Rusar in på toaletten och möter en äppelkindad liten gosse i spegeln.

Tänder lampan och ser att gossen inte är en gosse…..kinderna består inte av nypvänliga äpplen utan det är mer mina undre ögonlock som gjort en frivillig förflyttning söderut under natten och nu samlats i högar i kindtrakten.

Inte så konstigt…..klockan är 4.30….inte ens tomtefan är vaken.

Vet att jag hittar det jag ska ha i mörker och släcker lyset……förbannar min idioti när vänstra knäskålen möter kallt kakel i alldeles för hög hastighet.

Sätter mig ner på toastolen för att göra det man är väldigt nödd att göra efter några timmars sängplacering.

I mörkret börjar jag urskilja fotona som hänger på väggen framför mig….det är foton av mina barn.

Min store lille son (får snart ringa brandkåren för att komma upp och klappa honom på huvudet) försöker få mig att förstå Big Brother……det är ungefär lika lätt som de mindre har att få mig att förstå Justin Bävers storhet……för att citera Bob Dylan…The times are a changing……..och för att citera mig själv lite…..I dont give a fuck!

De börjar växa upp nu….var länge orolig att deras lite oengagerade far skulle göra dem till barn i all evighet.

Bröderna…de 3 stora ligger ju ofta i luven på varann men…… och nu kommer ett riktigt men.

När jag sätter lite ansvar på dem….till exempel som jag har gjort några timmar det senaste…..att någon av storebröderna…..först min store lille son….sen den lite mindre saken……att se efter sin lillebror.

Lillebror som oftast råkar få sig en omgång….han är ju trots allt lillebror…..och lillebröder brukar ju vara i vägen för det mesta……omgångsvänligt må jag säga.

Men jag har alltså satt de större på att se efter honom….och nu menar jag se efter betjänt lookalike.

Han ska få smörgås eller något som de kan värma i micron om han är hungrig…..är han törstig så får de se till att han får att dricka.

Jag har förstås sett till att grannen tar sig en kik emellanåt och jag ringer och delar ut direktiv så fort jag får chansen.

När jag pratat med den lille figuren efteråt….om hur det gått och om storebrorsorna varit snälla mot honom…..har han skrattat glatt och sagt att det har funkat perfekt!

De stora har efter allt beröm jag strött över dem skruvat sig lite besvärat….men det sneda leendet de gett mig visar hur stora de känner sig nu när de fått agera storebror på riktigt.

Ansvar, de växer med ansvar!

Alltså har jag gjort rätt någonstans ändå….för jag vet att de här 4 individerna kommer klara sig alldeles ypperligt den dagen det beger sig.

Min oro för min egen otillräcklighet är som bortblåst….det kommer bli bra!

The kids kommer bli förträffliga människor…..de är redan förträffliga människor…en mindre modell för tillfället men ändå.

Blir så stolt i mitt pappahjärta….The kids will be allright!

JoE