Hur gick det här till……
Man kommer på lite lustiga saker när man funderar lite…kanske skulle ge fan i att fundera då hmmm.
Hur svårbegripligt det än må vara för mig att inse att det faktiskt är sant..så vägrar jag nästan acceptera det.
Varberg är den plats där jag nu bott längst i mitt liv!
Hur gick det här till, vad fan hände?
Efter mina dryga 5 år i 08-land så hamnade jag ju i Kalix och där bodde jag ju i en evighet…minst.
Hade miljoner vänner där…det bor ju bara runt 15000 där men det kändes som många fler.
Kjolla, Larsa, Ljungen, Pulli och jag var ju kärntruppen.
Vi spelade landhockey året runt, fotboll året runt, sprang, hoppade, klättrade, cyklade…ja vi gjorde allt som hade med sport att göra året runt.
Kanske inte så konstigt att Kjolla och Pulli blev storstjärnor i bandy, Ljungen världsstjärna i bowling, Larsa var ju också en superstar inom bowlingen men aldrig lika seriös som Ljungen.
Jag…ja jag blev väl bra hmmm…..skramlat ihop en del SM medaljer men inte lika bra som de andra…hade ju andra saker jag var bra på.
Under sommarmånaderna så brukade vi ”sova i tält” så ofta vi bara kunde.
Där hittade vi på en massa hyss, terrade folk, lärde varandra onani (där var det en som blev superstjärna hmmmm) och pallade.
Det var ju enda gången man åt grönsaker…för där uppe i norr kunde man 10 månader om året palla istappar typ.
Men under sommarmånaderna kunde man ju få sig lite ärtskider, rabarber eller små jävla morötter, inget som man åt i vanliga fall…men stulet är gott.
Det hände ju att de var mängder av andra kids som också övernattade i sina tält….vet att det fanns nätter där vi kunde vara över 60 ungar som sprang omkring där över alla gårdar, bakom oss lämnade vi ingenting.
Om ni läst Stephen Kings ”Langoljärerna” så förstår ni vad jag menar….små lustiga varelser som tar sig fram över jorden och bakom sig så lämnar de bara ett svart streck av ingenting.
Om ni ser någon liknande figur, kan ni ju stanna den och fråga lite saker, klämmer den ur sig fraser typ…. ”klåss i aschlle å bläkka mä hälyse”, då är det en Kalixbo och ingen langoljär och ni kan känna er säkra…lite iallafall.
Men vännerna var många där och man var i princip aldrig ensam.
Efter jag passerat 20 så flyttade jag till Göteborg.
Att komma till Göteborg som 20-åring är ju upplagt för party och det lovar jag att det blev!
På en kort stund hade jag byggt upp ett gigantiskt nätverk av vänner som var lika partybenägna som mig.
Vi gick på svartklubbar, rockklubbar…ja varenda klubb man kom in på.
Ofta tog vi båten över till Fredrikshamn och ibland gick det ju lite åt pipan att vi inte riktigt kom med tillbaka…men det löste sig alltid…på den tiden var man verkligen obekymrad över det mesta.
Vi åkte på resor och festivaler…alltid massor med nya människor och man var definitivt aldrig ensam.
Eftersom jag stadgade upp mig i slutet på 80-talet så blev det ju lite lugnare…men man hade fortfarande ett väldigt stort kontaktnät med kompisar.
96 så drog jag och en kompis ner till Cypern, party och brudar stod på agendan och vi laddade upp så mycket vi bara kunde.
Vi var väldigt tveksamma till om de 60 kådisar vi hade med oss verkligen skulle räcka de 2 veckor vi skulle stanna där nere.
Jag undrar vad de blev av de 60 kådisarna……..de användes ju inte till det som vi hade tänkt iallafall.
Träffade några Varbergsdonnor där nere och behöll kontakten när vi kommit hem.
Av någon konstig anledning blev en liten dam aningens gravid ganska snart efter hemkomsten…hon kanske använt min tandborste (tolka det som ni vill men jag är fan inte pervers!) eller så tänkte jag.
Hursomhelst gjorde det att jag flyttade ner till Varberg i slutet på -96.
Hon använde min tandborste en gång till eller slarvade när hon tvättade mina kallingar, för mitt i allt dök det upp en till figur hemma hos oss.
Vi delade på oss och jag bodde själv ett par år.
Jag tog upp lite gamla gbg kontakter och var ute i svängen lite igen, men jag stannade i Varberg.
Träffade det svarta hålet -02 och vi donade till 2 små knoddar till…krigade i många år innan jag till slut lättade mig ett hundratal meter därifrån.
Det lustiga är att jag aldrig lärt känna i princip någon här…..Ex1 Hade ju en massa kompisar som vi umgicks med titt som tätt, men de flesta försvann ju med henne.
Ex2 hade av naturliga skäl inte en enda bekant….hon hade fullt sjå att plåga livet ur mig.
Tycker att hon själv borde tycka det är märkligt att hon inte har en enda riktig vän trots att hon bott här i hela sitt liv hmmmm.
När jag tittar i min telefonbok så finns det knappt någon från Varberg där…..på Facebook är det mest gamla grannar som jag brukar prata med ibland…men jag känner ingen.
Har ju min bowling här och de träffar jag ju med jämna mellanrum, men nästan aldrig privat.
Jag kan knappt namnet på en enda gata här i stan….jag kan gå ut på krogen utan att en enda person känner igen mig.
Vet inte hur jag ska ställa mig till det hela, om det är skönt eller om jag är konstig, att orten där jag faktiskt bott längst i mitt liv är totalt okänd för mig.
Men här är jag och här lär jag ju bli kvar ett tag till…har ju mina små juveler här.
Vet att de mellan gångerna då de gräver min grav djupare så förgyller de min dag…alla är glada, vackra och kloka…..överjävliga men ändå det bästa jag har.
Funderade på att lämna landet ett tag….tanken finns fortfarande där….men jag funderar….kanske är det dags att lära känna platsen där jag bott längst i mitt liv först.
JoE