Taget ur verkligheten

Den här berättelsen är lite känslig. Inte på grund av att man kan påminnas om hur gammal man blivit, utan risken för att ganska många som deltog kanske läser den. Och den stora mängd som inte deltog men har hört om vissa av sekvenserna av den så att det tror att de faktiskt var med.

I min bowlingförening hade vi sen några år tillbaka arrangerat en årlig klubbresa till Uleåborg i Finland. Vi var faktiskt några stycken som var ganska bra och lovande bowlare, men vi hade ett större antal som var fantastiska när det gällde att roa sig på klubbresor. Man kan säga som så….att i början åkte man på klubbresa för att spela bowling. Men att detta på något sätt peakat och fungerade som så att man nu spelade bowling för att få åka på klubbresa. Kanske måste nämna att vi hade ett stort antal supportrar och vid just klubbresedax var detta antal på sin absoluta topp.

Vissa gånger åkte vi buss, men denna gången åkte vi av någon anledning bil. De 20 milen som brukade ta närmare 3 timmar var ju oftast en rätt trevlig resa…förutom för den som råkade få köra. Det som var det värsta för den som körde, förutom de 32 pissepauserna, var ju att när han väl fått släppa ratten, hade vårt 3 timmars försprång i alkoholintag att hämta in. Detta brukade oftast resultera i att de gånger någon behövde uppsöka sjukhus eller kom i bryderi med farbror polisen på våra klubbresor….var det i princip alltid han som kört det drabbade.

Jag minns inte vem som körde den där gången, någon gång i mitten av 80-talet. Kan säga så mycket att det var iallafall inte jag. Jag satt i passagerarsätet och höll en stadig takt armböjningar med en 37:a No.1 i ena näven och en cola i andra. Och jag kan med all säkerhet säga att det definitivt inte var lille U….den lille killen som kommer att ha huvudrollen i den här berättelsen. Han satt i baksätet och hade i gammal vanlig ordning bunkrat upp med några halvor bananlikör. Vet inte om ni någonsin smakat bananlikör…..men har man väl fått i sig en klunk är man väldigt övertygad om att man inte vill smaka mer. Nu gällde ju inte detta lille U…och som ni nog kommer förstå ju längre berättelsen lider, att vi ska nog vara tacksamma för att han höll sig till bananlikör.

Vi var 5 i bilen och våra diskussioner gick om våra egna kvalitéer, i första hand i bowling men vi skulle senare beröra lite andra ämnen.

När vi kommit till Sangistrakten…. det vill säga ganska mitt mellan Kalix och Haparanda, hade lille U fått i sig några munnar läskande bananlikör och tyckte det var dax att prata lite rangordning inom klubben. Vi hade ju en blivande världsstjärna i bilen…tror fanimig att det var han som körde (inte så konstigt man blir världsstjärna om man kör på klubbresorna). Så han hamnade i topp när lille U redogjorde sin rankinglista…..själv placerades han tydligen på runt plats 6-7. Vi andra i bilen hade ju tack vare hans försynta omsorg placerats på platserna däremellan. När U hade tittat djupare ner i bananlikören och ytterligare några mil lagts bakom oss och gränsen till vårt östra grannland passerats, hade U stigit i graderna. Bananlikör innehåller ju inte bara 27% alkohol, utan är tydligen även berikad med en stor mängd självförtroende. I närheten av Tornio, när ganska precis halva halvan bananlikör gått åt, hade alltså U avancerat upp till 4:e plats i klubbens interna, nyss påkomna rankingsystem.

Kanske dax att jag ger en lite mer utförligare beskrivning av lille U nu. Han jobbade ibland som skogshuggare i Murjektrakten. Eller Muwjek som lille U sa….han var utrustad med ett ganska grovt skorrande när bokstaven R råkade dyka upp i vokabulären.

Förstår att ni…eftersom han var en skogshuggare…av rang dessutom, nu målat upp er en bild av en reslig herre med milsbreda axlar. Håll kvar den bilden…..men tänk nästan precis tvärtom. U sträckte sig nog modiga 150 centimeter över havet (en bra dag), han skulle nog inte bli så mycket längre med tanke på att han redan passerat 25. Utöver det så kom han nog upp i en matchvikt av dryga 60 kilo och då är det tveksamt om han släppt någon av de 2 klotväskorna på dyga 15 kilo styck. Strax efter Kemi..när vi passerat ungefär halvvägs och U kunde se botten på bananlikörsflaskan om han höll den i rätt vinkel, var det en kamp om de 2 första platserna på klubbens rankingstege mellan den blivande världsstjärnan och den rusande, bananlikörsälskande, skogsskövlande kometen.

Nu hade ju vi andra i bilen vissa synpunkter på det hela, kanske främst för att vi också hade fått i oss en hel del av innehållet i den populära flaskan som av en händelse hade blivit utrustad med No.1 av systembolagets bestämmande manskap. Men U gick inte riktigt att hejda i sitt avancemang mot rankinglistans topp.

Nu bytte vi plötsligt samtalsämne….spritdrickande ungdomar har ju en benägenhet att skryta om sina bedrifter och framgångar med det motsatta könet. Frågan fick gå runt hela bilen……..” när fick du till det senast?”. För egen del…….jag hade ett stabilt förhållande med världens sötaste lilla blondin. Men eftersom jag lovat att inte ha sex före äktenskapet och jag nu, i slutet på 2011 och precis 46 fyllda, har lyckats hålla mig synnerligen ogift… betydde det att jag var ordentligt torrlagd på den fronten.

Nu var vi ju bowlare…plockepinn och fingerkrok kan stoltsera med större groupiesskaror än bowlarnas för fan. Vetskapen att det var tunt mellan gångerna var ganska klar medans frågan gick från person till person i bilen. ”I helgen som vaw”, säger lille U…nu var det mörkt i bilen och våran syn var lite grumlig tack vare vårt ganska kraftiga intag av brännvin. Men jag är fullständigt övertygad om, att om vi kunnat se varandras min i det läget hade vi nog haft en hel klase fiollådeliknande killar sittandes där.

A…..den som hade hängt upp sig mest på U´s fanatstiska avancemang på klubbens rankinglista och den som överlägset ledde, kanske på grund av att hans flaska var större än oss andras……den totala mängden spritimagenmatchen. Nu gick A i taket rejält……”vem var det som du fick till det med?”, frågade han lille U, där han nu satt bredvid honom i bilens baksäte.

”Mawia fwån Boden”, svarar U.

Vem denna Maria från Boden nu var hade ju ingen den minsta aning om. Men lille U fortsatte, ”Jga twäffade henne utanföw gwillen och tog med henne hem”.

Vi andra pusslade ihop oddsen för att det vi just blivit informerade om skulle kunnat ha inträffat. Själv kom jag fram till att det var större chans att ett Ufo skulle ha använt statsminister Feldt´s högra hörselkanal som landningsbana vid sitt besök på jorden, än att det U berättade var sant.

Men vi tog nog en extra djup klunk av flaskan med No.1 ganska omgående och bytte samtalsämne igen. Men A kunde inte riktigt släppa detta med Maria från Boden.

”Jag haw twäffat henne många gångew”, säger U till svar på hans frågor.

De flesta av oss hade ju känt U i åtminstone 10 år vid det här laget och visste att den tid U inte spenderade i bowlinghallen, brukade för det mesta spenderas i pojkrummet, det vill säga den inredda vedboden bakom garaget, hemma hos mamma på Skiljevägen. Risken att han någonsin skulle befunnit sig vid grillen en lördagskväll var i det närmaste obefintlig.

Nu ankom vi Oulu….vi kunde se Hotell Vakuuna där vi alltid bodde när vi hade våra klubbresor till Oulu (vi hade en tendens att bli portade på de flesta hotell vi besökt, hade vi nu hittat ett som var oss trogna så var vi ju fullständigt lojala tillbaka). U´s bananlikör sjöng nu på sista versen och han förklarade att en plats i landslaget till nästkommande VM inte kändes så långt borta.

Vi hade ju oftast tur (kan ju ha att göra med att resten av hotellet utryms när vi checkar in) och brukade få alla våra rum på samma våningsplan och gärna efter varann i samma korridor, när vi bodde på hotell. Så blev det också denna gång.

När vi slängt in våra väskor gjorde vi som vi alltid gjort…vi samlades på ett rum och grundade upp för de äventyr som kvällen kunde bära med sig.

Lille U hade ju lägligt nog också fått med sig en flaska grön curacao….enda chansen att överhuvudtaget få i sig ens en mun av grön curacao, var ju att ha druckit en hel del bananlikör innan. Nu var ju detta inget som vi andra ville utforska så mycket…så vi höll oss till No.1.

A fortsatte att pressa U på frågor och till sist när U fått i sig en rejäl dos grön curacao, som tydligen var utrustad med ännu mer självförtroende än bananlikören…fick det tydligen fanimig vara nog.

Med A sittandes på en av rummets sängar framför sig, ställer sig nu lille U framför honom. Med sina små skogshuggarvalkiga händer tar han tag i sin lilla skjorta…..med ett drag sliter han isär den så att knapparna flyger åt alla håll (fick en i groggen, men den slank nog ner).

”Nu äw det bäst att ni lugnaw new honom”, skriker U. ”För jag slåw ihjäl honom med ett slag”, fortsätter han medans han i samma stund knyter sin ena lilla skogshuggarvalkiga näve framför A´s ansikte.

Nu måste ni förstå att A förmodligen var U´s raka motsatts…en bra bit över 190 centimeter och vågen stannade inte förrän den hamnat en bra bit in på tresiffrigt. Det var alltså en väldigt lustig syn som vi andra som befann oss i rummet fick se.

150 centimeter U…som i stående ställning knappt kom upp i ögonhöjd på den sittande bjässen A…..med isärsliten skjorta…..sina små skogshuggarvalkiga nävar så hårt knutna att de vitnade.

Jag tyckte nu att det var dax att träda in i handlingen. Inte ville vi ha en nylandad, halvnaken, helidiot liggandes skräpande på marken 5 våningar ner….vi hade ju klubbfest.

Jag drar U med mig en bit bort och sätter mig och samtalar lite med honom. Vet inte om ni någonsin försökt föra ett samtal med någon som förmodligen passerat 4 på promilleskalan. Men att försöka få ögonkontakt är ju helt omöjligt…och nu började den lille jäveln bli kelsugen med…..jag kanske hade vissa likheter med ”Mawia fwån Boden”.

Jag förklarar, samtidigt som jag försöker värja mig från U´s alltmer hårdare ansträngningar att få kramas lite. Att nu får det nog vara slut på både bananlikör och grön curacao för U´s del. Annars kommer lilla U inom den närmsta halvtimmen att som vi i Norrbotten säger…”smälla”. Om ni inte varit i Norrbotten kan jag berätta att ”smälla” är detsamma som att somna ganska rejält efter ett lite för övermäktigt intag av alkohol.

”Jag smällew aldwig”, vrålar nu U 5 centimeter från mitt vänstra öra. Jag fortsätter lugnt förklara att det är precis vad som kommer inträffa…och det kommer inträffa ganska snart.

”Jag slåw vad 1000 spänn på att jag inte kommew smälla”, vrålar U.

Jag är ju en snäll människa, men en bra deal är ändå en bra deal…så jag håller emot.

Ungefär 10 minuter senare….tidsperspektivet är ju inte det bästa när det är fest, enda gången man är mån om tiden är ju att hålla reda på när baren stänger. Då öppnas dörren till rummet som vi befinner oss i och någon säger åt oss att det nog är bäst att vi följer med och tittar lite på en sak.

Saken ifråga visade sig nu vara lille U. Mitt i korridoren hade han nu placerat sin lilla kropp. Det enda livstecken han uppvisade var att han spottade så mycket han bara kunde på väggen framför sig.

Jag sa åt P (den blivande världsstjärnan) att ta tag i ena änden av de 150 centimererna, spottande U, så skulle jag ta tag i andra änden…helst den ospottande delen.

U hade nu alltså lyckats ta sig till det stadiet som vi i Norrbotten händelsevis kallade, ”smälla”.

Jag och P lyfte nu iväg med lille U…här kunde han ju inte ligga och skräpa. Vi lyfte in honom på det rum som han delade med några andra, för säkerhetsskull lade vi in honom på toaletten….om nu lite bananlikör eller grön curacao behövde komma ut och se dagens ljus.

L, spjuvern i gänget, som aldrig såg till att ”smälla”. Detta med tanke på alla små bus han själv hade hittat på i princip varje gång nu någon råkade hamna i ”smälla´s” land. Ibland hade man vaknat upp med petflaskor instoppade i diverse kroppsöppningar och någon gång hade man stora symboler av det manliga könsorganet ritat med spritpenna på de flesta ställena på ens kropp.

Min lilla toyota hade åkt omkring med det manliga könsorganet, utspritsat i ketchup över hela motorhuven så länge en gång, att när det väl tvättades bort så hade ketchupen frätt in bilden av det manliga könsorganet för gott på huven. Den värsta lilla busgrejen var nog när L och en annan liten spjuver fick idén att raka av halva ögonbrynen på en lyckligt ovetande, nysmälld vän.

När jag och P försiktigt lade ner U på toalettens golv drog samtidigt L på ”varmt” på kranen i handfatet. Efter det fyllde han ett väldigt stort glas med det nu varma vattnet, böjde sig ner, lyfte så mycket han kunde av U´s byxlinning……och fyllde på med hela glaset av det varma vattnet. Det avgrundsvrål som nu fyllde rummet fick av sammanslagen expertis 6,4 på richterskalan. Kroppsrörelserna som U´s tidigare livlösa kropp nu började utföra hade fått vilken gymnast som helst att bli grön av avund. Nu tyckte vi att det var dax att fylla på med lite ny No.1, så vi gick helt sonika tillbaka till festen och lämnade U bakom oss….där slutade hans klubbfest för den här gången iallafall.

Vidare den kvällen hände det sig att jag fick öva mitt finska ordförråd mot de 3 dörrvakterna till hotellets nattklubb.

En av våra medlemmar som länge gått torrlagd inom det sexuella området verkade äntligen få napp. Ända till en av våra allra gladaste supporters fick nys om vad som försegick och helt enkelt utallade följande mening…” vad bra….vi xxxxxxx henne allihopa!”. En 10 dels sekund och 2 örfilar senare var det tilltänkta offret på väg därifrån med raska steg.

Det hände en massa till där och vid andra tillfällen där U och hans bananlikör var med. Detta kanske jag kommer att berätta om en annan gång.

Ps. Jag har fortfarande inte sett skymten av 1000-lappen.

JoE

This entry was posted on onsdag, november 16th, 2011 at 14:02 and is filed under Bowling är kul. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.