De svarta åren
Ibland inträffar saker som gör att man får perspektiv på det lilla liv man lever.
Har mått rent ut sagt uselt de senaste 2 veckorna…..det blev så illa att jag till slut tvingade mig själv att besöka människorna i de vita rockarna som gillar att trycka och känna på en.
De är lite lustiga de där utbildade folket….de vill undersöka allt utom just där man själv tror att det är som värst ställt med en.
Så just nu har de beslutat sig för att göra en ordentlig undersökning av den 73 kilo skrangliga lekamen som råkar vara jag….ska bli spännande att se om de hinner upp till mitt värkande huvud innan det har bestämt sig för att värka livet av mig.
Tyckte därför att det var ett alldeles ypperligt tillfälle att reflektera lite om jag verkligen har någon anledning att må som jag gjort väldigt länge nu.
2009 var pestens år för mig…vettefan hur jag tog mig igenom det men det kanske är det jag inte riktigt gjorde när jag tänker efter.
I Juni så stängde jag dörren bakom ett drygt 7 år långt förhållande…..man kan tvista om vem det var som lämnade vem….. men så här gick det till.
Redan i slutet på 2008 så hade jag blivit muntligen utkastad säkerligen 150 gånger…..människan trodde att jag fungerade som ett barn….om man bara skrämmer mig ordentligt så kommer jag bli riktigt lydig……hjälpte inte att jag visade mitt leg ”född -65”.
Där i slutet på -08 så sökte jag en lägenhet….orkade inte med kriget som kallades förhållande längre helt enkelt.
Då plötsligt ligger människan därborta i ett hörn och skvalpar….herregud hur mycket hon älskade mig….herregud vad hon skulle ändra sig.
Hade jag varit bara aningens eftertänksam just då….det var ju lika uppenbart som vanligt….hade jag nog tagit mina små pinaler och gett mig av.
Grejen var den….hon låg där och skvalpade….på trygga 5 meters avstånd…..att komma fram till mig, krama om mig och visa att orden hon sa betydde något……nääää.
Men hursomhelst…jag tackade nej till lägenheten och blev lurad av mig några månader till av det här rusande tåget som kallas livet.
Proceduren upprepade sig några gånger till…jag tackade nej till lägenhet 2 och 3….skulle jag tacka nej en fjärde gång så skulle jag tappa min plats i kön…..så det var till lägenhet 4 jag begav mig den där dagen i juni.
Jag frågade henne om hon kunde påminna sig om att hon en endaste gång under våra 7 år kramat om mig och sagt att hon tycker om mig…….svaret….”jag vet inte”.
Det här hade ju kunnat ordna sig väldigt bra…men som sagt….öppnar man munnen för mycket för att andas kan man ge sig fan på att det är någon som passar på att skita där i.
Vi hamnade i en lågkonjuktur!
För att slippa massuppsägningar så fick vårt fack oss att ställa upp….för att rädda jobben för många och för att lätta på företagets kostnader.
Vi tog ut ”stoppdagar”, det vill säga semester och komp på arbetsfria dagar….. jag bistod med 12 semesterdagar och 50 timmar komp.
Från september -09 och 21 månader framåt så gick jag ner i lön….6000 varje månad.
Att gå från ett 2-manna hushåll till ett eget…som i princip var lika dyrt….betala underhåll för 3 barn…..ja det var inte mycket man hade kvar när allt var betalt.
Oftast hade jag mellan 1500-2000 kronor att leva på när jag betalt alla räkningar….då skulle jag ha 1 barn på 50% och de 3 andra varannan helg.
Kan säga att jag lärde mig vända på slantarna….Willys och Nettos reklamblad blev min bibel….jag la ner allt…unnade mig inte en enda sak och jag klarade det!
Visst var det många sömnlösa nätter och mycket ältande….men jag stängde in mig här och levde verkligen efter mina tillgångar.
I slutet -08 fick jag en ny chef……jag var den garvade veteranen och här kom någon som ville bestämma aningens för mycket över mig.
Svårt att säga om jag var krånglig eller om det var hon som pekade för mycket med hela handen….men vi krockade.
Vi tyckte olika om i princip allt….människan som är en snäll och glad själ visade sig vara en väldigt bestämd liten chef.
Vi hade våra duster och jag mådde verkligen inte bra där…till slut kände jag mig utfryst och alla mina åsikter blev behandlade som skit rent ut sagt.
I början på -10 så begärde jag att få bli förflyttad……varsomhelst…bara bort från det här helvetet.
Jag blev till slut förflyttad….började i en produktionskanal efter semestern 2010……hade en tuff ingångsperiod där men det ordnade sig till det bättre eftersom.
Nu kanske ni tycker att jag hade det lite halvjävligt där under 2009…eller kanske bara att jag är jävligt gnällig…..men jag har inte kommit till det jobbigaste än.
Min far fick problem i december -08.
De senaste åren hade vi bara haft telefonkontakt…jag hade fullt upp med mitt och han kände sig tråkig och isolerad där uppe i Värmlands urskogar.
Jag tjatade på honom att komma ner ofta….att vi skulle ut på havet och fiska…något som jag visste var det bästa han visste……men han kom aldrig…..så vår kontakt fick bli via telefon några gånger varje månad.
Nu hade han problem med magmunnen…..han kunde nästan inte få i sig någon fast föda alls.
Läkarna opererade in plaströr och vidgade matstrupen, men ingenting hjälpte.
När de gjorde en riktig operation på honom i maj så hittade de cancern…..men det var lugnt….körtlarna visade att det inte hade spritt sig och operationen gick bra.
Men han blev inte bättre, ingen mat fick han i sig och han tunnade av allt mer….i slutet av juni så öppnade de upp honom igen.
Det hade spritt sig överallt….av de 16 körtlar de kontrollerade så fanns det i 15….det var då jag tror att han gav upp.
Jag åkte upp andra veckan i juli…det var smärtsamt att se sin far som alltid varit en välväxt man så här….han vägde 58 kilo och kunde inte gå utan stöd.
Det var bara en snabb visit…men vi planerade att jag skulle komma upp med barnen 2 veckor senare….han ville det så mycket och barnen med.
Jag ringde upp den sista Juli…..jag och barnen skulle åka upp dagen efter var det tänkt…men pappas sambo orkade inte prata…utan jag fick prata med en läkare som förklarade att vi inte kunde komma den helgen…han skulle inte orka, för det var kritiskt….men han skulle nog ta sig igenom det och vi kunde komma några dagar senare.
Dagen efter….den 1:a augusti 2009 dog min pappa.
Just då så sköt jag ifrån mig allt….det var väl mitt sätt att försvara mig själv.
Men det gick ju inte att låta bli att tänka på att jag inte fått säga farväl ordentligt….det fanns ju saker som vi inte pratat om.
Jäg kände min far väldigt väl…visste exakt hur han fungerade och hur han tänkte….men jag ville höra vissa saker från honom.
Saknar att kunna ringa honom….få de där goda råden som bara han kunde ge…eller bara för att snacka skit en stund.
Jag genomlevde 2009, sköt undan allt…blundade och vägrade känna efter.
Några månader in på 2010 så landade allt på mig…..jag hade nått min gräns….jag vacklade.
För första gången sen tonåren så vägde jag under 70 kilo…….jag märkte att jag skakade ibland.
Några….de som jag vet idag faktiskt verkligen bryr sig om mig……de pratade med min chef och på så sätt fick jag gå till läkare och psykolog.
Det var inga direkta fel på mig….men den inre stressen som jag inte kunde kontrollera höll på att äta upp mig….jag fick lyckopiller.
Gummibollskänslan som fanns i mig när jag knaprat de här tabletterna är obeskrivlig…overklig…jag blev en speedad, jagad person.
Efter bara en vecka beslöt jag mig för att lägga ner dom….jag mådde skit….personen jag hade inom mig var någon som jag aldrig trodde skulle finnas där…vem fan var det?
Nu gjorde jag det största misstaget som jag någonsin gjort…..jag ljög för mig själv.
Jag fick för mig att om allt blev som förrut så skulle jag må bra igen….så det första jag försökte göra var ju att reparera det brustna förhållandet….för det hade ju varit mitt fel att det gick åt helvete och det här var vad jag behövde…inbillade jag mig.
Nu skulle jag få en läxa i att det faktiskt finns människor som vill en illa.
Jag la mig platt på marken och lät den här människan köra över mig fullständigt…..det var ju det här jag behövde för fan…..och människan var inte sen att utnyttja det….för hon pissade på mig där jag låg.
Jag ställde upp på allt!
Trots min knapra ekonomi så maxade jag mina krediter, mitt lån och lånade ut det till den här människan…hon lovade att betala tillbaka….för jag förklarade att jag inte skulle klara det utan att hon gjorde det……att hon brutit 1000 löften förrut hade jag förträngt.
Jag gav all min tid och all min energi för att visa mina framfötter….att jag var beredd att göra allt för att det här skulle fungera….i gengäld så lovade ju hon att hon verkligen skulle lägga manken till hon med……jo hoppsan.
I augusti så hade jag stångat huvudet blodigt…….jag gav upp.
Jag berättade för henne hur mycket jag offrat…..mina pengar jag inte hade….min tid som inte fanns och min energi som tagit slut för längesen….jag frågade vad hon hade gjort för ansträngningar.
Det var då hon yttrade den mening som fick allt att vända…..fick mig att förstå vilken jävla blåsning jag hade gjort på mig själv…men ändå den meningen som fick mig att vakna upp, hon sa, ”jag har varit trevlig”.
Jag hade några löften som jag lovat henne…jag bryter aldrig ett löfte….så jag hjälpte henne med barnen för att hon skulle jobba några helger till.
Men efter det så bröt jag kontakten helt…..det är väldigt tråkigt för barnens skull…..men jag har förnedrat mig färdigt.
Hennes löften om återbetalning går lite knackigt….hon är skyldig mig dryga 45000 som hon lovar att betala av på varje gång jag påminner henne.
Jag är glad att jag gjorde mig av med det där spöket som hon var för mig…..men jag tycker inte om mig själv att verkligen tycka så illa om en människa som jag gör.
Vet inte riktigt hur länge det tar för mig att återhämta mig från allt detta…jag kanske aldrig gör det.
Varför jag skriver om det…..jag behöver få det ur mig….det finns vissa saker jag inte tagit upp…de kanske kommer vid ett senare tillfälle.
Men det är sånt här jag funderar över….nu när jag mår dåligt igen.
Ta hand om er!
JoE