han hasplade ur sig.

När vi andra spelat färdigt och styrkt oss lite var det dax att gå och få i sig något ätbart. Luleå var på den tiden försedd med en restaurang som alla gillade…Exotic. Detta var en kombinerad kinarestaurang och pizzeria. Den drevs av ett gäng kineser och en av de kvinnliga kineserna visade oss nu till restaurangens största bord, för vi var ju närmare 20 stycken.

När vi tittat i menyerna tog servitrisen upp beställningen på vad vi ville dricka. När det blivit U´s tur kliade han sig i sitt 9 strån, kraftiga skägg….”en kaltenbewg”, utbrast han med sin för tillfället höga, bananlikörshesa röst.

Servitisen noterade och började nu ta upp matbeställningarna. När det återigen var U´s tur funderade han länge….”en kaltenbewg”, bräkte han till slut.

Servitrisen förklarade nu för U att han faktiskt måste äta för att överhuvudtaget få dricka alls.

U med magen full av bananlikör och rysligt sugen på en kaltenberg studerade återigen menyn. Efter en del överläggningar enades han till slut med servitrisen att det var helt ok om han tog en dessert.

Vi fick det vi beställt att dricka och lilla U sög nöjt på sin kaltenberg. Men nu var det nog på väg att bli för mycket för den lilla mannen. Vi andra fick in vår mat och beställde in mer drickbart till den. Men U´s dessert, friterade bananer med glass dök inte upp. På en någotsånär hyfsad restaurang så serverar man ju rätterna som det är tänkt. Det vill säga…förrätt först, sen varmrätt och när alla är färdiga med den serveras desserten.

Detta gjorde ju att U´s tålamod nu brast totalt. ”Vaw fan äw bananjävlawna”, skrek han. När han fick syn på en manlig servitör en bit bort vrålade han, ”vaw fan äw hon…..ta hit negwessen”.

Eftersom alla i U´s lilla värld som inte kommer från trakten runt Murjek är från någon helt annastans. Brydde sig inte U alls om vad det var för skillnad mellan exempelvis Asien och Afrika. Därför hade nu U´s ganska bananlikörsdomnade förstånd bestämt sig för att servitrisen var från afrika och den senaste geografilektionen han hade medverkat på låg Asien och Afrika hursomhelst jävlig nära varann och definitivt jävligt långt från Murjek. När servitrisen på skyndsamma steg nu kom springande med U´s dessert vrålade han återigen, ”ta hit bananjävlawna”.

Men nu började det bli bråttom, det var ju snart dax för nästa match i tävlingen som var den ursäktande orsaken till att vi befann oss där vi nu var.

När U äntrade banorna denna gång var han i stort sett helt väck. Men käglorna föll på det mest spektakulära sätt denna gång oxå. U skrek och vräkte ur sig avgrundsvrål som fick blodet att isas i motståndarnas ådror. Han kröp, han låg ner och sprattlade, spottade och svor så mycket han bara kunde. En av de många åskådarna sa nu med förskräckt röst, ”men herregud….mannen där borta är ju berusad”.

En av våra äldre medlemmar som av en händelse befann sig precis bredvid den förundrade åskadaren svarade iskallt, ”nääää…….han är utvecklingsstörd”

JoE

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu