Taget ur verkligheten

Tänkte prata lite om vårt tids gissel. Syftar inte på de stackars grekerna som krisar ihop för att pensionsåldern höjts från nuvarande 52 år och att de nu faktiskt ibland måste betala skatt.

Inte heller på Italienarna som varit tvungna att avsätta korruptionens gudfader.

Amerikanarnas förmåga att komma på den briljanta idén att höja sitt lånetak och göra det möjligt att få ett ännu högre budgetunderskott än de triljoner de redan har, ska jag inte heller nämna.

Nu tänker jag på Wordfeud…snart i var mans smartphone. Spelet som är alfapet för analfabeter och oss vanliga dödliga som verkligen försöker.

Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag lyder under diagnosen ordallergiker….lite oroande att man blivit 46 och fortfarande kan få en diagnos.

I början var det fantastiskt! Jag hade lekstuga med en massa roligt folk som tydligen också verkligen försökte spela på samma sätt som man satt och spelade det vanliga alfapet över groggen en lördagskväll tillsammans med någon eller några andra.

Vi pratar Kanada vs. Angola i hockey…där Angola spelar utan klubbor och där domaren är mutad på sedvanligt vis i Kanadensisk favör. Jag vann varje match lekande lätt och tänkte, ”fan vad det är kul!”

Efter att ha förnedrat ”östen071”, ”Kåtis69” och ”Olle3½” med flera, ställdes jag plötsligt mot en som verkligen satte mig på plats. Men att jag sattes på plats var ju en sak, men hur jag sattes på plats var en helt annan sak. När de för mig nya orden ”brinks”, ”rims”,”slotts” och ett gäng till xxxxs ord dök upp, kände jag mig tvungen att starta en ”chatt” med personen ifråga. Helt otroligt att det ska finnas med en chattfunktion i allt man gör online nuför tiden. Väntar med spännig på när det är dax för, ”chatta när du gör din deklaration”, ”chatta medans du betalar dina räkningar” eller när xxx sidorna öppnar upp en chat när man befinner sig där (detta är ju inget jag gör men jag har HÖRT att det finns). Ett annat förslag är att du kan chatta med gud när du är på söndags gudstjänsten eller kanske Jesus ploppar upp i inboxen mitt under julottan.

Hursomhelst skickade jag ett litet sarkastiskt mess via wordfeuds chatt till den påhittige främlingen någonstans i världsrymden. ”Du får ihop lite lustiga ord”, skrev jag.

Vid nästa drag där han levererade det lite märkliga ordet ”huve” (jag försökte vara observant på om vi kanske råkat använda finska ordlistan, men såg att så inte var fallet) som gav honom 48 nya poäng eftersom det passerat en 3xord och lite xbokstäver rutor längs sin väg över spelplanen, skickade han med ett svar på mitt meddelande. ”mann måste anvenda sig av alla ord”, stod det.

När jag kontrade tillbaka med ”zebra” som gav mig 16 poäng, skickade jag med följande meddelande, ”hur gärna jag än skulle vilja så finns tyvärr inte ord som ”brinks”, ”rims” och lite andra ord som du skrivit, med i någon ordbok jag sett….inte svensk iallafall”.

När han vid nästa drag hade lagt till ett s efter min zebra och som av en slump hamnat på en 3xord ruta och följdaktligen gav honom 42 nya poäng skrev han, ”onder minn upväckst i cäntrlafrica ock allah minna 10 år i svärje har jag spellat ordspel ock jag annvender mej av dom orden som fins”.

Det gick nu upp för mig att jag spelade med ett miffo! Mest troligt hade han just underkänts för 4-5 gången i sin SFI kurs….och han krossade mig!!!

Vet inte riktigt vilken känsla som var värst, att han hånade mig på spelplanen eller på chatten? Bestämde mig å det snaraste att bli ganska depressiv och genomlida partiet. Inga mer små chattinlägg och det var bara att försöka hålla masken så gott det bara gick när ”toks” som gav honom 52 nya poäng, dök upp på spelplanen.

Efter detta fick jag en lite ny syn på den lilla appen wordfeud. Märkte att bokstaven ”s” var ovärdelig, men mest att hela spelidén tappade sin tjusning med ungefär 100%.

När jag härom veckan läste i Metro att wordfeud nu skulle uppgraderas med Svenska Akademins ordlista blev jag alldeles fuktig bakre kalsongområdet….”Äntligen”, tänkte jag.

Nu skulle alla konstiga ändelser flyga all världen väg och äntligen skulle vi ord ekvilibrister härska på jordens yta.

I mitten på vecka 45 dök den så äntligen upp…….uppdateringen som skulle göra wordfeud komplett och få mitt dalande självförtroende att nå nya höjder.

Vi wordfeud idioter uppdaterade våra smartphones så att all världens telekommunikation slog nya rekord i datatrafik.

Nu skulle det spelas, nu skulle det domineras!!

Utmanande genast 2 av mina kollegor (till råga på allt är de bröder) som förnedrat mig å det grövsta genom att hitta nya fantastiska ord (i min introverta lilla värld iallafall) som ”åte”, ”utur”, ”vådor”, ”pirogs” eller varför inte det nya adjektivet ”rotig”.

När man utmanade någon så fick man gå in på vilken ordlista man skulle använda och här skulle användas ”svenska, strikt”.

Lärde mig snabbt att inte en endaste ändelse fick existera…inte när jag spelade iallafall. Fick rånobben för ord som ”tronar” och ”getter”. En gång fick jag faktiskt in en rätt hyfsad poäng med ”ödsla”….tyckte jag.

När den yngre av bröderna i brist på bokstäver eller övrig fantasi fick den exellenta idén att lägga tiil ”re”, det vill säga ”ödslare” gick det ju alldeles utmärkt, att det sen ökade på hans ledning i matchen med dryga 100% var ju verkligen grädde på moset…för honom. Eftersom jag redan hyperventilerat en längre tid då jag vägrats ”trogna”, ”tornar” hade jag nu blivit allmänt rabiat och löpte lite amok.

Mot storebror vägrades jag ”brödet” för att han i nästa sekund skulle få in ”pälsen” på ungefär samma ställe och i förbifarten passera några rutor med lite x på och hysta in 78 poäng.

I nästa la han in ”jan” bara lite sådär. Har ju testat hela almanackan vad det gäller namn och vet att wordfeud inte accepterar varken namn, städer eller länder. Så vi kom överens om att det nog gällde ett JA, flera JAN……jag fick gå på toaletten…dels för att lugna ner mig men mest för att gömma mig från de hånande människor som nu jagade runt mig.

Efter detta har jag bestämt mig för att det nya ”strikta” wordfeud är helt åt helvete och borde brännas på bål.

Om jag av någon händelse skulle råka stöta ihop med någon som ens yppar att han har något med framtagandet av vår tids största gissel wordfeud att överhuvudtaget göra. Då ska jag på det vänligaste sättet jag nu kan tänka mig, placera en lagom sliten sko i storlek 43 i en region som mottagaren skulle, om han nu inte är av tveksam läggning vill säga, uppfatta som aningens obehaglig, nästa gång han känner att det trycker på lite i det centrala regionerna på hans kropp.

Jag kräver!!! Ge oss ett wordfeud som har någon som helst logik. Ge mig hedern och ett uns av mitt tidigare rätt starka självförtroende tillbaka…..och gärna den slitna skon i storlek 43…….

JoE

Detta har hänt!

Jag har beställt en ny telefon via ett telefonbolags hemsida.

Telefonen hade ett väldigt stort problem med sina inre, mjuka delar.

Jag skickade tillbaks telefonen.

2 dagar efter att jag skickat tillbaka telefonen till telefonbolagets telefonleverantörbolag så ringde jag för att kolla hur det gick.

Efter de vanliga menyinknappningarna hamnade jag i telefonkö….här spelades det samma pausmusik som sist och nu blev det lite tjatigt redan efter 20 varv.

När jag äntligen fick en röst i andra sidan förklarade jag återigen hela proceduren som skett.

Telefonrösten gav mig nu 2 alternativ.

1.Reklamera telefonen och ring telefonbolaget.

2.Vill du ha en likadan telefon så skickar vi en ny till dig.

Nu fick jag tänka till lite. Ville jag vänta minst 8 veckor och få telefonen jag ville ha? Eller skulle jag ta en likadan, nästan lika bra telefon som jag fick.

Tålamod är ju absolut INTE någon av mina starkare sidor. Kanske beror det på att jag som liten fick vänta och slicka sleven från mammas bak (missförstå mig rätt nu era nötter!) allra sist.

Tanken slog mig att ringa till farbror doktorn som inte plåstrar om utan mera undersöker insidan av huvudet, för att kanske få reda på om detta är något som bekymrar mig.

Så självklart sa jag ”Ja, jag vill ha en likadan telefon skickad till mig så fort som det någonsin går”.

Klappat och klart, och så sa vi hejsvejs och la på.

Tålmodigt väntade jag nu på att telefonen skulle komma. Men redan efter 2 dagar tog det lilla psykot i mig överhanden och ringde upp leverantörsbolaget igen. Behöver ju inte berätta vilken procedur som gicks igenom och vad jag var tvungen att lyssna på 27 gånger i telefonkön.

Men nu var det en levande person på andra sidan. Nu drog jag allt ännu en gång för att denna person skulle få en uppfattning vad det hela rörde sig om. ”ett ögonblick”, sa rösten.

För att jag inte skulle ha för tråkigt medans jag väntade fick jag lite pausmusik….behöver jag säga mer?

När jag genomlidigt ytterligare 13 varv pausmusikslinga så var rösten tillbaka. ”Den är reklamerad”, sa den. ”Va”, sa jag. Efter att upprepat samma meningar ett antal gånger så sa jag, ”varför”?. ”Här står det att du ville att den skulle reklameras och det har vi gjort”, sa rösten. Efter att jag låtit lite ånga passera ut genom öronen så blev det inte så hemskt många fula ord i min följande mening.

Nu lät rösten lite rädd, men den sa ändå, ”du får kontakta telefonbolaget och göra en ny beställning, reklamationen har redan gått igenom”.

Det var en frustrerad liten man som la på telefonen och ringde ett nytt 0771 nummer. Menyvalsinknappning gånger 5…telefonkö…ingen pausmusik…däremot en plåtröst som återkom varje minut, ”det är några samtal före, vi tar strax emot ert samtal”.

När det svarade på andra sidan drog jag det hela igen. Den något fundersamma rösten tryckte på sina knappar i bakgrunden medans jag berättade hur det hela låg till.

”Reklamationsärenden tar 2 veckor”, sa rösten. Om rösten varit lite fundersam tidigare så gjorde jag den nu väldigt medveten på ett väldigt tydligt sätt.

Efter en stund hade rösten insett att de nog hade gjort en del konstigheter och att jag var lite upprörd. ”Men det är så våra rutiner fungerar”, tyckte rösten nu. Gjorde ganska klart för hur bra ”deras rutiner” fungerat hittills och att jag kunde tänka mig att komma ner och förändra både rutiner och lite annat på ett väldigt lustigt sätt.

Nu bad rösten om lite andrum och att den skulle rådfråga en kollega eller 2. Blev sittande på vänt och ångan som jag släppt ut genom öronen lite tidigare hade plötsligt ersatts av en jäkla massa mer ånga.

När så efter en väldigt lång stund rösten återkommer säger den, ”vi har nu hävt reklamationen, du kan gå in på vår websida och lägga en ny order”. Med de orden och lite mysprat avslutade vi samtalet.

Jag går in på bolagets hemsida via datorn. Upptäcker till min glädje att Samsungen bara har en leveranstid på max 2 veckor. Fixar och donar och lägger order på en telefon…ånyo betalar jag 159:- i engångsavgift, men det tänker jag att jag tar senare med någon röst på bolaget.

Detta var en fredag som jag la ordern. På måndag när jag är på jobbet ska jag ringa från min gamla slitna telefon. ”Simkorts problem xxxxxxx” står det på displayen. Provar att starta om, plocka ur batteriet och fan och hans jävligare moster. Ingenting hjälper så till slut ser jag ingen annan råd än att ringa upp telefonbolaget igen. Ni vet proceduren….. efter lång väntan får jag en röst i örat. Berättar om ”simkorts problem xxxxxxx” för rösten, som svarar att jag får dröja lite. Det tar väl bara 10 minuter innan rösten återkommer. ”Av misstag har vi råkat stänga ditt abonnemang när vi gjorde den hastiga återkallelsen av reklamationen”, säger rösten.

Är inte riktigt säker på hur lång monolog om telefonbolagets kvalitéer jag höll, men efter att jag var klar var rösten väldigt tyst en ganska bra stund.

”Jag gör som så, att jag skickar iväg ett nytt simkort till dig omgående”, säger rösten. När jag föreslår att rösten tar både simkort och telefon och sätter i en taxi med adress ”mig”, tycker rösten tydligen att jag är väldigt lustig. När jag förklarat tillräckligt mycket för att rösten inte skulle tycka att det inte var det minsta lustigt säger den, ”det är inte så våra rutiner fungerar”. Återigen fick jag tillfälle att upplysa rösten vad jag tyckte om ”deras rutiner”. Nu ville inte rösten höra något mer om mina synpunkter för den sa, ”jag skickar simkortet omgående, du har det tisdag, senast onsdag” och lägger på.

Nu fick jag träna på mitt tålamod igen. När onsdag kommer och inget simkort visar sig, är det dax att ringa det där 0771 numret igen. En halvtimme och 10 kilo nytillkommen adrenalin inombords senare svarar en röst så glatt. När jag gett mitt telefonnummer som det hela gäller går han in i min ”logg” som de för. Detta ska tydligen göra det enklare för dom att följa de problem som de som ringer in har och tydligen minimera misstagen…..hej du!

”Detta är den längsta logg jag sett”, säger rösten. Genom att rösten har problem med synen eller orken får jag förklara det hela för honom. ”Det står här att simkort har skickats till dig i måndags”, säger rösten. Med en undran från mig om deras postgång går via Grönland eller liknande,  börjar nu rösten skylla på posten. Känner mig väldigt tvungen att upplysa rösten om att det är ett simkort de skickat och inte ett julkort. Normal postgång är att det du skickar ena dagen, dyker upp hos den det ska till nästkommande dag. Nu berättar rösten att det finns en öppning. ”Om du har ett kontantkort så finns det möjlighet att göra om detta till ett abonnemangskort. Det är bara att ge mig kortnumret så fixar vi det”, säger den. Nu hade jag ju inget kort hemma men sa att jag skulle försöka få tag på ett och återkomma dagen därpå om inte simkortet dykt upp. I förbigående innan vi säger hejdå frågar jag hur det går med min order på telefonen. ”Ett ögonblick”, säger rösten. Ca 3000 ögonblick senare är rösten redan tillbaka. ”På grund av att abonnemanget upphört har orden dragits tillbaka, det går inte att lägga en order på ett abonnemang som inte finns”, säger rösten. Jag vet inte riktigt vad som går fel när meningen passerat mina trumhinnor och hunnit plantera sig i mitt sinnesorgan några tiondelar senare, men rösten tycker nog att de efterföljande meningarna han får höra inte riktigt är vad han tycker om att höra.

”Jag kan inte göra så mycket åt saken”, säger rösten. ”Nu när abonnemanget är öppnat igen kan du gå in på vår hemsida och lägga en ny order”.

Nu börjar jag klura lite….. När man lägger order på telefonbolagets hemsida, precis innan man ska betala engångsbeloppet….då får man ett sms skickat till sin telefon, där man får en bekräftelsekod som man måste knappa in i en ruta på sidan för att köpet ska gå igenom.

”Kan du inte berätta hur jag ska gå tillväga för att lägga en ny order”, frågar jag. Rösten börjar nu gå igenom hela förloppet som sker på hemsidan när man lägger en order. När han är färdig frågar jag om han inte missade något. ”vadå”, säger rösten. Jag förklarar allt om bekräftelsesmset för honom. ”Ja??”, säger rösten. ”Hur fan ska jag kunna lägga en beställning om jag måste bekräfta allt via ett sms som ska skickas till ett abonnemangsnummer som inte finns tycker du”, frågar jag.

Nu blir rösten väldigt bekymrad. ”Vi är nog tvungen att göra en telefonbeställning. Jag ställer då vissa frågor till dig som du bekräftar och allt spelas in”. Bin there, done that så visst svarar jag.

Ni har säkerligen varit med om en sån här ”telefonbeställning”. Där man ska rabbla personnummer och svara jag på en massa frågor. Nu var det ju vissa frågor som jag inte så gärna ville svara ja på tex, ”du ska erlägga en engångsavgift på 159:-”. ”inte en chans”, sa jag, som redan hade betalt den där engångsavgiften 2 gånger tidigare. ”Vi tar det efter vi är färdiga”, sa rösten. ”Du ska betala 50:- i fraktavgift”, tycker rösten jag ska svara ”ja” på. ”Beställer man via er hemsida så är det fraktfritt”, berättar jag. ”Vi tar det efter”, tycker rösten igen.

Till slut var allt utfrågat och klart. ”De 159:- och 50:- i frakt måste du betala när du löser ut telefonen. Men det ersätter vi i en ringpott som du får ha tillgodo”, förklarar rösten.

”Ok”, svarar jag.

Dagen efter har inget simkort kommit….har inget kontantkort liggande, men efter en snabb påknackning hos grannen får jag ett som han har liggande. Eftersom det är lite svårt att ringa från just min telefon som av en händelse är försedd med ett abonnemang som är lite avstängt, så får jag även låna grannens telefon för att ringa telefonbolaget.

Ni vet ju vad……men efter 20 minuter har jag en röst i telefonen. ”Det är den längsta logg jag sett”, säger rösten när han knappat in numret det gäller och fått upp alla uppgifter på sin skärm. ”mmmmmmmm”, svarar jag.

Nu förklarar jag att jag står med ett kontantkort i näven och är beredd att göra om det till ett nytt abonnemangskort för mig. ”då måste du kontakta xxxx”, säger rösten. Nu är det så att just det här telefonbolaget har 2 namn, jag har fått för mig att det ena namnet mera varit till för att sköta den fasta telefoni, bredband och det andra namnet mobilsidan. Nu får jag plötsligt lära mig att det bolaget jag ringer sköter fast telefoni, bredband  och mobila ABONNEMANGEN. Medans bolaget med det andra namnet sköter mobil KONTANTKORT.

Så…..för att kunna göra om kontantkortet jag håller i handen till ett abonnemangskort, behöver jag ringa det bolaget som har hand om just kontantkortssidan.

”Visst”, säger jag…medveten om vad som väntar och får ett nytt nummer att ringa.

Gissa vad de har för procedur innan man 18 minuter senare får en levande röst i örat?

”Nu är det ju ett abonnemang du vill ha, därför måste du ringa xxxx (det vill säga det bolaget jag pratat med halvtimmen tidigare)”, förklarar rösten för mig. ”Vi har bara hand om kontantkorten, så ska du fixa till ett abonnemang så måste du prata med dom”, förklarar rösten vidare. Om ni tycker det här är rörigt så är det nog inget jämfört med hur jag upplevde det hela just då.

Nu beslöt jag att hålla käften och bara ringa upp bolag nummer 1 igen. Endast 23 minuter senare är det en ny röst i luren. Jag förklarade det hela och efter att han fått numret det gällde visade jag honom stor förståelse över att det var den längsta logg han någonsin sett.

Den här killen verkade ju iallafall ha läst instruktionsboken iallafall litegrann, för han VISSTE att jag faktiskt behövde åka och köpa ett oaktiverat simkort på lämpligt ställe. Sen ringa dom igen och uppge simkortsnumret, varpå det skulle aktiveras å det snaraste.

Förklarade att JAG inte skulle betala något simkort och att JAG definitivt hade ringt upp färdigt så mycket det bara gick.

”De 50:- som ett oaktiverat simkort kostar kommer vi att lägga in i en ringpott som du får ha tillgodo. Ge mig ett klockslag så ringer jag upp det nummer du ringer från så fixar vi det hela”, så han.

Gav honom ett klockslag som var 30 minuter senare och hastade iväg till en butik som säljer oaktiverade simkort. Otroligt nog ringde han upp nästan exakt när han sa att han skulle ringa! Jag gav honom simkortsnumret och 1 minut senare var det aktiverat. Lite tur var det ju att jag gjorde så…..för än idag, drygt 3 månader senare har inget simkort dykt upp…inte i min låda iallafall.

Veckan efter fick jag min efterlängtade Samsung. Den fungerade och gör det än idag. Men historien med telefonbolaget går vidare….all kompensation har på grund av ”systemfel” hittills uteblivit. Men efter några till samtal med den vanliga proceduren har jag nu lovats att allt ska fungera riktigt…..men jag har en känsla att jag snart får slå det där 0771 numret igen.

JoE

Tänkte berätta lite om hur ett av Sveriges största kommunikationsföretag har problem……med kommunikationen.

Den 27:e Juli hade tiden för mitt mobilabonnemang gått ut. Min tanke var att förlänga det och med det skaffa en ny telefon som man kunde få för 159:-, om man band upp sig i 24 månader. Sedan betalade man en månadsavgift på 150:- för telefonen. Detta Var tillvägagångssättet jag haft de senaste 4-5 gångerna jag hade skaffat en ny telefon.

Jag hade ju suktat efter Samsungs nya…och det var ju dax att ge sig in i anderoidträsket på allvar, även för en gammal relik som jag.

Men eftersom leveranstiden på Samsung var minst 8 veckor försökte jag visa mitt totala otekniska intresse och läsa diverse tester om olika smartphones.

Jag fastnade till slut för LG´s Optimus, inte riktigt lika vass som Samsungen men näst intill.

Gick in på företagets webbutik och la ordern, där jag samtidigt betalade in de 159:- som var engångsbeloppet.

Efter några dagar fick jag till slut min nya leksak. Gick till postutlämningsstället och hämtade den och tågade hem med lätta steg för här skulle man ju få bli barn igen, iallafall för en stund.

Den var fantastisk! Svart, blank, stor och alldeles underbar. Den fortsatte vara fantastisk ända tills jag la den ifrån mig för en stund. När jag 10 minuter senare återigen ville smeka dess svarta, blanka yta, tog jag upp den…och den var stendöd.

Den ville ju inte starta hur hårt och försiktigt jag än försökte hålla in den lilla knappen som det stod ”on” på. Inte förrän jag plockat ur batteriet och satt in det igen ville den starta upp. Denna procedur upprepadaes nu ett antal gånger innan jag bestämde mig för att sova på saken.

Nästa morgon testades det igen och den visade återigen upp sig från sin sämsta sida och fortsatte dö om jag lät mina ömma beröringar upphöra under några minuters tid.

Nu var det dax att ringa LG supporten tyckte jag…så så fick det bli.

Förklarade hur det stod till med deras flaggskepp till telefon så grundligt jag bara kunde.

”Den fryser”, konstaterade supportrösten. Där var jag lite obenägen att riktigt hålla med, förvisso hade det varit en usel sommar men det var ju i slutet av Juli och faktiskt ganska gött. Nu visade det ju sig att det inte riktigt var så rösten hade menat…han pratade tydligen tekniskt, ungdomsrelaterat språk och menade på att telefonen hängde upp sig.

Nu skulle ju detta vara enkelt löst förklarade rösten vidare. Jag hade bara att gå in på deras hemsida och där hämta hem den senaste uppdateringen för telefonen. Tyckte det lät lite konstigt, hur kunde en 2 dagar gammal telefon redan vara gammal i sitt interna tankeställe?

Men jag tackade för mig och gick in på LG´s hemsida. Efter att stängt ner de 42 poupfönsren om viagra och andra lite lustiga saker var jag äntligen framme vid ”download latest version”.

Den var ju endast 422 Megabyte stor, dvs den var större än min första dators hårddisk….ja se teknikens under.

Nu gick det ju ganska undan att få ner hela uppdateringen och nu var det bara att följa instruktionens 4 steg.

Jag skulle ansluta telefonen. Använda mig av LG´s PC suite för överföringen. Starta överföringen.Till sist ta bort telefonen.

Följde instruktionen till punkt och pricka. Men ca 40 minuter in i överföringen från datorn till telefonen så kommer det upp en text på skärmen att kommunikationen till telefonen brutits. Kopplade bort telefonen från datorn…men på telefonens display stod det fortfarande att uppdatering pågår. Försökte då behandla av/på kanppen på mitt allra mjukaste sätt, men telefonen vägrade slå av utan fortsatte bara tala om att uppdatering pågår.

Nu hade jag lite tur, för längst ner på hemsidan stod att läsa vad man skulle vidta för åtgärder vid just en sådan här händelse. Ta ut batteriet, stoppa in batteriet, anslut telefonen till datorn, starta telefonen. Detta var vad jag nu precis bestämde mig för att göra. När jag gjort det påbörjade jag uppdateringen igen….efter att stått och förflyttat en massa nyttiga uppdateringar i ca 30 minuter dök följande meddelande upp på datorns skärm, ”kommunikationen med telefonen avbruten”.

Eftersom jag kan ha en viss envis läggning och ha en viss känsla av att ”jag måste ha gjort fel någonstans”, upprepade jag proceduren…inte 1, inte 2 utan säkert 5-6 gånger till med exakt samma resultat. Jag hade nu hållit på med uppdateringen i närmare 4 timmar utan att ha kommit någonstans…förutom att ha blivit ordentligt duktig på att ta ur och sätta in batteriet.

Nu började en viss irritation växa upp inom mig. Återigen fick jag ta ur simkortet ur den nya telefonen och sätta in det i min gamla slitna och ringde återigen upp supporten. Efter den normala menyinknappnigsproceduren tills man efter det 4:e menyvalet, äntligen får komma in och delta i den 15 minuter långa telefonkön.

När de 15 minuterna blivit 20 får man en ny supportröst i örat. Förklarar återigen hela händelseförloppet så grundligt jag kan. Aha säger rösten…”men har du provat att göra en total återställning?”, frågar rösten piggt. Intar plötsligt fågelholksutseendet men svarar till slut, ”nääää”.

Nu ska man med ena handen (den andra håller i telefonen jag pratar i) ta och hålla in 3 knappar samtidigt under 10 sekunder på den andra telefonen för att den på så sätt ska bli totalt återställd. Eftersom knapparna givetvis inte sitter bredvid varandra utan snarare precis tvärtom, blir ju detta en i det närmaste omöjlig uppgift.

5 minuter och 2 fingerbrott senare har jag klarat av uppgiften. ”Ok”, säger rösten. ”nu ska du hålla ner startknappen”, ”check”, säger jag. ”Efter en stund ska LG´s logga visas”, ”check”, säger jag. ”Nu ska det komma upp en liten gubbe som ser ut som den arbetar”, ”check”, säger jag. ”Och nu ska telefonen starta upp som vanligt”, ”uppdatering pågår”, säger jag.

Nu konstaterar rösten att jag har ett ”mjukvarufel”, den talar om för mig att jag måste kontakta den som levererat telefonen till mig och berätta detta och slutligen reklamera telefonen.

Ringer till telefonbolaget där jag beställt telefonen. Efter de 7 menyvalsinknappningarna hamnar jag i en 22 minuters telefonkö. 36 minuter senare svarar en röst på andra sidan. Återigen förklarar jag hela händelseförloppet och när jag är färdig säger rösten, ”men då ska du ringa till ett annat företag, de som levererat telefonen”. Får ett nytt nummer som jag ringer, 13 menyvalsinknappningar senare hamnar jag i telefonkö. Skillnaden med detta företag jämfört med de andra är att de har pausmusik, det vill säga att det spelar en ca 1 minut lång slinga som sen upprepas om och om igen. När en röst svarar ca 48 minuter senare förklarar jag att de 30 första varven gick helt ok men sen började det bli aningens tjatigt. Återigen drar jag allt från början till slut. ”skickar en återsändelsepåse till dig, lägg telefonen i den och skicka den till oss”, säger rösten. Sagt och gjort! Några dagar senare får jag påsen, lägger i telefonen med alla tillbehör och skickar iväg den.

Detta är nu bara början på en fantastisk procedur. Detta ska jag försöka berätta mer om senare, men först tänkte jag passa på att fylla år lite grann.

JoE

Tänkte fortsätta lite med semesterminnen från förr och eftersom jag redan berättat lite om vad som skede när vi kom till Santorini tänkte jag att jag lika gärna berätta hur vi kom därifrån.

Vår vistelse på Santorini var ju tänkt som en rekrationstid efter vår måttligt tunga vecka på Ios ”where the party is”. Nu blir det ju väldigt sällan som man tänkt sig och i synnerhet kanske när man är 4 grabbar på några och 20, flitigt nyttjande av dödskallescarfer, mörka solglasögon och x antal fler attiraljer som hör hårdrocksmyten till.

Men nu skulle vi ta oss i kragen, vi var i stort behov av en vit dag…eller i minsta fall en vit förmiddag. Så vi bestämde att vi skulle styra kosan till Paros. Paros var en liten ö som grekerna hade hittat på och där skulle det definitivt gå fasligt lugnt till.

Så vi transporterade oss ner till hamnen dit vi ankommit 5 dagar tidigare och såg till att vara ute i god tid…baren i hamnen hade vi ju inte provat på än.

Vi satt där i godan ro och testade på större delen av översta hyllan i hamnbaren, för säkerhets skull gjorde vi några nedslag på hyllan nedanför…man kunde ju gå miste om något.

Eftersom vi fortfarande kunde klockan så blev vi lite förvånade över att det i princip inte var någon annan alls i hamnområdet, båtarna brukade ju vara knökade med en massa lustigt folk…men de lyste nu med sin frånvaro. Ont om båtar var det också gott om…i synnerhet med tanke på att det var dryga halvtimmen till avgång enligt den informationen vi fått när vi kollat upp båttider under något nyktert ögonblick. Faktum var att det inte fanns en båtjävel i sikte trots att vi kunde se större delen av Egeiska havet som guppade ovanligt båtlöst alldeles utanför kajkanten.

Vi släntrade iväg så gott det gick till hamnkontoret eller vad den där lilla kuren kan ha haft för namn. Kvinnan som för ovanlighetens skull inte fattade ett dyft engelska viftade och försökte peka på något som vi definitivt inte såg. Men nu tyckte vi att det var dax att kanske läsa på lite om vad det kunde stått på våra biljetter.

Av någon outgrundlig anledning hade grekerna fått för sig att de behövde en ny hamn så här bara mitt i allt. Och de kunde ju inte tänka sig att anlägga den nya hamnen åtminstone lite i närheten av där den gamla nu låg. För på biljetten stod att läsa att båten skulle avgå från nya hamnen……och den skulle avgå ganska snart.

Vi började försöka fokusera åt det håll kvinnan hade viftat…och mycket riktigt ca 5 kilometer bort, precis nedanför öns stad ”Thira” låg det en båt som mycket möjligt kunde vara båten vi skulle åka med. Nu var ju problemet att 4,98 av de fem kilometrarna var en väldans massa vatten och riktigt så religösa hade vi inte hunnit bli än att vi bara hade kunnat knalla rakt över.

30 minuter till avgång och någon ser en taxi. 4 Väldigt stressade killar slänger sig in i taxin, eftersom de andra är snåla (eller smarta) så hamnar jag, som jag för vanlighetens skull alltid gör…i framsätet.

”New habour” vrålar vi i en kör och för att riktigt förstärka vart vi vill så passar alla lämpligt på att peka bort mot hamnen där bortom vattnet så mycket de bara kan.

Taxin rullar igång…en Fiat eller liknande småbil där man oftast befinner sig mer utanför än innanför bilen när man råkar vara mer än 1.

En bit framför bilen ser jag en höna som spatserar i jakt på en tupp eller något annat totalt ointressant. Taxichauffören girar häftigt mot hönan och jag ser hur vi kommer att åka rakt över den. 4 dödskallescarfsklädda huvuden vrids i 180 grader och tittar ut genom bakrutan när vi kört över hönan. Hönan måste nog varit en Einstein av sin art, för när bilen kommit farande hade den helt enkelt duckat och dök nu upp fullt levande bakom bilen och verkade väldigt obekymrat spatsera vidare mot sitt mål.

Fick snilleblixten att det kanske var dax att slänga ett öga på mannen som framförde den lilla bilen. Blicken som mötte mig var ju totala motsatsen till glasklar kan jag ju säga. Och den betraktade mig som om jag var en liten rymdfarbror utrustad med en röd, roterande saftblandare istället för dödsskallescarf på huvudet.

Mannen sträcker ner sin högra hand mellan sätena…upp drar han en väldigt tom hela Bacardi. Han tittar på mig (eller om det var den inbillade saftblandaren på mitt huvud) och ler ett vackert, tandlöst leende och uttalar sitt förmodligen enda utländska ord han någonsin lärt sig ”finito”. På det skyfflar han iväg flaskan ut genom sitt öppna sidofönster och tittar framåt igen och gasar på.

Nu kanske det är dax att beskriva Santorinis topografi litegrann. För länge sen var Santorini en väldigt rund liten ö. Tyvärr hade ön bestämt sig för att ligga rakt ovanpå en ganska arg undervattensvulkan. En dag för längesen var vulkanen så arg att den tyckte att den behövde lätta lite på trycket…eller ganska mycket till och med. Nu hände det sig ju tyvärr att ungefär ¾ av ön Santorini satt i vägen en aning, men det tänkte inte vulkanen bry sig så mycket om för måste man så måste man. Detta resulterade att ¾ av den runda lilla ön for..ja vad ska man säga…helt åt helvete kan man kanske utrycka sig.

Kvar blev ju nu en ganska bananformad bit och där bestämde sig ett gäng småtjuriga greker att de skulle smälla upp lite nya hus och helt enkelt bosätta sig på det som fanns kvar av den förr så runda lilla ön. Eftersom resten av ön helt enkelt förflyttades till någon helt annanstans, var kanten som var kvar helt lodrät. Om ni kan tänka er en ost, eller ännu bättre åk och köp en 3-kantig grevéost…lägg den med en av långsidorna neråt. Det bästa är om ni köper en grevé av märket Falköpings. För att när ni lagt osten på ena långsidan så att ni har den höga sidan mot er och ni lägger ert huvud i 90 grader åt höger så ni kan läsa texten rakt framifrån…………F A L K Ö P I N G S, och om ni ägnar en stund åt S:et i falköpings och söker er så långt ovanför S:et ni kan komma och fotrfarande vara kvar på osten…..där var vi!!

Detta innebar att för att ta oss bort till nya hamnen var vi tvungen att åka med denna måttligt nyktre chaufför uppför en lodrät bergvägg på sisådär 500 meter. I andra sidan av osten, alltså dess smala ände…där vi bott, fanns alla stränder. Stränderna på Santorini är svarta för att de består av lavasand. Bara idioter beträder svart lavasand en normal 35-gradig dag i juli barfota. Nu säger jag inte att vi gjorde det…..men det gjorde ont som fan.

”förhelvete, var beredd att ta tag i ratten” hördes från baksätet. Försäkrade dom å det grövsta, att jag hade fullt sjå med att hålla i dörrens handtag för att slänga mig ut ur bilen vid behov.

Det kanske var tur att vägen var av modell serpentinväg, för chaufförens väl icka avvägda svängar passade faktiskt väldigt bra ihop med vägens. Någon gång fick vi ju möte….men eftersom vägen var minst 2 meter bred och att vi hade en chaufför med mer självförtroende än Charlie Sheen på ett horhus, gick det fantastiskt väl.

När vi klättrat färdigt var det nu 5 kilometer raksträcka fram till Thira. Fortfarande lite oroliga såg och kände vi chauffören trycka plattan i botten på den lilla bilen. Kanske lite tur att det inte finns så många bilar på ön med tanke på att chauffören verkligen utnyttjade dess fulla bredd så ofta han bara kunde.

När han några minuter senare bromsade in mitt i Thiras centrum så betalade vi och hoppade ut så fort vi bara kunde…lite glada att vi fortfarande var vid liv kan jag säga.

Nu är det ju så att nedanför Thira så sluttar en exakt likadan bergvägg som den vi just åkt uppför. Med den skillnaden att här fanns ingen väg att köra ner. Istället fanns det en ganska smal gångstig som man måste ta sig nerför. Någon intilligent grek hade tänkt till och byggt en bergbana…av någon anledning hade intilligensen avtagit efter hand och bergbanan hade därför bara byggts halva vägen. Men för att att sig halvvägs ner måste man alltså begagna den smala gångstigen. Eftersom jag stannat några sekunder extra för att donera pengar till en ny hela bacardi till chauffören och PO troget stannat och väntat på mig, hade A och M dragit iväg med fulla spett nerför den slingriga stigen. Jag och PO hamnade lite efter men drog iväg så fort vi kunde….15 minuter kvar.

Nu är det ju inte världens enklaste uppgift att ta sig de ca 250 meterna ner till där bergbanan tar vid. En slingrig smal stig med tvära krökar runt bergväggar utefter en nästan lodrät sluttning.

När jag och PO tar oss runt en krök bakom en bergvägg tar det plötsligt tvärstopp. Framför oss står det en liten grek och stirrar oss stint i ljumsktrakten. Med en otroligt snabb rörelse befriar han oss från vår packning och säger ”donkey”. På det vänder han sig helt om och går mot en sliten liten åsna som står en bit bort, ”donkey” säger han igen. Den macrosekund av förvåning som har infunnit sig hos oss släpper och vi vrålar i kör, ”no donkey”. Men den lilla greken var tydligen av den envetna sorten och uppretar glatt ”donkey” och får för sig att nu vara på väg att slänga upp vår packning på åsnans rygg. Nu var kanske inte att försöka få på några killar iförda dödsskallescarf och mörka solglasögon i ett synbart stressat läge en liten åsnesafari, den absolut mest geniala idén den lille greken fått. Med snabba steg drar vi tag i vår packning, men eftersom den greken var väldigt enveten så följde hans lilla kropp med när vi började sätta fart nerför berget igen… återigen med vår packning och även en liten grek släpande efter. Efter en kort stund hade han iallafall gett upp och släppte taget.

Vi speedade ner tills vi kom till bergbanan och slängde oss på den. Den rullade sakta neråt och långt där nedanför kunde vi se hur alla passagerarna nu klivit ombord och båten var på väg att ge sig av. På något sätt hann vi fram i tid för att slänga oss ombord exakt när båten åkte iväg.

Jag vet inte om ni riktigt kan föreställa er men. Efter att den senaste halvtimmen, i 35-gradig hetta. Först åkt en måttligt vådlig taxiresa med en chaufför som precis dragit i sig en hela Bacardi. Efter att ha sprumgit nedför berget, släpat på greker och sprungit ännu mer. Att när man äntligen kan sätta sig ner…….då öppnar sig varenda liten por i kroppen och fullständigt släpper ur varje vätskedroppe som finns i ens kropp. Men det var precis vad som hände när vi väl satt på båten. Båten som gick mot Paros….där våra slitna kroppar skulle få lite vila. Men som vi alla vet…det blir jäkligt sällan som man tänkt sig.

Men det är en helt annan historia……

JoE

En gång i slutet på 80-talet reste 4 långhåriga lite outvecklade killar ner till Grekland för att pröva på båtluffarlivet under några veckor. Visst kan jag berätta om Tequila knack tävlandet på Ios. En ö bestående av 600 invånare, men som vid antalet av 26000 besökare på sommaren stängde hamnen och lät de 26000 roa sig bäst de ville under så lång tid de ville, för när de 26000 hade roat sig klart stod 26000 nya och bara väntade på att få komma iland och fortsätta festen. Men jag tänkte berätta om dagarna efter Ios, när vi bestämt oss för att vi behövde vila upp våra partytrötta kroppar.

Vi åkte till Santorini….det var dit alla romantiska par åkte för att se Europas vackraste solnedgång.

Nu var vi ju inte speciellt romantiskt lagda någon av oss och inte ägnade vi så många tankar åt solnedgången heller.

Från Ios tar man en båt på ca 2 timmar rakt söderut för att komma fram till Cykladernas sista ö innan Kreta…Santorini.

Tyvärr kolliderade solnedgången med Guns´n Roses andakten som skedde ungefär mellan grogg 5-7 och är det något jag lärt mig i livet är det att prioritera

När man gått av båten står det horder med folk som vill hyra ut rum till oss välbärgade drägg från Norden. De hade oftast kataloger med jättefina rum och efter att ha haft ett gemensamt jätterum på 8 kvm där vi sovit på tältsängar de få gånger vi stängt ögonen den senaste veckan, hade vi nu kommit överens om att vi skulle bo ståndsmässigt med riktigt sköna sängar, för detta var ju trots allt rekreationsdagar för att senare orka ta oss vidare och ta vårt ansvar som festgeneraler.

En man hade precis vad vi sökte efter…på bild! Stora rum med fina sängar. Hotellet såg kanon ut och efter en normal prutningsrunda var priset helt acceptabelt också.

In i transport för att ta oss till andra sidan av ön…där stränderna fanns. När vi kommer fram till hotellet ser det exakt lika bra ut som på bilderna. Vi kliver av och tar våra konsumpåsar som innehåller våra kläder och förstås sprit och ska gå in.

När vi är på väg uppför trappan till entrén hojtar chauffören åt oss att vi ska följa med honom. Han leder oss till baksidan av huset där de har en imitation av Emils snickerboa längst bort på gården. Av någon anledning går mannen in där och vinkar åt oss att följa efter. Inne i det enda rummet står det 2 sängar som precis får plats bredvid varandra. Eftersom mannens enda ord han tydligen kunde på engelska var ”si” så spelade det ingen roll hur vi försökte förklara och protestera, att det här var inte det vi blivit lovade. Han sa ”si” en sista gång och stängde dörren. Vi bestämde oss för att göra det enda rätta i det läget och spillde upp oss en rejäl grogg. Problemet var ju lite genant eftersom vi var 4 och det var 2 90 sängar……menmen.

För att bli lite klokare på det hela beslöt vi oss för att det var nog bäst att ta oss några stadiga till.

Eftersom spriten har en tendens att göra en lite gladare och få en att se lite ljusare på det mesta, även 4 långhåriga män i 2 90 sängar, så tyckte vi att det var dax att ta en titt på vad barlivet på ön hade att erbjuda.

Iklädda våra dödskallescarfer, mörka solglasögon och den brutalaste looken vi kunde uppbringa gav vi oss iväg…trodde vi.

På något märkligt sätt hade någon tyckt att det var en strålande idé att ha en hund modell större och med ett tydligt taskigt lynne iförd ett 10-meters koppel knallande på baksidan.

När jycken fick syn på dessa lallande halvidioter som kom ut ur husses (inte Emils) snickarboa tog den fram sin finaste tandrad och satte fart mot oss med ett väldigt hungrigt utseende.

Som tur var räckte ju inte kopplet fram utan tog stopp på hunden med ett väldans knakande en 5 meter bort. Men det spelade ingen större roll för långt dess förinnan hade vi lagt benen på ryggen och var redan trygga bakom vår nu stängda dörr i snickerboan.

Det var dax att lägga upp en strategi….sprit är en lösning på många problem tyckte vi och förstod att vi behövde oss en rejält stark jävel innan vi kunde fundera riktigt bra.

När vi öppnade dörren igen var det kolsvart och kanske hade hundfan hittat någon lydig tik och gått för att titta på den omtalade solnedgången, hoppades vi.

För säkerhets skull skulle vi ta oss en liten omväg och smyga så tyst vi bara kunde längs med gårdens mur och hoppas att hunden inte kunde höra eller se oss.

När vi kommit ett gäng meter längs muren hör vi ett rasslande från höger, rasslandet var otäckt likt ljudet från hundens koppel när den kommit farande tidigare. När rasslandet fick assistans av ett elakt morrande slog vi världsrekord för idioter på 20 meter.

Nu var vi ståendes mot dörren och hörde hunden morra några meter bort. Vi kunde även höra prat och skratt inifrån hotellet. Vi började ropa……

Nu är det ju inte så att man vill skylta för mycket när man står iförd sin vassaste dödskallescarf, solglasögon och ropar på hjälp….men det var precis vad vi gjorde.

Efter närmare 30 minuters hojtande var det äntligen någon som reagerade. Vi hörde hur hunden kallades bort och till slut en mansröst som ropade ”ok”.

Vi var på vår vakt men lyckades helskinnade ta oss ut på framsidan av hotellet. Nu tyckte ju undertecknad att det hade gått aningens lite för långt. Först lurade till ett hotell som blev en snickerboa, sen inträngd i ett hörn iförd sin fräckaste dödskallescarf och mörka solglasögon av Cujos grekiske kusin.

Stolpar in genom entrén och hugger första bästa lille grekliknande varelse jag kan se. Det var inte han som kunde säga ”si” men mest troligt en nära släkting, för denne hade en tendens att bara nicka på huvudet i takt med att jag spydde all gala jag hade över honom. Fick förklarat av mina vänner senare att det mesta jag hade hävt ur mig hade varit på svenska…funderade en stund och kom fram till att det gav jag fullständigt fan i.

Eftersom vi nu var ganska glada i hatten efter all stärkande sprit och att jag blivit torr i strupen av allt gapande, beslöt vi att vi skulle byta hotell direkt dagen efter. Men först skulle vi nog prioritera vår kontroll av barlivet, för det vore ju synd att slösa bort alla goa groggar man hade inombords så vi gick ner på byn trots allt.

Vi hamnade på en bar där dom hade alldeles förträfflig sprit för av en händelse så blev vi rejält packade ganska snabbt.

Ännu bättre hade jag det, eftersom jag hamnat bredvid 2 väldigt trevliga tyskar vid baren och de tyckte tydligen att jag var trevlig också för de såg till att jag alltid hade ett fullt glas framför mig som jag gjorde mitt bästa för att få tomt. Jag hade inte en aning vad de tyckte vi samtalade om, men det brydde jag mig inte så mycket om.

När jag till slut var så glad att jag förstod att jag inte skulle minnas en sekund av kvällen dagen efter, bestämmer sig mina vänner för att träda in i handlingen.

PO förklarar i mitt öra att anledningen till att de fortsatt övertrevliga tyskarna försåg mig så glatt med en massa sprit var för, ”de vill lufta sin knödel mellan dina schinken” som PO uttryckte det. När han upprepat detta tills han insåg att alla drachmer ramlat innanför pannbenet på mig, gjorde jag det enda rätta…….blev galen.

Medans jag hade fullt sjå med att lära tyskarna en hel del massa nya ord de kunde få användning för när de lekte ”leta brockwurst” nästa gång , så tog mina vänner helt sonika och lyfte bort mig från händelrnas centrum. Att se 3 killar iförda dödskallescarfer och mörka solglasögon komma bärande på en fjärde kille, även han iförd dödskallescarf och mörka solglasögon, vilt gestikulerande och med en massa trevliga tyska glosor kommande högljutt ur munnen. Måste varit något för de iakttagande att komma ihåg att berätta för barnbarnen om när de blivit gamla….eller inte.

Så här i efterhand har jag förstått att mannen med den höga pannan och hans vän med burrigt, ljust hår som satt i hörnet och iakttog allting, senare snott hela händelsen och gjort sig ett namn på det, nämligen http://www.youtube.com/watch?v=fzVRfUDEM9k.

Det här var lite om vad som hände på Santorini. Vår rekreation blev istället till slut en ännu värre fest än vi hade på Ios och det hände så mycket mer. Ska berätta lite mer om en mycket intressant händelse senare, men det är som sagt en helt annan historia….

JoE

När man en lördagsmorgon i slutet av november tvingats upp av den uppfinning som benäms ”väckarklocka” vid den okristliga tiden 4.30 och det första som möter en när man motat upp dörren är 2 decimeter nysnö och en isande vind från kattegatt. Då är förmodligen det sista man vill göra att sätta sig i en bil och transportera sig på en förmodat oplogad E6 de 8 milen till Göteborg. Att bilen sen är en Ford Fiesta av 2007 års modell och har en väldigt tveksam och lynnig karaktär får ju inte direkt de 100 tunga stegen till parkeringen att kännas lättare.

Att det sen var november 2010, vilket innebar början på den värsta och kallaste vintern i mannaminne här på västkusten gjorde ju inte saken bättre…..men det visste ju inte jag, iallafall inte just då.

Men upp, ut och iväg behöver man ta sig för att ha en chans att kunna bemöta högen av räkningar som trillar in i strid ström på lika villkor….eller rättare sagt, på några villkor som helst överhuvudtaget. Har ju fört en ojämn kamp mot högen sen en lång tid tillbaka och timid som man är har man redan erkänt sig besegrad där långt bak i huvudet…men skam den som ger sig och större idioter än mig har väl lurat sig själva.

Att ta sig de 4 kilometerna ut till E6 Brukar ju vara ganska enkelt i vanliga fall, även med en Ford. Men bekväm som man är har jag ju inte tagit bort mer snö från bilen än nödvändigt för att ta mig in och för att kunna köra.Och som varje körande man har jag ju en stark övertro på min egen förträfflighet bakom ratten. Skrapa är för ”sissies” och ”lite” snö som skymmer sikten bekommer mig inte det minsta.

Att bilen är utrustad med ungefär 2 tums fälgar/däck får man ju leva med…det är ju en liten bil.

Men att just framföra en bil med ungefär 2 tums fälgar/däck på 2 decimeter oplogad väg kan ju vilket miffo som helst räkna ut att bilen förlorar 10 gånger av 10. Att sen bilen är en Ford Fiesta av 2007 års modell gör ju att förlust procenten genast blir avsevärt mycket högre….hur fan det nu är möjligt, men så är det iallafall.

Nåväl…när jag tagit mig igenom alla rondeller som större delen av Varberg verkar bestå utav kommer jag äntligen ut på E6. Det är vitt och ser jämt ut över hela vägen. Snö har ju en tendens att se både mysig och inbjudande ut….på vykort!

I verkligheten är ju snö både blött och kallt och är man som jag uppvuxen i Sveriges norra delar så har man ju fått leva med snö större delen av året och för en kille som gillar att ligga på beachen i solen och syssla med sin favoritsysselsättning att göra absolut ingenting så har jag fått min beskärda del av det vita helvetet.

Att framföra en bil…i synnerhet en Ford Fiesta…oavsett årsmodell, utrustad med ca 2 tums fälgar/däck på en oplogad motorväg vid 5-snåret en lördagsmorgon i slutet av november, är nog en av de sista briljanta idéerna man slås utav. Men till jobbet behöver man komma och med min övertro om min egen förmåga att köra oavsett vägförhållande gasade jag på. Nu var det ju så att det var en Ford jag framförde….och hur mycket tro jag än har på min egen körning borde jag någonstans vetat att köra en Ford på detta underlag var aningens mer komplicerad än vad man kan tro.

Nu var det ju inte så att jag bytte högerfilen mot diket…är ju på tok för grym för det, men Fiestan ville definitivt kompensera min eminenta rattförning med lite egna idéer.

Efter ungefär 8 kilometer börjar jag höra ett ljud från höger framsida. Ljudet är återkommande och eftersom jag vet att de 2 tums däck/fälgarna har sitt hem i ett hjulhus som om man står bredvid bilen sträcker sig strax söder om knäskålarna. Därför bestämmer jag mig för att det är snö som samlas i hjulhuset och följer med runt och lämnar ljudet efter sig varje gång det tar mot hjulhusets översida.

Efter ytterligare 3 kilometer tar Fiestan det något obehagliga beslutet att helt enkelt stendö. Eftersom min enda bekantskap jag önskat ha med bilar överhuvudtaget alltid varit att vrida tanklocket de 3 varv som det krävs för att öppna det, fylla på bränsle och sen 3 varv motsols för att återansluta tanklocket så tog det mig säkert närmare 10 minuter att lokalisera öppningsspaken till motorhuven.

Nu visar det sig att just i slutet i november så går solen upp vid klockan 8 på morgonen, nu var ju klockan drygt 5 vilket innebär att det var kolsvart. En tröst i bedrövelsen är ju att jag har vetskapen att i Kiruna går solen upp nästa gång framåt mars….men sen stannar den ju uppe i några månader så det jämnar nog ut sig.

Med den trösten att jag inte såg något som jag nog ändå inte skulle vara kapabel att förstå, försökte jag stå och efterlikna de världsvana bilmekarna jag sett på tv. Rörde lite här och pillade lite där…herregud vad världsvan och kunnig jag måste sett ut, men i sanningens namn såg jag ingenting och jag fattade ännu mindre av det jag inte såg så det fick vara bra så. Bestämde mig för att ringa bärgare. Hade ju faktiskt varit klok nog att ta med en liten bärgarlapp från någon mack någonstans någon gång, denna förvarade jag nu i mitt handskfack på min lilla bil.

Att få tag i en bärgare som befann sig inom länsgränsen väldigt tidigt en lördags morgon visade sig ju inte vara det lättaste. Men efter 1 timme och 15 minuter såg jag äntligen bärgningsbilen närma sig. Tack vare att det var bara några minusgrader och att jag hade iklätt mig mina supertighta långisar så behövde knappt bärgarkillen göra några upplivningsförsök alls, utan jag gick igång på första kicken så att säga.

Bärgarkillen, en 25-åring med stadig blick och handfast handslag hade en benägenhet att uttrycka sig i enstaviga ord märkte jag snabbt. Eftersom jag är uppväxt i norrbotten och jobbat en hel del med finnar så var detta vardagsmat för mig.

Efter en snabb kik under huven och med en näve som var full med gummirester vänder sig killen mot mig….”Fläktremmen”. Jag nickade på mitt otroligt världsvana sätt och sa, ”förstog det”.

Killen halade fram lite remmar som han skulle fästa min bil i för att dra upp den på bärgarens flak. Nere på Fordens högra sida finns tydligen någon ögla eller fästanordning som är till för just den här sakens skull…så praktiskt!

När killen håller på som bäst utfaller sig en högljudd 10 sekunders lång ramsa som innehöll minst ett för mig 10-tal helt nya benämningar på könsorgan genom hans sammanbitna läppar.

”Fjäderjävelnärav”! Eftersom det var enormt ovanligt att ena fjädern går av förstod jag ganska snabbt att detta var något som mest troligt aldrig hänt tidigare, jag var unik!!

Min världsvana posé förvandlades nu till den för mig lite mer bekväma posén…..”hjälplöst miffo” och räkneverket av summan på högen med räkningar som ständigt ville hamna i min brevlåda snurrade igång för fulla muggar.

Killen såg väl att det snart var dags för mig att möta herren så han pekade med ett medlidande finger på bärgarens hytt, ”inåvärmdig”.

Nåväl, bilen fick vi till verkstan och lämpade av den. Traskade mina 2,5 kilometer hem eller pulsade rättare sagt. Ringde jobbet och beklagade mig en stund och gick och lade mig.

Redan på onsdagen ringde ju verkstan och förklarade att bilen var lagad och klar. Och enligt honom jag pratade med hade jag kommit billigt undan, bara 4500…som hittat tänkte jag och grät inombords. Nu ville ju bärgaren ha 1500 för besväret med….”felsökningen” på bilen som bärgarkillen gjorde och som verkstan säkert tagit 1000 för fick jag med på köpet.

Här hade ju historien kunnat sluta men…nu är det ju en Ford det rör sig om….och en verkstad som verkligen har gjort allt för att låta bli att imponera för mycket på mig som är inblandad i det hela.

Tisdagen veckan efter är jag på utbildning i Göteborg. Kylan har tagit ett bastant grepp om landet och termometern orkar inte ens upp till -10. Men värmen kommer ju upp fort i min lilla Ford så jag är inte allt för bekymrad när jag 10 minuter efter kursens avslutning rullar ut på E20 för att transportera mig ner till Varberg. Klockan är strax efter 4 och rusningen är i full gång så jag lägger mig snällt i kön och tänker att det brukar lätta efter Kungsbacka bara 3 mil bort. Hinner köra ungefär 300 meter på E20, sen känner jag att styrningen börjar gå tungt som fan. Eftersom jag nu lärt mig att fläktremmen på sin väg passerar styrservon börjar jag ana det värsta, Min blick drar sig till laddningslampan eftersom jag lärt mig att fläktremmen har vägen förbi generatorn också. Mycket riktigt, tar väl max 10 sekunder innan laddningslampan som av praktiska skäl är utformad som ett litet batteri lyser rött. Nu är det ju inte det lättaste att dunka på varningsblinkers och bara stanna mitt på E20 mitt i rusningstid. Men som tur var fanns det en liten, liten insvängning på sidan där jag kan få in min lilla bil. Öppnar huven och får det hela bekräftat att den nya remmen tydligen inte tyckte om sin nya omgivning utan beslöt sig för att byta miljö, för kvar var den inte.

Nu är det ju så att jag är ju en väldigt tolerant och timid liten varelse i vanliga fall, men nu tyckte tom. jag att råttet var mågat eller hur det nu var en hockeyspelare hade uttryckt sig en gång i tiden.

Människan som svarade i telefon på verkstaden när jag ringde önskade nog att han utnyttjat några timmar av sin komptid en stund tidigare just den dagen. För nu osade det ordentligt om mitt i vanliga fall så vårdade språk. Men på något sätt ramlade han ur sin nyinfallna koma eller så hade han en viss vana av liknande ärenden, för han sa att han skulle återkomma så fort det bara gick och lade helt sonika på luren i örat på mig.

En stund senare ringde han tillbaka och innan jag hunnit börja vädra mitt missnöje hade han förklarat att han skickar en bärgare som kommer upp från Varberg och att han ordnat fram en lånebil som skulle stå och vänta på mig och som jag skulle få ha till mitt förfogande helt utan kostnad.

Att tillbringa 2 timmar i 10 minus med halva göteborg passerande utanför fönstret väntandes på ännu en bärgningsbil var ju inget som lockade mig så fantastiskt mycket, så jag bestämde mig för att knalla till mitt jobb som låg på behörigt avstånd från platsen jag just befann mig på för att hålla värmen och kanske underhålla jobbarkompisarna med mitt livs historia.

Bärgaren kom, vi kom till Varberg och bilen till verkstan. Jag fick min lånebil och verkstan överraskade både mig och mest troligt sig själva med genom att reparera bilen på bara några dagar och allt var frid och fröjd ända tills oktober innevarande år (förutom en 12000 mila service på 3500 där de faktiskt lyckades fylla på minst en deciliter av spolarvätskan och komma på att mina nyligen bytta vindrutetorkare nog skulle må bra av att ersättas av ett nytt par för endast 650). Men det är en helt annan historia……

JoE

Jag borde ha anat misstankar redan när tåget till Karlstad var ersatt med ersättningsbuss på sträckan upp till Trollhättan. Jag och transportmedel som går fortare än en permobil med duracelldrift är och förblir en usel kombination.

Men nu var det ju så att bilen jag bestämt mig för att inhandla hade fått för sig att befinna sig i Kristinehamn av någon underlig anledning. Bil och bil egentligen….Ford! De 4 bokstäverna har säkert 1000 olika påhittade benämningar och mig veterligen har ingen varit av de positiva slaget.

Men vafan…hade ju fått ett bra pris och det viktigaste var ju att den var snål….kör ju över 4000 mil om året och dieseln var ju inte gratis längre för Jante hade hunnit ifatt den med.

I Trollhättan fick vi byta till tåg. Tåget gick till Karlstad där jag skulle få vänta ca 30 minuter på anslutningståget till Kristinehamn. 30 minuter på Karlstad central en förmiddag sent i november är väl ungefär lika rolig som att få en pungmassage av mamman till ungarna i gängen som bränner bilar på hisingen i parti och minut.

Men litet spännande blev det allt…min minihjälte M. Birro visade sig oxå stå och vänta på tåget i östlig riktning på Karlstad central. Enda gången jag mött honom tidigare var när jag sa något om ”Italien, Tråkigt och VM”, måttligt nykter på Halta Lottas krog en 10 år tidigare. På den tiden var han en ganska plufsig, slafsigt klädd och ännu måttligt nyktrare figur än mig, men som jag brukade gilla när han hördes i programmet Frank på radion. Vi hade samma hjältar och var enligt mig själv väldigt ofta av samma åsikt.,,,,,, men fotboll fattade han inte mycket om.

Nu hade han förändrats…slimmad, välklädd men fortfarande vilse i fotbollsdjungeln. Eftersom jag nu var 100% nyktrare än sist så vågade jag ju inte säga flaska den här gången…..men nästa gång då ska jag ta mod till mig och iallafall säga hej.

Äntligen framme i Kristinehamn som jag studerat kartan av väldigt tydligt för att veta vilken väg jag skulle ta från stationen. Av någon anledning måste samtliga kartor ha ritats upp och ner för det ”industriområdet” jag skulle komma till var inte bara oroväckande olikt ett industriområde utan var helt tydligt inget industriområde alls om de nu inte hade industrin i till synes helt vanliga villor här i staden vid Vänerns strand. Efter en bra stund beslutade jag mig för att lägga min manliga stolthet åt sidan och ringa bilbutiken istället för att trava längre och längre ut i den värmländska myllan. Bilförsäljaren kom alltså och hämtade upp mig och av någon besynnerlig anledning gjorde han 180 grader om på bilen och körde åt helt fel håll. Till slut hade han kört i totalt fel riktning så länge att vi faktiskt var framme vid bilbutiken.

Min konspiratoriska sida hade redan börjat jobba för fulla muggar, ”bilhandlare är ju enna luriga jävlar”, gubbjäveln har säkert kört i en cirkel för att förvilla och mjuka upp mig inför prisförhandlingarna”, tänkte jag.

En stund senare rullade jag ut som en nybliven ägare till en Ford Fiesta av 2007 års modell.

Forden rullade på rätt bra de närmsta månaderna, förbukning var ju ”bara” dryga decilitern/milen mer än vad bilen var specad för. Men den drog ju lik förbannat 2,5 deciliter mindre än Peugoten jag tidigare hade haft och dieseln var ju dryga kronan billigare än bensinen, så det var inget jag hakade upp mig nämnvärt på.

Efter 4 månader var det dax för besiktning. Eftersom jag och besiktningar är lika kompatibla som Jean-Claude Van damme och karaktärsroller hade jag bestämt mig för att gardera upp mig ordentligt. Gick igenom hela biljäveln, kontrollerade varenda lampa säkert 15 gånger, kollade bromsar, däck och allt jag kunde tänka mig att de skulle gnällas på. Har ju varit på bilprovningen tidigare med bilar i toppskick som fått körförbud för att liten lampjävel på något totalt obetydligt ställe bestämt sig för att inte lysa, medans på banan bredvid varit bilar där det rasat rost från hela bilen när besiktningsmannen gått över den med sin förbannade rosthammare men som ändå gått igenom felfritt. Nu kanske det säger mer om mig än om mina bilar, för oftast känns det av en outgrundlig anledning som att det är ens personlighet som lägger ribban för besiktningsinspektörens nivå.

Men denna gången verkade det gå bra…hade ju lagt upp en ny strategi att sitta helt förslappad och se totalt oförstående ut med en kaffemugg i näven på en soffa en bra bit från händelsernas centrum (inbillade mig att jag både såg avslappnad och världsvan ut) istället för att vara en engagerad, intresserad jävel som hängde besiktningsmannen i hasorna hela tiden.

Men som sagt…besiktningsmannen såg nöjd ut, den förbannade rosthammaren petade knappt på en enda punkt på bilen. Jag hade nästat andats ut när han i princip hade gått igenom hela bilen. Vid vänster framdäck stannade han till lite extra märkte jag. ”Vad i helvete”, kom ljudligt över hans läppar. ”Kom hit”, han stirrade på mig och plötsligt var jag väldigt långt ifrån att känna mig världsvan och definitivt så långt ifrån avslappnad jag kunde komma. Bakom däcket sitter det ju en fjäder….fjädern hade av någon underlig anledning beslutat sig att min landsvägskörning på förmodligen Sveriges slätaste väg var lite för mycket för den och hade helt enkelt bestämt sig för att gå av lite grann. ”Du kör inte en meter med biljäveln….. det här är totalt livsfarligt”, sa han. Tydligen var detta med att fjädrar går av lika vanligt som att Kebnekaise skulle få ett vulkanutbrott, men jag ska tydligen få uppleva det mesta så vafan.

Lyckades övertala besiktningsmannen så att jag iallafall kunde få köra bort bilen till verkstaden några 100 meter bort. ”Du kör på ettans växeln och inte ett streck över 10 km/h”, sa han. ”Ramlar fjädern ner i drivningen så tar det tvärstopp, skär sönder hela däcket och mest troligt får bilarna inom de närmsta 100 meterna skörbjug och påven blir protestant och med största sannolikhet blir det 1000 års natt på jorden”. Nja kanske inte så jävligt men i princip så….

Mitt första men definitivt inte sista besök på den verkstaden var härmed ett faktum. Slutnotan hamnade ju strax under ett mindre lands statskuld men ”2:an” blev ju släckt och jag var ju redan fattig innan.

Sen beslöt sig min lilla bil (Ford) att fungera alldeles ypperligt, om man bortser från den ”lilla” tiotusenmila servicen för bara 4500:- (de var ju tvungna att både kontrollera flera lampor och fylla på spolarvätska) tills en kall, snöig jävla morgon några veckor in i november 2010…..men det är ju en helt annan historia.

JoE

Efter att nu i ungefär en veckas tid pga att min lilla bil bestämt sig för att gå sönder i princip överallt. Har jag fått ägna mig åt den otroligt fantastiska kollektivtrafiken för att kunna tjäna mitt uppehälle.

Kollektivtrafiken är ju bara lite dyrare och den tar ju knappt någon mer tid alls. Har ju ändå inget för mig utöver min helttidstjänst så att spendera 2 timmar extra varje dag på transport märks ju knappt alls.

Igår kväll hade den fantastiska kollektivtrafiken bestämt sig för att tåget skulle bli en buss för en dag pga att lokföraren hade klipptid, träffat en lokförerska eller liknande.

Istället skulle det alltså åkas buss från gbg till Varberg. Stora fina skyltar om var ersättningsbussar skulle finnas hade placerats ut överallt där ingen överhuvudtaget skulle ha en möjlighet att läsa dom.

Men till slut efter några vändor runt centralen med omnejd hamnade jag iallafall på rätt plats, logiskt placerad vid dieselpumpen på den intill liggande shellmacken.

Av någon anledning så hade bussen bestämt sig för att den inte ville vara ersättningsbuss utan tyckte att den skulle befinna sig någon helt annanstans. Att det sen betydde att ett 30-tal männinskor blivit kvarglömda 10-tals mil hemifrån verkade ju inte spela någon större roll.

Som tur var hade tågbolaget låtit bli att placera ut någon informatör av något slag…iallafall inte i göteborgsområdet, det kanske var bingokväll på informationsklubben?

Hursomhelst hade ju tågbolaget en hemsida med ett telefonnummer dit man kunde ringa. Nu råkade dom ju bara ha telefontid till kl.19 och min klocka hade blivit 23. Så just för tillfället var det lite svårt att få kontakt med dom.

Eftersom all personal som fanns på området sysslade med allting annat än att köra tåg och i de flesta fall jobbade på något helt annat bolag än det berörda, så var det ingen som visste absolut någonting om jag händelsevis inte hade någon fråga om vagnstädning eller bagagehantering.

En liten tröst var ju att nästa tåg skulle gå redan kl. 5.30 och att bolagets telefon skulle vakna redan kl.8

Kl 23.30 bestämde jag och några andra ur sällskapet på ca 30 personer att skulle vi komma till Varberg, Halmstad eller ännu längre bort så fick vi nog hitta något annat färdsätt på egen hand.

Vi fick tag i en taxichaufför som intog sin dagliga shellkorv på shell. Vet inte om det var pga korven eller vad men han förklarade att han tog 250:-/10km. Eftersom jag glömt kulramen hemma räknade jag ihop 250×8=2000 i huvudet och fick ännu mer huvudvärk.

Chauffören vägrade tro mig och pillade fram sin telefon och började trycka på i princip varje knapp som fanns och 20 minuter senare konstaterade han att jag hade nog fanimej rätt ändå.

”Säxxtånhonndra”, ”Jag kör er för säxxtonhonndra”. Jag tyckte det var starkt av mannen att kunna sänka priset så mycket med tanke på att han inte hade en susning av vart Varrbärg kunde tänkas ligga, men förklarade att på Bali som jag besökt en månad tidigare åkte jag taxi i 1½ timme för under hundringen. Eftersom flyget till Bali kostar 7500 och inte gick precis just då så tyckte chauffören att vi kunde väl säga 1300 och detta utan att ha en aning om Bali låg i närheten av Varberg eller inte. Men det måste ju varit en väldigt korkad taxi som hade kunnat åka omkring med en sån snåljåp som mig så länge utan att ta rejält betalt, verkade han tänka.

Vi tyckte att 1200…dvs 400 per skalle var vad vi kunde tänkas betala. Efter att skakat huvudet på ett väldigt negativt sätt under vad som kändes som en minut bestämmer sig taximannen att han nog får ringa till någon…kanske någon som visste var Varberg låg eller som kanske kunde bjuda på en kopp kaffe eller något annat som kunde lösa frågorna som hopades innanför chaufförens stabila pannben.

Vi hade redan börjat stega mot centralen för andra taxis och nya förhandlingar när vi hör en röst skrika bakom oss….åke..åke…åke.

Jag heter inte åke och det är ytterst tveksamtom någon av de andra gjorde det, men hursomhaver så formligen lyftes vi in i taxin av chauffören som nu ätit upp korven och slutat prata i telefon.

Efter några minuters förklaring så att mannen iallafall fått en uppfattning om åt vilket håll Varberg låg rullar vi igång. ”GPS” säger mannen och knappar med flinka fingrar in….Värmdö!!!

”kör mot Malmö” säger jag från min plats i baksätet, ”så hojtar jag till när du ska svänga av”.

Efter en stabil och jämn körning mellan 65 och 180 km/h så befinner vi oss på Varberg central 50 minuter senare. Med tanke på att mannen hade full okontroll på både ratt och pedaler och dessutom bestämt sig för att lyssna på sin favoritkanal ”ännärjii” på medelhög till hög volym. Så var jag tacksam att han inte lyckats plantera bilen invid något lagom stabilt träd längs vägen. Huvudvärken var nu brutal. Att både genomlida inställda tåg, inställda ersättningsbussar för tåg, inställd informationspersonal om allt som var inställt, prisförhandlingar, vägbeskrivningar (hade vi kommit till Värmdö om vi inte sagt något?), kraftiga accelerationer/inbromsningar och slutligen 50 minuters ”ännärjii” var tydligen ingenting jag mådde särskilt bra av.

Vi har bestämt oss för att vi skulle betala var för sig 400. Dels för att vi skulle få varsitt kvitto att visa upp när vi krävde ersättning, men mest för att det var rättvist så.

Mannen i framsätet betalar först. Chauffören har dragit upp en dosa av modell 70-tals skrivmaskinen och begär ett kontokort från mannen. Jag kollar på hur han sätter in sitt kort i maskinen, chauffören knappar in beloppet med sina flinka fingrar varpå han säger ”kådden” till mannen som på det knappar in sin kod, trycker gröna knappen och får sitt kvitto efter en stunds surrande från maskinen som inte var en skrivmaskin från 70-talet utan bara såg så ut,,,…min tur.

Jag ger chauffören mitt kort. Han stoppar in det i maskinen, knappar in beloppet…trodde jag!

När han sträcker maskinen bak till mig gör jag precis som föregående betalande….knappar in min kod. Nu visar det sig att chauffören inte alls slagit in beloppet utan bara en 4. Så där jag nu knappade in min kod var det nu ett belopp. När jag räckte tillbaka maskinen till chauffören tittade han på den och kliade sig långsamt i huvudet. Just då satt mitt kort i maskinen och i maskinen var ett belopp på drygt 40000 inslaget och klart…därför att efter jag tryckt in min kod hade jag givetvis tryckt ”klar” utan att titta efter,

”Du får avbryta köpet” säger jag. Eftersom chauffören tydligen hade det ännu svårare med tekniken än vad han hade med Sveriges geografi så bestämde han sig för att trycka på den stora röda knappen. Ut ur maskinen rullas det nu ut kvitton…på kvittot stod att läsa min 4-siffriga kod…med en 4 framför. Som tur var hade ett decimaltecken bestämt sig för att dyka upp precis innan de 2 sista siffrorna. Trött och med dålig syn (det var ju mörkt) så konstaterad jag att jag betalat ca 50 kronor för mycket. Chauffören halade upp en 50-lapp och gav den ursäktande till mig. Bestämde mig för att ”det blir nog bra” och längtade bara hem. Ut ur taxin, upp på cykeln för att 12 minuter senare äntligen landa på rumpan i soffan. Vet ju inte vad som hände…men idag när jag halade upp kvittot från taxin stod det ”transaktion avbruten” med ganska feta bokstäver längst ner. Loggade in på min banksida för att kolla…..och än så länge finns inget köp registrerat. Så det kanske var lite betalning för sveda och värk. Det roliga i kråksången är ju att jag ska skicka kvittot till tågbolaget för ersättning, det kanske blir en spännande fortsättning på den här historien. Har ju trots mina kraftiga försök att göra så lite som möjligt för att inte kunna ställa till med något en väldigt bra förmåga att just ställa till med något.

J

Ja välkommen till min blogg då…trevligt att se just dig
här.

Det som ska avhandlas här och varför ska jag nu berätta för
er.

Har ju själv aldrig sett och ännu mindre läst en blogg så
detta blir ju vad jag inbillar mig att en blogg egentligen är.

Eftersom det trots alla mina ansträngningar att göra precis
ingenting och med tanke på att jag är rätt duktig på just det…göra ingenting.
Och eftersom 95% av min lediga tid spenderas åt att träna rodel i min bruna,
slitna men ändock sköna soffa i skinn, så att jag ändå lyckas åstakomma så
mycket strul och händelser kring mig och min omgivning måste ju ses som ett
mirakel, eller mirakel är väl ett positivt ord och eftersom det mesta här lär
handla om hur det i de flesta fall går rent åt helvete så borde det alltså vara
motsatsen till mirakel…..Orakel?

Anledningen till att jag skriver är väl att det är en bra
terapi och att jag får utlopp (eller söker sympatier) för lite undangömd ilska.

Det mesta kommer att avhandlas på ett lättsamt sätt med
högvis av ironi, men jag ska försöka hålla mig så nära sanningen som möjligt.

Med tanke på många av historierna behöver jag definitivt
inte överdriva…eller det är ju upp till dig att avgöra.

Lovar och svär att jag helt ska utelämna mode världen.
Kanske skriva en del om film och musik. Men i det stora hela kommer det att bli
betraktelser och händelser i min egen vardag. Du vet den helt passiva men ändå
otroligt händelsfulla vardagen…där jag verkligen tränar ännu hårdare på att
lyckas med målet att göra absolut ingenting.

Har en känsla så här nu innan att vissa av historierna
kommer att bli väldigt långa. Ska i de fallen dela upp dom och försöka lämna en
cliffhanger så att ni verkligen längtar efter en fortsättning. Hur spännande
det nu kan tänkas bli med bilhaverier, telefonbolags erfarenheter.och liknande
intressanta saker.

Nå ska fatta mig kort så här inledningsvis så att jag inte
skrämmer bort er redan innan jag börjat.

JoE