Archive for the ‘Bowling är kul’ Category

Isch i benet…..

måndag, april 16th, 2012

Ajajajaj……gammal man lider så mycket han kan.

Kanske inte den briljantaste idén att ägna sig åt 4 timmar bowling samtidigt som farbror ischias bestämt sig för att ta ett långbesök i mitt högerben.

Kval i dubbla bemärkelser kan man ju påstå hmmm.

Min fot har antagit färgen blå lite här och där, samtidigt har benet försetts med ådror som mer påminner om avloppsrör än just ådror.

Har därför bestämt mig för att kontakta farbror doktorn….blir en vanlig allmänläkare så mest troligt kommer han lyssna på lilla hjärtat och/eller om all rök försvunnit ur mina lungor.

Om han sen får den goda idén att remittera mig för en motorsågskalibrering av högerbenet återstår ju att se…..jag har ju ändå 1 till….inte högerben…..men ben.

Har man spelat bowling under närmare 38 år så är det när man dagarna efter att man tror att man sysslat med något annat…..typ sumomisshandel eller liknande som man funderar på om det är dags att ställa 43:orna på hyllan.

Kroppen säger ifrån helt klart.

Men jag älskar ju det här spelet….kanske protesutvecklingen gått framåt så pass att det kommer en helt återställd figur ut från slakteriet/kirurgen om det nu blir dit de skickar mig….då kanske jag kan spela som den glade/lovande 17-åring man var en gång!?

Jaja…..kvällsvecka denna veckan….innebär väl att jag inte har riktigt tiden att sitta framför datorn och delge er min missär….men jag ska göra mitt bästa!

Kan glädjande berätta att pollenpannan tagit ett brejk….kan ju bero på att april mest påminner om november för tillfället….men inget ont som inte har något gott med sig.

Nu ska den här lagom slitne mannen rehabilitera sig med lite gammalt hederligt industriarbete….ha det gött!

JoE

En krokig väg norrut……

fredag, november 18th, 2011

Nu tänkte jag traska vidare i 80-talets händelserika träsk en liten stund.

Berättelsen har många likheter med vad som skulle hända mig 6-7 år senare när jag testade att åka båt i greklands ö-värld några veckor en sommar.

Men nu befann vi oss varken i Grekland och definitivt en väldigt bra stund från sommar.

Vi var i Helsingborg och jag tror det var mars……

Vi var några otroligt unga, lovande bowlingspelare som hade besökt skånestaden för att delta i junior-SM .

Eftersom vi av en händelse stannade i staden i några dagar och att det så passande gick färjetrafik i en stadig ström till vårt sydvästra grannland. Kom det sig att vi bestämde oss för att prova på en större del av grannlandets digra ölsortiment.

Det gick ganska bra för oss spelmässigt, när allt var över hade vi faktiskt skrapat ihop en silvermedalj i 4-mannalag och vår blivande världsstjärna hade avancerat vidare till finalspelet någon månad senare. Om detta hade med vårt öltestande att göra eller inte låter jag vara osagt.

Men det som skulle ske kan vi nog definitivt härröra till att det kanske smakats för mycket på en elefantöl eller två.

När det var dags för att åka hem, vårt tåg skulle avgå strax efter klockan 21 på söndagskvällen. Så begav vi oss till stationen där vi 2 dagar tidigare hade ankommit med tåget från norr.

Vi var duktigt slitna och det var med tunga steg vi förflyttade oss till stationen. Att vi sen bar på 2 väskor utrustade med 2 stycken bowlingklot á 7 kilo i varje väska gjorde att de några hundra meterna mellan hotellet där vi bott och stationen var väldigt släpiga och tunga.

Men vi hade bestämt oss för att komma dit i tid och sitta där och sega ihop lite medans vi väntade på tåget. På tåget hade vi sovkupé och alla var rörande överens om att lite sömn de 21 timmarna upp till Luleå inte skulle skada.

Vi satt där och fördrev tiden så gott vi kunde. Detta är ju inte det lättaste på en i princip folktom station, där de få närvarande hade den fula ovanan att prata skånska och det var ju en dialekt som vi hade lite problem med att förstå.

Men tiden gick och vi tyckte väl att det började bli dax för det där tåget att dyka upp. Tanten i informationsdisken sa att det nog alldeles snart skulle komma så det var bara att fortsätta vänta.

Men nu började det bli väldigt nära den utsatta avgångstiden och fortfarande inget tåg i sikte. Med bara 10 minuter kvar till avgång beslutade vi oss för att ta ett ordentligt snack med damen i informationsdisken. Detta tog ju lite längre tid än normalt eftersom våra bakfulla, sävliga norrländska hjärnor var tvungen att tolka de skånska meningar som hon nu fick ur sin hopsnörpta mun.

Efter lite överläggningar om vad tanten hade sagt så kom vi fram till följande:

Tåget skulle avgå på bestämd tid, det vill säga 21.05

Den station där vi befann oss var färjestationen.

Till färjestationen ankom och avgick det bara tåg som kom eller skulle vidare till Helsingör, det vill säga den danska staden på andra sidan sundet.

TÅGstationen…där vårt tåg skulle avgå från om 5 minuter, låg några hundra meter bort i sydlig riktning.

Vi hade nu ytterligare en kort överläggning om vi skulle ta upp med damen i informationsdisken vad vi ansåg om henne eller om vi skulle förpassa våra bakfulla, trötta kroppar och varsina två bowlingväskor med innehållet av två stycken vardera 7 kilo tunga bowlingklot i varje, till den plats där stationen där vårt tåg alldeles strax skulle avgå låg.

Vi valde efter att ha slängt några väldigt arga, norrländska blickar på damen med den hopsnörpta munnen i FÄRJEstationens informationsdisk att lägga benen på ryggen.

Att framföra två stycken bowlingväskor som med innehåll vägde ungefär 17 kilo vardera är i vanliga fall både tungt och obekvämt.

När vi nu gjorde en spurt som fått de flesta friidrotts entuiaster att höja imponerat på ögonbrynen, med våran väldigt tunga, otympliga packning i våra händer, var smärtan i våra kroppar olidlig. Det var såna här gånger man önskat att man sysslat med pingis eller dart istället. På avstånd kunde vi nu se tågets sista vagn stående vid stationen, det fanns inga människor kvar på perrongen vilket betydde att alla som skulle åka med redan gått ombord.

När vi hade 60-70 meter kvar började tåget så rulla iväg……

När vi kom fram till perrongen hade tåget redan hunnit rulla iväg en bra bit och ingen ombord kan ha sett de viftande, springande små norrländska killarna som kom springande med stora, tunga väskor i sina händer.

Efter lite rabalder och en hel del barnförbjudna ramsor kände vi oss tvunga att försöka lösa vårt problem.

Vi fick tag i en annan person som satt i tågstationens informationsdisk och han meddelade oss, som vi förstod efter ytterligare överläggningar och diskussioner kring tolkningen av hans för oss obegripliga meningar, att nästa tåg till Luleå som befann sig ca 150 mil bort skulle avgå någon gång under morgondagen. Och detta tåg skulle tydligen avgå från färjestationen, så det var dit vi nu återigen begav oss med ännu tröttare ben och en packning som verkade ha fördubblats i vikt.

Efter att ha lärt damen med den hopsnörpta munnen i informationsdisken på färjestationen några för henne helt nya ord så fick vi gå ut på perrongen. Färjestationen skulle visst stänga för kvällen med en otrolig fart fick vi veta.

Vi lämpade av oss vår packning och satte oss på en bänk för att fundera en stund. Eftersom vi inte hade för vana att fundera så ofta och kanske till viss del de senaste kvällarnas ölprovning, så kom det sig att vi nu fick en kollektiv huvudvärk.

När vi suttit där och svurit, lidit och beklagat oss en stund, hände det sig att en konduktör råkade passera förbi. Han hade förstått av våra gamnackar att vi hade hamnat i ett visst bryderi och tog mod till sig och frågade hur det var fatt.

Vi berättade hur allt låg till och konduktören nickade och skakade om vartannat huvudet i förståelse.

Nu hör till saken att konduktören inte var riktigt nykter….han var helt enkelt stupfull.

Medans han väntade på sitt nästa pass, nattåget till Stockholm, så hade han passat på att dricka upp det mesta av det som han införskaffat vid sitt senaste besök i vårt sydvästra grannland.

Eftersom han tyckte ordentligt synd om oss och samtidigt innehade ställningen som konduktör på det om 3 timmar avgående nattåget till Stockholm fick han en idé.

Han visste om en kupé som var fullständigt obokad på tåget och den bestämde han nu sig för att han skulle låta oss husera fritt i. Med det visade han in oss i kupén på tåget som redan stod på stationen och där la vi oss för att somna till med en väldans fart.

Nu hade ju det hela kunnat sluta här men av redan förklarad anledning gick ju tåget bara till Stockholm och från Stockholm till Luleå är det ju 100 mil eller ca 14 timmar med tåg. Den fortsatt onyktre konduktören lät oss sova ostört hela natten ända tills vi var framme på Stockholm central någon gång vid 7-tiden morgonen därpå.

Vi sa farväl till konduktören som såg lite sliten ut vid den arla morgonstunden. Kunde ana att han mest troligt stjälpt i sig resterande av sitt lilla importerade förråd under nattens arbetspass.

På grund av att våra biljetter gällde sträckan Helsingborg-Luleå och vi nu befann oss i Stockholm, gjorde att det blev vissa problem med en ny person, vid en ny informationsdisk, denna gång på Stockholm central. Tack vare vår prekära situation så ville personen i informationsdisken till varje pris hjälpa oss. Men eftersom de tåg som avgick under dagen alla var fullbokade, kunde vi inte få plats förrän på tåget som avgick vid 22-tiden samma kväll. På det tåget kunde vi få sittplatser för alla sovkupéer var fullbokade.

Detta innebar att vi var strandsatta i Stockholm hela den här dagen. I vanliga fall hade vi tyckt att detta kunde vara fantastiskt roligt, men vi hade ytterligare ett problem….vi hade inte ett öre på fickan.

När detta publiceras kommer med säkerhet vissa personer hävda bestämt att undertecknad faktiskt satt inne med en tia. Och att jag för den försåg mig själv med en glass och en cola. Eftersom det gått nästan 30 år sen det här skedde så är detta något jag vägrar gå med på…eller så är det något jag lyckats förtränga å det grövsta.

Vi var nu rejält hungriga och försökte återigen tänka ut lite lösningar på det problemet det innebar att vi var utsvulltna men utfattiga.

Vi kände ingen större lust att försöka konkurrera ut de i de flesta hörnen utplacerade gatumusikanterna. Att försöka få loss lite slantar från en konverterad före detta heterosexuell lammköttsälskare som kunde tänkas hänga runt ”böghålet” på centralen, tyckte vi inte heller lät så bra.

Till slut tog jag och den blivande världsstjärnan kommandot….vi skulle gå till Åhléns och stjäla mat!

Efter att ha kretsat några varv runt köttdiskarna på åhléns gav vi upp. Just denna dag var förmodligen varenda stockholmare på plats och letade kött och därför fanns det inte en obevakad sekund som vi kunde utnyttja, utan fick gå slokörade tillbaka till våra väntande vänner på centralen.

På något sätt höll vi ut, klockan blev 22 och tåget från Stockholm central med riktning Luleå började rulla iväg…….med oss ombord.

Återigen hade det hela kunnat sluta här…..men ödet ville ha det lite annorlunda.

Vi satt större delen av resan på våra sittplatser och bara försökte överleva. Redan tidigt på resan var det en berusad äldre herre som tydligen uppfattade oss som både otrevliga och hotfulla. Under en liten rökpaus mellan 2 av vagnarna hade vi först hamnat i lite hetsiga samtal med det fulla, gamla svinet.

När vi sedan satt vid våra platser fortsatte han gapa och kasta okvädningsord mot oss. Till slut fick någon i vagnen nog…de ville väl sova…klockan var ju långt efter midnatt.

Konduktör tillkallades och han började prata med oss alla. Det var glasklart vem som bar största skulden till det hela….flera andra av passagerarna vittnade om att mannen betett sig väldigt illa och trakasserat oss i stort sett hela resan.

Men nu visade det sig att mannen hade någon bekant som tydligen hade en ganska hög befattning inom järnvägen…och detta utnyttjade han nu mot konduktören.

Rådvill som han var tog nu konduktören ett beslut….vi skulle av vid nästa station som tåget ankom. Att klockan var närmare 2 på natten och att vi i stort sett var helt oskyldiga till det hela spelade ingen större roll.

I Ånge av alla ställen fick vi nu kliva av vid 2-snåret den natten. Konduktrören hade förklarat att han skulle se till att vi skulle få plats på nästa tåg som kom till Ånge på sin väg mot Luleå, klockan 6 på morgonen samma dag.

Nu satt vi alltså inne på Ånge tågstations lilla väntrum mitt i natten. Vi var ju fortsatt väldigt hungriga och nu var vi ganska förbannade också.

I väntrummet fanns det en godisautomat som var halvfull med godis.

Efter att vi retat upp oss lite mer en stund så fick den bli målet…för något måste vi ju avreagera oss på….och i det här fallet kunde ju vår avreaktion resultera i att vi kunde få oss något i magen också.

På olika uppfinningsrika sätt tömde vi nu apparaten på det mesta av dess innehåll. Vi lämnade bara det som vi aldrig skulle tänka oss att ta i munnen hur utsvultna vi än må ha varit.

Lite mättade kunde vi nu härda ut de sista timmarnas väntan på Ånge tågstation väntrums stenhårda träbänkar.

Tåget mot Luleå ankom på utsatt tid och som konduktören lovat fanns det platser reserverade för oss.

Ca 8 timmar senare kom vi äntligen fram till Luleå central. Bara ett knappt dygn efter när vi egentligen skulle ha kommit fram. Den som skulle möta upp oss på Luleå central hade hållit sig informerad om vår framfart med järnvägens informationscentral och visste när vi skulle komma. När jag någon timme senare äntligen var hemma på kaptensvägen igen…..så åt jag mig riktigt mätt…..sen sov jag som ett barn i 20 timmar…….

JoE

Nattivalen som gud glömde……

torsdag, november 17th, 2011

Känner mig lite nödgad att berätta lite mer om lille U och hans lilla liv.

Det hände ju sig att han ibland lämnade Murjeks urskogar och ibland till och med kom ut ur den inredda vedboden, som var förlagd bakom garaget hemma hos mamma.

Han hade också ett synnerligen speciellt förhållande till bilkörning och bilhantering, precis som mig. Den enda stora skillnaden var väl att hans bilar verkade hålla sig hela, hur underligt det nu än kan verka.

Hans normala förfarande när han hade varit på pokerbesök hemma hos oss på kaptensvägen i en 5-6 timmar. Ofta när dessa 5-6 timmar långa pokerbesök skedde, rådde det uppemot 30 grader minus utomhus. Eftersom termometerna var tillverkade betydligt längre söderut än där vi befann oss, slutade de flesta av dom redan på minus 25. Detta innebar att man fick ställa sig på tå och försiktigt blicka ner i botten på termometern för att se om man kunde se något av skalan överhuvudtaget. Att man skulle göra den lilla titten försiktigt hade man lärt sig efter de gånger man hävt sig fram lite för snabbt….vilket gjorde att den lilla stunden man kikade ner i termometerns mörka botten…då passade skinnet i pannan på att frysa fast i glaset på termometern och där satt man sen. Det var ju aningen pinsamt att stå där lagom fastfrusen med främre pannbenet och skrika på hjälp….hade man en diskret kamrat med så kunde han avhjälpa det hela genom att han slickade loss en. Ibland var kamraten inte snabb nog med tungan vilket resulterade i att han också satt fast ganska ordentlig han med.

Nu tappade jag tråden en aning…men om man inte såg skalan när man stod där och kikade ner så var det minus 30 eller lägre….det vill säga, kallt som fan!

När nu lilla U äntligen hade fått den brilljanta tanken att lämna oss lite ifred där på kaptensvägen efter 5-6 timmars våldgästande. Då brukade han ta några raska steg ut genom dörren och fram till sin Volvo 360 som stått där på trottoarkanten utanför vårt hus och fryst ihop en aning. Detta bekymrade ju inte U så mycket. Han drog ut choken fullt, trampade ner pedalen i botten med sin 35:a istoppad i de senaste cowboybootsen och vred om nyckeln. När bilen väl ruskade igång så hade ju en normal människa släppt gasen, för att råvarva en motor som umgåtts med den 30-gradiga vinter de senaste 5-6 timmarna kan närmast jämföras med att finjustera motorn med en uppsättning väldigt aggressiva handgranater. Men som sagt, U var ju inte av den bekymrade sorten så han höll kvar pedalen så djupt ner han nu kom med sina små ben. Detta hade ju kunnat fortgå i evighet, men eftersom det kraftiga vibrerandet i rumpan av bilens protester och även en aning på grund av att de 12 baljorna kaffe U hade spillt i sig under sitt besök hos oss gjorde sig påminda, fick U nu väldigt bråttom hem för att få besöka toaletten och tappa av lite.

En annan gång när U och några av våra klubbkompisar var på väg från en match i U´s lilla 360. Så hetsade någon U att för en gångs skull överträda de normala 80 km/h som han vanligtvis brukar nöja sig att framföra bilen i längs E4. Hur mycket denne någon hade hällt i sig av sin flaska, märkt No.1 framkommer inte av historien. Men det måste varit en större del av flaskan, för ingen nykter person kan ens komma på den idiotiska tanken att vilja sitta i en bil som framförs uppmot 3-siffrigt med lilla U bakom ratten.

Men nu hade U fått nog av påtryckningarna och drog upp den lilla bruna 360´n till modiga 120 knyck. Nu börjar denne någon att föra en dialog med lilla U. Vet inte vad som skulle kunna få mig att försöka samtala med U, samtidigt som han framför sin lilla bil i 120, med stadigt 10-i-2 grepp om ratten med sina skoghuggarvalkiga små nävar…..men denne någon var ju nu inte jag.

”Undrar hur fort bilen går på 2:an”, undrar någon.

”Nog gåw den sähäw”, svarar U

Någon himlar med sina ögon och säger, ”inte en chans” och skrattar lite.

Mitt i skrattet så bestämmer sig någon för att inte skratta mer. För just precis då har U greppat växelspaksknoppen med sin skogshuggarvalkiga, högra hand och förflyttat växelspaken på ett väldigt hastigt och förmodligen också ganska lustigt sätt från 4 till 2. Motorbromsen är total…varvräknaren slår så långt att den försvinner…alla i bilen kastas våldsamt framåt. Lilla U sneglar lite på någon och ler snett sitt allra lyckligaste skogshuggarleende, växlar upp och fortsätter sin färd längs E4. Det var väldigt tyst i bilen de sista milen hem till Kalix….men det dracks nog desto mer.

Nu var det ju inte detta jag tänkt skriva om….men det här slank bara med.

Jag tänkte däremot berätta om när vi var och tävlade i Luleå en gång, någon gång halvvägs in på 80-talet.

Just den här tävlingen var synnerligen populär. Dels för att man spelade i 3-manna lag. Dels för att den försegick mellan eftermiddagen på lördagen och sedan fortgick framemot klockan 8-9 följande morgon. Men kanske allra mest för att det ibland var uppemot 3 timmars väntetid mellan de matcher man skulle spela. 3 timmars väntetid gjorde ju att det hela var upplagt för att det kunde tänkas att bli en grogg eller 2. Och om nu några lyckats få till mer än ett 3 timmars uppehåll och groggarna blivit några fler, så resulterade det ofta till att det kunde bli väldigt dråpliga matcher någon gång där mitt i natten i Luleås bowlinghall.

U hade givetvis säkrat upp med en 37:a bananlikör som bara låg och väntade på att det första uppehållet skulle infinna sig.

När första matchen hade avklarats och det första 3 timmars upphållet äntligen dök upp. Blev man gärna sittande i omklädningsrummet en ganska bra stund för att snacka lite skit, beklaga sig och givetvis korka upp.

När det var dags för nästa match hade ju U haft så trevligt att större delen av 37:an bananlikör låg som en värmande filt i hans lilla mage.

Med bananlikören i magen och med den det mesta av förståndet någon helt annanstans äntrade nu U med sina lite mer salongsberusade lagkompisar banorna.

Vi andra som inte skulle spela satt oss på läktaren för vi ville ju inte missa den show som vi nu med all säkerhet visste skulle följa.

U var magnifik!! Han gjorde inte ett rätt under de 30 minuter som matchen pågick. Men som de vise säger…..de som inte har förstånd, de har tur.

Och tur var precis vad U hade….han lyckades få ner alla käglor i princip i varje slag, hur mycket han än missade. Och den totala glädjen han visade upp vid varje slag där käglorna föll gjorde att han var hela bowlinghallens centrum. Han for runt över banorna…vek sin lilla kropp dubbel för att ge klotet psykologisk hjälp…han skrek, han spottade, han svor. Bananlikören hade gjort underverk!

När den matchen, som U´s lag vann på ett förkrossande sätt, var klar..så firade U med att dra i sig det sista av bananlikören i ett svep. Efter det äntrade han läktaren där han dirigerade oss andra som nu spelade. ”Skwuva föw helvete”, ”jävla tuwstwajk”, ”vaw fan äw bananliköwen” var några ramsor han hasplade ur sig.

När vi andra spelat färdigt och styrkt oss lite var det dax att gå och få i sig något ätbart. Luleå var på den tiden försedd med en restaurang som alla gillade…Exotic. Detta var en kombinerad kinarestaurang och pizzeria. Den drevs av ett gäng kineser och en av de kvinnliga kineserna visade oss nu till restaurangens största bord, för vi var ju närmare 20 stycken.

När vi tittat i menyerna tog servitrisen upp beställningen på vad vi ville dricka. När det blivit U´s tur kliade han sig i sitt 9 strån, kraftiga skägg….”en kaltenbewg”, utbrast han med sin för tillfället höga, bananlikörshesa röst.

Servitisen noterade och började nu ta upp matbeställningarna. När det återigen var U´s tur funderade han länge….”en kaltenbewg”, bräkte han till slut.

Servitrisen förklarade nu för U att han faktiskt måste äta för att överhuvudtaget få dricka alls.

U med magen full av bananlikör och rysligt sugen på en kaltenberg studerade återigen menyn. Efter en del överläggningar enades han till slut med servitrisen att det var helt ok om han tog en dessert.

Vi fick det vi beställt att dricka och lilla U sög nöjt på sin kaltenberg. Men nu var det nog på väg att bli för mycket för den lilla mannen. Vi andra fick in vår mat och beställde in mer drickbart till den. Men U´s dessert, friterade bananer med glass dök inte upp. På en någotsånär hyfsad restaurang så serverar man ju rätterna som det är tänkt. Det vill säga…förrätt först, sen varmrätt och när alla är färdiga med den serveras desserten.

Detta gjorde ju att U´s tålamod nu brast totalt. ”Vaw fan äw bananjävlawna”, skrek han. När han fick syn på en manlig servitör en bit bort vrålade han, ”vaw fan äw hon…..ta hit negwessen”.

Eftersom alla i U´s lilla värld som inte kommer från trakten runt Murjek är från någon helt annastans. Brydde sig inte U alls om vad det var för skillnad mellan exempelvis Asien och Afrika. Därför hade nu U´s ganska bananlikörsdomnade förstånd bestämt sig för att servitrisen var från afrika och den senaste geografilektionen han hade medverkat på låg Asien och Afrika hursomhelst jävlig nära varann och definitivt jävligt långt från Murjek. När servitrisen på skyndsamma steg nu kom springande med U´s dessert vrålade han återigen, ”ta hit bananjävlawna”.

Men nu började det bli bråttom, det var ju snart dax för nästa match i tävlingen som var den ursäktande orsaken till att vi befann oss där vi nu var.

När U äntrade banorna denna gång var han i stort sett helt väck. Men käglorna föll på det mest spektakulära sätt denna gång oxå. U skrek och vräkte ur sig avgrundsvrål som fick blodet att isas i motståndarnas ådror. Han kröp, han låg ner och sprattlade, spottade och svor så mycket han bara kunde. En av de många åskådarna sa nu med förskräckt röst, ”men herregud….mannen där borta är ju berusad”.

En av våra äldre medlemmar som av en händelse befann sig precis bredvid den förundrade åskadaren svarade iskallt, ”nääää…….han är utvecklingsstörd”

JoE

En klubbresa på det glada 80-talet……

onsdag, november 16th, 2011

Den här berättelsen är lite känslig. Inte på grund av att man kan påminnas om hur gammal man blivit, utan risken för att ganska många som deltog kanske läser den. Och den stora mängd som inte deltog men har hört om vissa av sekvenserna av den så att det tror att de faktiskt var med.

I min bowlingförening hade vi sen några år tillbaka arrangerat en årlig klubbresa till Uleåborg i Finland. Vi var faktiskt några stycken som var ganska bra och lovande bowlare, men vi hade ett större antal som var fantastiska när det gällde att roa sig på klubbresor. Man kan säga som så….att i början åkte man på klubbresa för att spela bowling. Men att detta på något sätt peakat och fungerade som så att man nu spelade bowling för att få åka på klubbresa. Kanske måste nämna att vi hade ett stort antal supportrar och vid just klubbresedax var detta antal på sin absoluta topp.

Vissa gånger åkte vi buss, men denna gången åkte vi av någon anledning bil. De 20 milen som brukade ta närmare 3 timmar var ju oftast en rätt trevlig resa…förutom för den som råkade få köra. Det som var det värsta för den som körde, förutom de 32 pissepauserna, var ju att när han väl fått släppa ratten, hade vårt 3 timmars försprång i alkoholintag att hämta in. Detta brukade oftast resultera i att de gånger någon behövde uppsöka sjukhus eller kom i bryderi med farbror polisen på våra klubbresor….var det i princip alltid han som kört det drabbade.

Jag minns inte vem som körde den där gången, någon gång i mitten av 80-talet. Kan säga så mycket att det var iallafall inte jag. Jag satt i passagerarsätet och höll en stadig takt armböjningar med en 37:a No.1 i ena näven och en cola i andra. Och jag kan med all säkerhet säga att det definitivt inte var lille U….den lille killen som kommer att ha huvudrollen i den här berättelsen. Han satt i baksätet och hade i gammal vanlig ordning bunkrat upp med några halvor bananlikör. Vet inte om ni någonsin smakat bananlikör…..men har man väl fått i sig en klunk är man väldigt övertygad om att man inte vill smaka mer. Nu gällde ju inte detta lille U…och som ni nog kommer förstå ju längre berättelsen lider, att vi ska nog vara tacksamma för att han höll sig till bananlikör.

Vi var 5 i bilen och våra diskussioner gick om våra egna kvalitéer, i första hand i bowling men vi skulle senare beröra lite andra ämnen.

När vi kommit till Sangistrakten…. det vill säga ganska mitt mellan Kalix och Haparanda, hade lille U fått i sig några munnar läskande bananlikör och tyckte det var dax att prata lite rangordning inom klubben. Vi hade ju en blivande världsstjärna i bilen…tror fanimig att det var han som körde (inte så konstigt man blir världsstjärna om man kör på klubbresorna). Så han hamnade i topp när lille U redogjorde sin rankinglista…..själv placerades han tydligen på runt plats 6-7. Vi andra i bilen hade ju tack vare hans försynta omsorg placerats på platserna däremellan. När U hade tittat djupare ner i bananlikören och ytterligare några mil lagts bakom oss och gränsen till vårt östra grannland passerats, hade U stigit i graderna. Bananlikör innehåller ju inte bara 27% alkohol, utan är tydligen även berikad med en stor mängd självförtroende. I närheten av Tornio, när ganska precis halva halvan bananlikör gått åt, hade alltså U avancerat upp till 4:e plats i klubbens interna, nyss påkomna rankingsystem.

Kanske dax att jag ger en lite mer utförligare beskrivning av lille U nu. Han jobbade ibland som skogshuggare i Murjektrakten. Eller Muwjek som lille U sa….han var utrustad med ett ganska grovt skorrande när bokstaven R råkade dyka upp i vokabulären.

Förstår att ni…eftersom han var en skogshuggare…av rang dessutom, nu målat upp er en bild av en reslig herre med milsbreda axlar. Håll kvar den bilden…..men tänk nästan precis tvärtom. U sträckte sig nog modiga 150 centimeter över havet (en bra dag), han skulle nog inte bli så mycket längre med tanke på att han redan passerat 25. Utöver det så kom han nog upp i en matchvikt av dryga 60 kilo och då är det tveksamt om han släppt någon av de 2 klotväskorna på dyga 15 kilo styck. Strax efter Kemi..när vi passerat ungefär halvvägs och U kunde se botten på bananlikörsflaskan om han höll den i rätt vinkel, var det en kamp om de 2 första platserna på klubbens rankingstege mellan den blivande världsstjärnan och den rusande, bananlikörsälskande, skogsskövlande kometen.

Nu hade ju vi andra i bilen vissa synpunkter på det hela, kanske främst för att vi också hade fått i oss en hel del av innehållet i den populära flaskan som av en händelse hade blivit utrustad med No.1 av systembolagets bestämmande manskap. Men U gick inte riktigt att hejda i sitt avancemang mot rankinglistans topp.

Nu bytte vi plötsligt samtalsämne….spritdrickande ungdomar har ju en benägenhet att skryta om sina bedrifter och framgångar med det motsatta könet. Frågan fick gå runt hela bilen……..” när fick du till det senast?”. För egen del…….jag hade ett stabilt förhållande med världens sötaste lilla blondin. Men eftersom jag lovat att inte ha sex före äktenskapet och jag nu, i slutet på 2011 och precis 46 fyllda, har lyckats hålla mig synnerligen ogift… betydde det att jag var ordentligt torrlagd på den fronten.

Nu var vi ju bowlare…plockepinn och fingerkrok kan stoltsera med större groupiesskaror än bowlarnas för fan. Vetskapen att det var tunt mellan gångerna var ganska klar medans frågan gick från person till person i bilen. ”I helgen som vaw”, säger lille U…nu var det mörkt i bilen och våran syn var lite grumlig tack vare vårt ganska kraftiga intag av brännvin. Men jag är fullständigt övertygad om, att om vi kunnat se varandras min i det läget hade vi nog haft en hel klase fiollådeliknande killar sittandes där.

A…..den som hade hängt upp sig mest på U´s fanatstiska avancemang på klubbens rankinglista och den som överlägset ledde, kanske på grund av att hans flaska var större än oss andras……den totala mängden spritimagenmatchen. Nu gick A i taket rejält……”vem var det som du fick till det med?”, frågade han lille U, där han nu satt bredvid honom i bilens baksäte.

”Mawia fwån Boden”, svarar U.

Vem denna Maria från Boden nu var hade ju ingen den minsta aning om. Men lille U fortsatte, ”Jga twäffade henne utanföw gwillen och tog med henne hem”.

Vi andra pusslade ihop oddsen för att det vi just blivit informerade om skulle kunnat ha inträffat. Själv kom jag fram till att det var större chans att ett Ufo skulle ha använt statsminister Feldt´s högra hörselkanal som landningsbana vid sitt besök på jorden, än att det U berättade var sant.

Men vi tog nog en extra djup klunk av flaskan med No.1 ganska omgående och bytte samtalsämne igen. Men A kunde inte riktigt släppa detta med Maria från Boden.

”Jag haw twäffat henne många gångew”, säger U till svar på hans frågor.

De flesta av oss hade ju känt U i åtminstone 10 år vid det här laget och visste att den tid U inte spenderade i bowlinghallen, brukade för det mesta spenderas i pojkrummet, det vill säga den inredda vedboden bakom garaget, hemma hos mamma på Skiljevägen. Risken att han någonsin skulle befunnit sig vid grillen en lördagskväll var i det närmaste obefintlig.

Nu ankom vi Oulu….vi kunde se Hotell Vakuuna där vi alltid bodde när vi hade våra klubbresor till Oulu (vi hade en tendens att bli portade på de flesta hotell vi besökt, hade vi nu hittat ett som var oss trogna så var vi ju fullständigt lojala tillbaka). U´s bananlikör sjöng nu på sista versen och han förklarade att en plats i landslaget till nästkommande VM inte kändes så långt borta.

Vi hade ju oftast tur (kan ju ha att göra med att resten av hotellet utryms när vi checkar in) och brukade få alla våra rum på samma våningsplan och gärna efter varann i samma korridor, när vi bodde på hotell. Så blev det också denna gång.

När vi slängt in våra väskor gjorde vi som vi alltid gjort…vi samlades på ett rum och grundade upp för de äventyr som kvällen kunde bära med sig.

Lille U hade ju lägligt nog också fått med sig en flaska grön curacao….enda chansen att överhuvudtaget få i sig ens en mun av grön curacao, var ju att ha druckit en hel del bananlikör innan. Nu var ju detta inget som vi andra ville utforska så mycket…så vi höll oss till No.1.

A fortsatte att pressa U på frågor och till sist när U fått i sig en rejäl dos grön curacao, som tydligen var utrustad med ännu mer självförtroende än bananlikören…fick det tydligen fanimig vara nog.

Med A sittandes på en av rummets sängar framför sig, ställer sig nu lille U framför honom. Med sina små skogshuggarvalkiga händer tar han tag i sin lilla skjorta…..med ett drag sliter han isär den så att knapparna flyger åt alla håll (fick en i groggen, men den slank nog ner).

”Nu äw det bäst att ni lugnaw new honom”, skriker U. ”För jag slåw ihjäl honom med ett slag”, fortsätter han medans han i samma stund knyter sin ena lilla skogshuggarvalkiga näve framför A´s ansikte.

Nu måste ni förstå att A förmodligen var U´s raka motsatts…en bra bit över 190 centimeter och vågen stannade inte förrän den hamnat en bra bit in på tresiffrigt. Det var alltså en väldigt lustig syn som vi andra som befann oss i rummet fick se.

150 centimeter U…som i stående ställning knappt kom upp i ögonhöjd på den sittande bjässen A…..med isärsliten skjorta…..sina små skogshuggarvalkiga nävar så hårt knutna att de vitnade.

Jag tyckte nu att det var dax att träda in i handlingen. Inte ville vi ha en nylandad, halvnaken, helidiot liggandes skräpande på marken 5 våningar ner….vi hade ju klubbfest.

Jag drar U med mig en bit bort och sätter mig och samtalar lite med honom. Vet inte om ni någonsin försökt föra ett samtal med någon som förmodligen passerat 4 på promilleskalan. Men att försöka få ögonkontakt är ju helt omöjligt…och nu började den lille jäveln bli kelsugen med…..jag kanske hade vissa likheter med ”Mawia fwån Boden”.

Jag förklarar, samtidigt som jag försöker värja mig från U´s alltmer hårdare ansträngningar att få kramas lite. Att nu får det nog vara slut på både bananlikör och grön curacao för U´s del. Annars kommer lilla U inom den närmsta halvtimmen att som vi i Norrbotten säger…”smälla”. Om ni inte varit i Norrbotten kan jag berätta att ”smälla” är detsamma som att somna ganska rejält efter ett lite för övermäktigt intag av alkohol.

”Jag smällew aldwig”, vrålar nu U 5 centimeter från mitt vänstra öra. Jag fortsätter lugnt förklara att det är precis vad som kommer inträffa…och det kommer inträffa ganska snart.

”Jag slåw vad 1000 spänn på att jag inte kommew smälla”, vrålar U.

Jag är ju en snäll människa, men en bra deal är ändå en bra deal…så jag håller emot.

Ungefär 10 minuter senare….tidsperspektivet är ju inte det bästa när det är fest, enda gången man är mån om tiden är ju att hålla reda på när baren stänger. Då öppnas dörren till rummet som vi befinner oss i och någon säger åt oss att det nog är bäst att vi följer med och tittar lite på en sak.

Saken ifråga visade sig nu vara lille U. Mitt i korridoren hade han nu placerat sin lilla kropp. Det enda livstecken han uppvisade var att han spottade så mycket han bara kunde på väggen framför sig.

Jag sa åt P (den blivande världsstjärnan) att ta tag i ena änden av de 150 centimererna, spottande U, så skulle jag ta tag i andra änden…helst den ospottande delen.

U hade nu alltså lyckats ta sig till det stadiet som vi i Norrbotten händelsevis kallade, ”smälla”.

Jag och P lyfte nu iväg med lille U…här kunde han ju inte ligga och skräpa. Vi lyfte in honom på det rum som han delade med några andra, för säkerhetsskull lade vi in honom på toaletten….om nu lite bananlikör eller grön curacao behövde komma ut och se dagens ljus.

L, spjuvern i gänget, som aldrig såg till att ”smälla”. Detta med tanke på alla små bus han själv hade hittat på i princip varje gång nu någon råkade hamna i ”smälla´s” land. Ibland hade man vaknat upp med petflaskor instoppade i diverse kroppsöppningar och någon gång hade man stora symboler av det manliga könsorganet ritat med spritpenna på de flesta ställena på ens kropp.

Min lilla toyota hade åkt omkring med det manliga könsorganet, utspritsat i ketchup över hela motorhuven så länge en gång, att när det väl tvättades bort så hade ketchupen frätt in bilden av det manliga könsorganet för gott på huven. Den värsta lilla busgrejen var nog när L och en annan liten spjuver fick idén att raka av halva ögonbrynen på en lyckligt ovetande, nysmälld vän.

När jag och P försiktigt lade ner U på toalettens golv drog samtidigt L på ”varmt” på kranen i handfatet. Efter det fyllde han ett väldigt stort glas med det nu varma vattnet, böjde sig ner, lyfte så mycket han kunde av U´s byxlinning……och fyllde på med hela glaset av det varma vattnet. Det avgrundsvrål som nu fyllde rummet fick av sammanslagen expertis 6,4 på richterskalan. Kroppsrörelserna som U´s tidigare livlösa kropp nu började utföra hade fått vilken gymnast som helst att bli grön av avund. Nu tyckte vi att det var dax att fylla på med lite ny No.1, så vi gick helt sonika tillbaka till festen och lämnade U bakom oss….där slutade hans klubbfest för den här gången iallafall.

Vidare den kvällen hände det sig att jag fick öva mitt finska ordförråd mot de 3 dörrvakterna till hotellets nattklubb.

En av våra medlemmar som länge gått torrlagd inom det sexuella området verkade äntligen få napp. Ända till en av våra allra gladaste supporters fick nys om vad som försegick och helt enkelt utallade följande mening…” vad bra….vi xxxxxxx henne allihopa!”. En 10 dels sekund och 2 örfilar senare var det tilltänkta offret på väg därifrån med raska steg.

Det hände en massa till där och vid andra tillfällen där U och hans bananlikör var med. Detta kanske jag kommer att berätta om en annan gång.

Ps. Jag har fortfarande inte sett skymten av 1000-lappen.

JoE


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu