En krokig väg norrut……
Nu tänkte jag traska vidare i 80-talets händelserika träsk en liten stund.
Berättelsen har många likheter med vad som skulle hända mig 6-7 år senare när jag testade att åka båt i greklands ö-värld några veckor en sommar.
Men nu befann vi oss varken i Grekland och definitivt en väldigt bra stund från sommar.
Vi var i Helsingborg och jag tror det var mars……
Vi var några otroligt unga, lovande bowlingspelare som hade besökt skånestaden för att delta i junior-SM .
Eftersom vi av en händelse stannade i staden i några dagar och att det så passande gick färjetrafik i en stadig ström till vårt sydvästra grannland. Kom det sig att vi bestämde oss för att prova på en större del av grannlandets digra ölsortiment.
Det gick ganska bra för oss spelmässigt, när allt var över hade vi faktiskt skrapat ihop en silvermedalj i 4-mannalag och vår blivande världsstjärna hade avancerat vidare till finalspelet någon månad senare. Om detta hade med vårt öltestande att göra eller inte låter jag vara osagt.
Men det som skulle ske kan vi nog definitivt härröra till att det kanske smakats för mycket på en elefantöl eller två.
När det var dags för att åka hem, vårt tåg skulle avgå strax efter klockan 21 på söndagskvällen. Så begav vi oss till stationen där vi 2 dagar tidigare hade ankommit med tåget från norr.
Vi var duktigt slitna och det var med tunga steg vi förflyttade oss till stationen. Att vi sen bar på 2 väskor utrustade med 2 stycken bowlingklot á 7 kilo i varje väska gjorde att de några hundra meterna mellan hotellet där vi bott och stationen var väldigt släpiga och tunga.
Men vi hade bestämt oss för att komma dit i tid och sitta där och sega ihop lite medans vi väntade på tåget. På tåget hade vi sovkupé och alla var rörande överens om att lite sömn de 21 timmarna upp till Luleå inte skulle skada.
Vi satt där och fördrev tiden så gott vi kunde. Detta är ju inte det lättaste på en i princip folktom station, där de få närvarande hade den fula ovanan att prata skånska och det var ju en dialekt som vi hade lite problem med att förstå.
Men tiden gick och vi tyckte väl att det började bli dax för det där tåget att dyka upp. Tanten i informationsdisken sa att det nog alldeles snart skulle komma så det var bara att fortsätta vänta.
Men nu började det bli väldigt nära den utsatta avgångstiden och fortfarande inget tåg i sikte. Med bara 10 minuter kvar till avgång beslutade vi oss för att ta ett ordentligt snack med damen i informationsdisken. Detta tog ju lite längre tid än normalt eftersom våra bakfulla, sävliga norrländska hjärnor var tvungen att tolka de skånska meningar som hon nu fick ur sin hopsnörpta mun.
Efter lite överläggningar om vad tanten hade sagt så kom vi fram till följande:
Tåget skulle avgå på bestämd tid, det vill säga 21.05
Den station där vi befann oss var färjestationen.
Till färjestationen ankom och avgick det bara tåg som kom eller skulle vidare till Helsingör, det vill säga den danska staden på andra sidan sundet.
TÅGstationen…där vårt tåg skulle avgå från om 5 minuter, låg några hundra meter bort i sydlig riktning.
Vi hade nu ytterligare en kort överläggning om vi skulle ta upp med damen i informationsdisken vad vi ansåg om henne eller om vi skulle förpassa våra bakfulla, trötta kroppar och varsina två bowlingväskor med innehållet av två stycken vardera 7 kilo tunga bowlingklot i varje, till den plats där stationen där vårt tåg alldeles strax skulle avgå låg.
Vi valde efter att ha slängt några väldigt arga, norrländska blickar på damen med den hopsnörpta munnen i FÄRJEstationens informationsdisk att lägga benen på ryggen.
Att framföra två stycken bowlingväskor som med innehåll vägde ungefär 17 kilo vardera är i vanliga fall både tungt och obekvämt.
När vi nu gjorde en spurt som fått de flesta friidrotts entuiaster att höja imponerat på ögonbrynen, med våran väldigt tunga, otympliga packning i våra händer, var smärtan i våra kroppar olidlig. Det var såna här gånger man önskat att man sysslat med pingis eller dart istället. På avstånd kunde vi nu se tågets sista vagn stående vid stationen, det fanns inga människor kvar på perrongen vilket betydde att alla som skulle åka med redan gått ombord.
När vi hade 60-70 meter kvar började tåget så rulla iväg……
När vi kom fram till perrongen hade tåget redan hunnit rulla iväg en bra bit och ingen ombord kan ha sett de viftande, springande små norrländska killarna som kom springande med stora, tunga väskor i sina händer.
Efter lite rabalder och en hel del barnförbjudna ramsor kände vi oss tvunga att försöka lösa vårt problem.
Vi fick tag i en annan person som satt i tågstationens informationsdisk och han meddelade oss, som vi förstod efter ytterligare överläggningar och diskussioner kring tolkningen av hans för oss obegripliga meningar, att nästa tåg till Luleå som befann sig ca 150 mil bort skulle avgå någon gång under morgondagen. Och detta tåg skulle tydligen avgå från färjestationen, så det var dit vi nu återigen begav oss med ännu tröttare ben och en packning som verkade ha fördubblats i vikt.
Efter att ha lärt damen med den hopsnörpta munnen i informationsdisken på färjestationen några för henne helt nya ord så fick vi gå ut på perrongen. Färjestationen skulle visst stänga för kvällen med en otrolig fart fick vi veta.
Vi lämpade av oss vår packning och satte oss på en bänk för att fundera en stund. Eftersom vi inte hade för vana att fundera så ofta och kanske till viss del de senaste kvällarnas ölprovning, så kom det sig att vi nu fick en kollektiv huvudvärk.
När vi suttit där och svurit, lidit och beklagat oss en stund, hände det sig att en konduktör råkade passera förbi. Han hade förstått av våra gamnackar att vi hade hamnat i ett visst bryderi och tog mod till sig och frågade hur det var fatt.
Vi berättade hur allt låg till och konduktören nickade och skakade om vartannat huvudet i förståelse.
Nu hör till saken att konduktören inte var riktigt nykter….han var helt enkelt stupfull.
Medans han väntade på sitt nästa pass, nattåget till Stockholm, så hade han passat på att dricka upp det mesta av det som han införskaffat vid sitt senaste besök i vårt sydvästra grannland.
Eftersom han tyckte ordentligt synd om oss och samtidigt innehade ställningen som konduktör på det om 3 timmar avgående nattåget till Stockholm fick han en idé.
Han visste om en kupé som var fullständigt obokad på tåget och den bestämde han nu sig för att han skulle låta oss husera fritt i. Med det visade han in oss i kupén på tåget som redan stod på stationen och där la vi oss för att somna till med en väldans fart.
Nu hade ju det hela kunnat sluta här men av redan förklarad anledning gick ju tåget bara till Stockholm och från Stockholm till Luleå är det ju 100 mil eller ca 14 timmar med tåg. Den fortsatt onyktre konduktören lät oss sova ostört hela natten ända tills vi var framme på Stockholm central någon gång vid 7-tiden morgonen därpå.
Vi sa farväl till konduktören som såg lite sliten ut vid den arla morgonstunden. Kunde ana att han mest troligt stjälpt i sig resterande av sitt lilla importerade förråd under nattens arbetspass.
På grund av att våra biljetter gällde sträckan Helsingborg-Luleå och vi nu befann oss i Stockholm, gjorde att det blev vissa problem med en ny person, vid en ny informationsdisk, denna gång på Stockholm central. Tack vare vår prekära situation så ville personen i informationsdisken till varje pris hjälpa oss. Men eftersom de tåg som avgick under dagen alla var fullbokade, kunde vi inte få plats förrän på tåget som avgick vid 22-tiden samma kväll. På det tåget kunde vi få sittplatser för alla sovkupéer var fullbokade.
Detta innebar att vi var strandsatta i Stockholm hela den här dagen. I vanliga fall hade vi tyckt att detta kunde vara fantastiskt roligt, men vi hade ytterligare ett problem….vi hade inte ett öre på fickan.
När detta publiceras kommer med säkerhet vissa personer hävda bestämt att undertecknad faktiskt satt inne med en tia. Och att jag för den försåg mig själv med en glass och en cola. Eftersom det gått nästan 30 år sen det här skedde så är detta något jag vägrar gå med på…eller så är det något jag lyckats förtränga å det grövsta.
Vi var nu rejält hungriga och försökte återigen tänka ut lite lösningar på det problemet det innebar att vi var utsvulltna men utfattiga.
Vi kände ingen större lust att försöka konkurrera ut de i de flesta hörnen utplacerade gatumusikanterna. Att försöka få loss lite slantar från en konverterad före detta heterosexuell lammköttsälskare som kunde tänkas hänga runt ”böghålet” på centralen, tyckte vi inte heller lät så bra.
Till slut tog jag och den blivande världsstjärnan kommandot….vi skulle gå till Åhléns och stjäla mat!
Efter att ha kretsat några varv runt köttdiskarna på åhléns gav vi upp. Just denna dag var förmodligen varenda stockholmare på plats och letade kött och därför fanns det inte en obevakad sekund som vi kunde utnyttja, utan fick gå slokörade tillbaka till våra väntande vänner på centralen.
På något sätt höll vi ut, klockan blev 22 och tåget från Stockholm central med riktning Luleå började rulla iväg…….med oss ombord.
Återigen hade det hela kunnat sluta här…..men ödet ville ha det lite annorlunda.
Vi satt större delen av resan på våra sittplatser och bara försökte överleva. Redan tidigt på resan var det en berusad äldre herre som tydligen uppfattade oss som både otrevliga och hotfulla. Under en liten rökpaus mellan 2 av vagnarna hade vi först hamnat i lite hetsiga samtal med det fulla, gamla svinet.
När vi sedan satt vid våra platser fortsatte han gapa och kasta okvädningsord mot oss. Till slut fick någon i vagnen nog…de ville väl sova…klockan var ju långt efter midnatt.
Konduktör tillkallades och han började prata med oss alla. Det var glasklart vem som bar största skulden till det hela….flera andra av passagerarna vittnade om att mannen betett sig väldigt illa och trakasserat oss i stort sett hela resan.
Men nu visade det sig att mannen hade någon bekant som tydligen hade en ganska hög befattning inom järnvägen…och detta utnyttjade han nu mot konduktören.
Rådvill som han var tog nu konduktören ett beslut….vi skulle av vid nästa station som tåget ankom. Att klockan var närmare 2 på natten och att vi i stort sett var helt oskyldiga till det hela spelade ingen större roll.
I Ånge av alla ställen fick vi nu kliva av vid 2-snåret den natten. Konduktrören hade förklarat att han skulle se till att vi skulle få plats på nästa tåg som kom till Ånge på sin väg mot Luleå, klockan 6 på morgonen samma dag.
Nu satt vi alltså inne på Ånge tågstations lilla väntrum mitt i natten. Vi var ju fortsatt väldigt hungriga och nu var vi ganska förbannade också.
I väntrummet fanns det en godisautomat som var halvfull med godis.
Efter att vi retat upp oss lite mer en stund så fick den bli målet…för något måste vi ju avreagera oss på….och i det här fallet kunde ju vår avreaktion resultera i att vi kunde få oss något i magen också.
På olika uppfinningsrika sätt tömde vi nu apparaten på det mesta av dess innehåll. Vi lämnade bara det som vi aldrig skulle tänka oss att ta i munnen hur utsvultna vi än må ha varit.
Lite mättade kunde vi nu härda ut de sista timmarnas väntan på Ånge tågstation väntrums stenhårda träbänkar.
Tåget mot Luleå ankom på utsatt tid och som konduktören lovat fanns det platser reserverade för oss.
Ca 8 timmar senare kom vi äntligen fram till Luleå central. Bara ett knappt dygn efter när vi egentligen skulle ha kommit fram. Den som skulle möta upp oss på Luleå central hade hållit sig informerad om vår framfart med järnvägens informationscentral och visste när vi skulle komma. När jag någon timme senare äntligen var hemma på kaptensvägen igen…..så åt jag mig riktigt mätt…..sen sov jag som ett barn i 20 timmar…….
JoE