När väckarklockan ringer……
Det landade på mig igår…..
Jag fick ställa mina värderingar mot väggen igen och fråga mig själv vad som var viktigt.
När jag startade den här bloggen för några månader sen så gjorde jag det för min egen skull, för att få ut en del av min frustration och mina tankar på ett blankt papper.
Den blev ganska uppmärksammad med mina mått mätt…bloggen.
Efter en stund skrev jag för att göra er nöjda….jag tappade bort mig själv och glömde det som var viktigt, för mig.
Hade bokat in Thåström dokumentären igår sedan länge……en ikon, hjälte och stilbildare som följt mig genom livet fick mig att vakna igen.
Man gör det man gör för sig själv…inte för att passa in i någon skev mall som andra skapat åt en.
Vem bryr sig om det är 2 som följer en eller 1000?
Inte jag…….inte nu!
Tänkte ägna en stund åt mannen som väckte mig igen….men först vill jag ge kred till en speciell vän som redan för några veckor sen talade om att jag skulle skriva om det jag själv tyckte var viktig….om det som gjorde mig till den jag är….Tack A, min vän för livet!!!
Det finns nog ingen förutom mig själv som jag försvarat så mycket som Thåström, vet inte varför jag gör det….men jag vill ge honom någon sorts upprättelse…..försöka få andra att se honom genom mina ögon.
Kärlek och uppror snurrade på min 33 varvare minst 10 gånger varje dag veckorna innan…..800 grader och Mental istid var favoriterna.
Men nu stod jag äntligen där längst fram vid scenen… Dag Vag hade värmt upp publiken och nu skulle snart huvudattraktionen gå på….Ebba Grön!
Thåström hade svart skinnkeps liknande de som poliserna hade i Amerikanska filmer och han ägde scenen från första sekund.
Vi var väl 3-400 som var där i Mannhemskolans aula den där söndags eftermiddagen…hur många som stod där längst fram, dansade och sjöng med har jag ingen aning om…men jag visste att det var en väldigt speciell upplevelse…för mig iallafall.
Ebba dog ut och det kom någon låt med rymdimperiet….. tyckte att det fortfarande lät bra men det var som om något av det självklara fattades.
Ordet rymd försvann och kvar blev Imperiet.
Kan berätta att jag knappast lyssnat på en endaste av Imperiets låtar från studioalbumen mer än max en gång, det var precis som om energin hade försvunnit.
De försökta nischa Thåström….slipa bort de ojämna kanterna och dra nytta av den fantastiska talang som fanns inom honom.
De ville kommersialisera honom, göra honom till en produkt för att bli stora och erkända av den stora massan……de ville göra honom till något annat än det han var.
Live kunde de inte gömma undan den sanna Thåström…….han klev ut ur sitt inmålade hörn och visade hur bra Imperiet verkligen kunde vara.
Vet inte vad som egentligen splittrade Imperiet, medlemmar lämnade och nya tog vid…. men känslan säger mig att Thåström tröttnade på att försöka vara någon som inte var han själv och gick till slut sin egen väg.
Han släppte sin egen självbetitlade skiva året efter Imperiet gått i graven, där slogs han med sina demoner och försökte göra upp med det utanförskap som han verkade känna.
Det blev ännu tydligare på hans nästa skiva där all hans ångest och tveksamhet till sig själv ångade ut genom hårdare, tyngre låtar.
Men texterna avslöjade honom……hans känsla av att inte riktigt passa in fanns där hela tiden….skulle han ta steget in för att bli som alla andra eller skulle han gå sin egen väg, var frågorna han ställde sig.
Eftersom demonerna fortfarande jagade honom och han inte fann svaren på sina frågar så lämnade han landet.
Peace Love and Pitbulls blev som ett avlopp för hans egen tveksamhet inför sig själv….han levde ett destruktivt liv och öste ur sig vrede som kanske mest var riktad mot honom själv.
Känslan är att han inte kunde låta sig bli älskad…. att han ville slå bort alla som börjat uppskatta honom på allvar.
Väckarklockan ringde när han blivit 40…..han klev ut ur sin egen otrygghet och accepterade den han var….han blev Thåström på riktigt!
Jag stod där i Lisebergshallen i November -99……. ”det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal” hade kommit månaderna innan och förväntningarna var på topp.
Han gjorde upp med sig själv där på scenen den där premiärkvällen….spellistan gick på ett tydligt rättvist spår, där Ebba, Imperiet och han själv fick precis lika mycket plats.
Han sjöng om utanförskapet på ett tydligare, mer självklart sätt….han sjöng som om han accepterat den han var och att han bestämt sig för att gå sin egen väg.
Under de dryga 12 år som gått sen den kvällen har jag sett honom några gånger till….sett honom gå vilse igen men snabbt hitta tillbaka igen.
Hans ärlighet i sina texter är otrolig….hans röst blir bara bättre ju äldre och sannare han blir.
Han har förtjänat vår respekt och vår uppmärksamhet många gånger om…….han har väckt mig många gånger och nu ska jag lyssna till mig själv lika gärna som jag lyssnar till honom.
Man kan inte lyssna på Thåström som någon sorts bakgrundsmusik och tro att det ska funka.
Man kan inte förstå Thåström utan att riktigt lyssna eller känna.
Kanske behöver man känna ett sorts utanförskap för att riktigt förstå……att man står där med ena benet utanför och tittar in i den värld där det blir allt viktigare att passa in.
Ska man rätta sig i ledet för att de andra ska tycka om en….eller ska man ta sin egen väg för att lära sig tycka om sig själv?
JoE