Man undrar lite smått....eller ganska mycket om jag ska vara ärlig….hur man är skapt när man reagerar misstänksamt på snällhet.

Att man är så van med att bli bemött med elakhet och utnyttjande att man blir livrädd när en människa vill en väl.

Närsomhelst kan handgranaten brisera….det är det jag sitter och väntar på….inte fan kan människan vilja en så väl utan att det finns en baktanke?!

Kanske är det där lösningen på den stora gåtan (för mig iallafall) Joacim ligger…..att lära mig att lära mig själv att lita på folk.

Har mött snällhet….men bara från ett fåtal personer som känner mig så pass väl att jag tillåtit dem att lära känna den rätte mig.

När en för mig ganska främmande människa visar upp den sidan så blir jag på min vakt….vägrar inse att personen faktiskt fungerar så här.

Några dagar senare…måste vara åldern…vad fan ska jag annars skylla på…..så går ljuset upp för mig….att personen faktiskt bara ville mig väl och hur underligt det nu kan te sig för mig verkligen brydde sig om mig utan att vilja ha något tillbaka.

Kanske 7 år i ett cyniskt, systematiskt utnyttjande till förhållande fick mig sån….menar att varken mina föräldrar eller mina barndomskompisar  kunde ha fått mig att bli sån.

Har i snart 3 år nu jobbat med mig för att kunna känna tillit…….kanske börjar jag närma mig målet….kanske är jag där snart.

En dag inom en snar framtid kanske jag går som en vanlig man (nåja…nu ska jag inte ta i…..är ju snart en gubbe…som ser ut och känner sig som en pojk).

Behandla andra som du själv vill bli behandlad….tar en pepparkaka till….man blir ju snäll av dem….det har mamma sagt och hon är ju snäll.

JoE