Tandläkaren kvart i stängningsdax…….
Ja jag har tandläkarskräck!
Har haft lite problem med en tand ett tag.
Men jag har kört strutsmetoden eftersom jag hellre amputerar någon mindre användbar kroppsdel än visar upp garnityret för någon sadistisk tandläkare.
Men längst bak i mitt förträngda undermedvetna har jag vetat om att det skulle komma en dag när jag var tvungen att ta tag i det här.
Hade ju fått den goda idén att jag skulle göra stuvade makaroner och steka upp lite falukorv och bacon till det.
Gott som fan och det tyckte tydligen min lite mindre son än min lille store son, för han tog om två gånger och gjorde slut på allt.
Jag satt och mumsade och var i princip klar när det knakade till rätt ordentligt långt där inne i min malande käft.
”Ajj”, tänkte jag och kände efter lite extra och upptäckte direkt att det inte riktigt var som det skulle.
Matade i mig det sista som fanns och gjorde allt för att inte komma nära den drabbade delen.
Kände att den var sprucken och att den lösa delen kunde ramla loss när som helst.
Googlade upp telefonnumret till folktandvården och slog de sista telefonnumret som jag vill slå i mitt lilla liv.
Förklarade läget för tant 1 som snabbt kopplade mig vidare till tant 2.
”Kan du dröja tills imorgon”, frågade hon eftersom klockan nu var 17.
Vill helst vänta resten av livet tänkte jag men erkände ändå för mig själv att jag måste få detta ut världen och svarade att jag nog inte skulle överleva natten.
Tant 2 gav mig en tid vid halv 7…detta innebar ju att jag skulle missa min träning, men det fick ju gå.
Gick runt och tyckte givetvis vansinnigt synd om mig själv, inte bara att det gjorde ont utan för att det skulle komma att göra ännu ondare och det skulle ju definitivt inte bli gratis.
Vid 18.20 så äntrade jag då Folktandvården på skakiga ben, anmälde mig i receptionen och de bad mig sitta ner och vänta så snällt.
Dessa gånger förstår jag exakt hur de dödsdömda känner sig innan de kommer för att hämta dem och leda dem de sista stegen i dess liv.
Det var ju inte värmen som gjorde mig svettig, mera att jag hörde hur de trimmade borrarna och gav mig fan på att det var några som låg och skrek därinne också.
18.40 så var det ju min tur då….det tyckte iallafall en tant som läste upp, ”Carl Johan Engström” från ett papper hon hade i sin hand.
När de hjärnceller som inte frysit till is av skräck summerade det hela så tjoade jag till att det nog var jag.
”Då får du ta och följa med här”, sa tanten då och ledde iväg mig längs dödens korridor med ett leende.
Det underliga när jag besöker tandläkaren är att jag alltid verkar få rummet längst bort.
Detta gör ju att jag måste passera alla de andra rummen på vägen och det är ju helt omöjligt att låta bli att kika in lite.
I vissa ser man ju ryggtavlan på en sadist som pressar sig ner i ansiktet på någon som man bara kan se de sprattlande benen av……de sprattlande benen tyder ju på att personen ifråga dör vilken sekund som helst.
I andra rum kan man se sadisten sitta på borte sidan av stolen där det ligger någon människa med en hel del slangar och skrot nertryckt i halsen.
Man kan nästan ana att sadisten verkligen drar ut på tiden så att personen är riktigt mör när han sen ska köra in en borr eller 2 bredvid slangarna och bröten och bryta upp käkbenet några gånger mer en möjligt.
När jag så kom fram till min lilla sal så presenterade damen som satt där inne.
Jag var ju inte riktigt medveten men jag är rätt säker på att hennes efternamn var Mengele.
Hon stirrade på mig med sin genomträngande blick och öppnade de kruttorra läpparna.
”Det var mig du pratade med i telefonen tidigare”, sa hon och iskylan från hennes röst vaggade in mig i fosterstadiet och hade det inte varit för att jag var helt stel av skräck hade jag nog börjat spelat på läpparna en stund.
Förklarade med darrande röst att jag HATAR tandläkaren och går bara dit i absolut nödfall.
Hon tittade på mig med sina döda, bevakande ögon och sa, ”då måste du träna”.
Hon betraktade mitt stumma fiollåde utseende en stund och sa sedan, ”man kan träna på att tycka om tandläkaren”.
Min enda tanke just då var att man kan nog träna på att vara självmordsbombare också och flinade i fullkomlig skräck.
”Sätt dig nu i stolen så ska jag bara spänna fast dina armar och sätta den här lilla stålhättan på ditt huvud”, inbillade jag mig att hon sa men fattade att hon ville ju plåga mig en stund innan jag skulle dö så jag flyttade mig till stolen.
”Då ska vi se, om du gapar stort så ska jag titta efter”, fortsatte hon och jag sneglade efter vad det var för tortyrredskap som hon satte i sin hand.
Hon tittade runt i min mun och och ”mmmm:ade” så glatt hon bara kunde.
”Vi får nog ta en bild”, konstaterade hon nu kort och reste sig för att hämta lite prylar att spärra upp mitt gap med.
”Gapa stort”, sa hon när hon kom tillbaka och pressade in något som definitivt inte rymdes i min mun.
”Så biter du ihop”, sa hon nu och jag kände hur den spruckna tanden pressades ner i tandköttet och kved lite tyst.
Efter att hon sprungit ut och strålat mig en stund kom hon tillbaka och drog ut den stora grejen så hårt hon bara kunde och log förnöjt.
Bilden visade att tanden var spräckt i princip ända ner till nerven….det var då jag förstod att jag skulle få lida rejält.
”Vi får dra ut biten som är lös och försöka laga så gott det går”, sa hon.
”Men vi behöver nog bedöva först”, fortsatte hon och ett leende spred sig över hennes läppar.
”Ahhhh”, kom förnöjsamt över henne när hon fick pressa ner sprutan långt därinne och hon så långsamt det bara gick sprutade in bedövningen i mig…….tror hon fick en multipelorgasm på vägen…men svårt att avgöra riktigt.
”Nu ska jag gå och slipa lite i ett annat rum medan bedövningen verkar”, sa hon och lämnade rummet.
Klockan var nu 18.50 och jag satt där och väntade medan giftet verkade och funderade på vilka instrument hon skulle slipa till för att få mig att upptäcka riktig smärta.
Några minuter senare så kommer en man in i rummet….herr Mengele skulle jag gissa.
Han sätter sig bredvid mig där jag ligger och förklarar att fru Mengele var upptagen med att avliva någon annan så han skulle ta hand om mig.
Han trycker ner det största han hittar i min mun och kikar sig glatt omkring.
”Jaså där var det sprucket”, sa han.
Han upptäcker min viftande arm som vevar mot dataskärmen på ett bord bredvid, ”hnn hrrrr ftttt”, vräker jag ur mig och han vänder nu sin uppmärksamhet till datorn.
”Jahapp”, säger han efter att ha studerat bilden en stund och vänder sig mot mig med ett leende, ”vi får nog bedöva lite först”.
”Hnnn ghrrr rennnn gedvvvtt”, får jag ur mig då och pekar mot min mun.
”Jaså, det har hon”, vad bra får han ur sig och leendet får det att rycka lite i mungipan på honom.
”Slickar han sig om läpparna nu så drar jag”, tänkte jag och tog sats mot utgången.
”Då kör vi då” säger han då och gnuggar händerna i ren glädje.
”Det kommer att skaka lite nu”, säger han och kör ner en stor näve bredvid de 3 slangarna och syster medhjälpares fingrar och böjar köra.
”Fan vad han blöder, vi måste få det torrt”, hojtar han nu och spänner ut min käke några dimensioner till.
Han pressar på och jag märker att han är fruktansvärt stressad, in med den ena saken efter den andra och jag känner hur det knakar i käkbenet och hur mina läppar kläms rejält.
”Så där ja, nu kanske det blir bra”, säger han till min fullpluggade mun och reser sig och lämnar stället.
Kikar på klockan och ser att den precis passerat 19 och fattar att det var dax för honom att åka hem.
Fick med hjälp av syster Mengele ur mig alla pinaler ur mitt gap och sköljde igenom så mycket det bara gick.
Käkmuskeln behöver nog vila en stund efter den rätt omilda behandlingen konstaterade jag.
Fru Mengele dök upp med en faktura och jag frågade om man inte borde få betalt för att behöva genomlida sånt här, men hon bara log och tyckte nog att det varit lite synd att hon missat tillfället att borra och trycka på lite ömma punkter i min mun.
Idag känns det faktiskt bättre, var övertygad om att ett återbesök var oundvikligt igår när jag gick och lade mig….men jag kanske klarar mig.
Vet att fru Mengele hade lite våta drömmar om mig och nog ber till någon liten djävul att jag snart ska vara i hennes händer igen.
JoE