Taget ur verkligheten

Klockan 18.30 släppte en kollega av mig på Landvetter.

Hade bestämt mig för att lämna bilen på jobbets inhängnade parkering, ville ju fan inte betala dryga 2000:- för parkering på Landvetter.

Efter att ha misslyckats med själv check in´en ett 10-tal gånger så begav jag mig skamset till inchecknings disken och förklarade att de hade ett rejält problem med deras datorer….det kunde ju inte vara fel på mig.

Nu gjorde ju hon ett ansträngande jobb och scannade mitt pass, ”varsågod” sa hon sen och torkade svetten ur pannan samtidigt som hon sträckte boardingcardet till mig.

”Det här får vi ta hand om”, Säkerhetsvakten spännde ögonen i mig och höll upp min tandkrämstub och en duschcreme av märket Axe framför mig.

Min tanke hade varit att fräscha upp mig lite i Singapore, därför hade jag packat ner necissären i handbagaget….men säkerhetsvakten slängde de explosiva prylarna i sin stora, gröna soptunna och muttrade att det är ok nu.

Hittade ju den lilla baren på Landvetter och betalade 75:- för en stor, ganska svag stark och beslutade mig för att ”checka in” på Facebook via mobilen.

Nu var det tydligen inte bara min tandkräm som var totalt livsfarlig utan även min mobil…det var ju helt omöjligt att få någon som helst nätkänning….anade hur Säpo stod och spanade på den trolige terroristen där jag nu satt och sörplade på min svindyra stora, ganska svaga stark.

20.20 så bar det äntligen iväg…skulle hälsa på Helsinki en knapp timme innan det stora hoppet till Singapore skulle göras….kände mig stabil med det för jag hade ju flugit till Helsinki så sent som -82 så jag ansåg mig hitta där.

Finnair´s Märtha-Päivi serverade mig kaffe och en påse nötter…det skulle ju tydligen slås på stort hmmm och trippen på dryga 1½ timme gick av bara den tack vare det.

Tydligen hade de gjort vissa omkonstruktioner på Vanta flygplats sen -82…för jag hittade ingenstans!

Som tur var hade jag packat ner läsglasögonen och kunde med hjälp av dom läsa mig till vart det var tänkt jag skulle ta vägen…kom till slut fram till världens…eller iallafall Vantas ände och där stod mitt lilla plan och väntade på lilla mig.

De på Finnair hade tydligen förstått att jag inte befunnit mig på ett så här stort flygplan förrut och hade, bara för att jag skulle få se mig ordentligt omkring placerat mig absolut längst bak.

Rad 58, säte H blev min placering.

Givetvis hade de också fått den goda idén att placera planets miffo på dryga 150 pannor i sätet framför mig.

Han hade en egen liten teori om hur man gjorde det bekvämt för sig i sin stol på flygningen på närmare 12 timmar.

Förutom att pressa ner stolsryggen max så vänder man sig inte om och sätter sig tillrätta….man studsar sin kropp så hårt man bara kan mot stolsryggen i varje rörelse man företar sig i sitt säte.

Eftersom han tyckte att man bör byta ställning ungefär var tredje minut så blev det en rätt bra belastning på mina knän efter en stund.

Ett tag fick jag en väldans lust att klappa till honom på den begynnande flinten där den befann sig i sitt studsande läge bara några centimeter framför mig.

En gång ställde han sig upp för att rätta till tröjan, det vill säga dra ner den över den väl tilltagna kulan.

Jag försökte då få ögonkontakt med honom, men insåg att det var helt omöjligt…han var av typen att han var ensam i världen.

Han såg nog ingenting för i hans lite saboterade hjärna fanns det inget annat än han själv…undrar om han är släkt med mitt ex?

En av de 2 tjejerna på sidoraden bredvid mig utforskade facket framför henne och hittade en påse som hon tyckte det var lämpligt att tömma upp de senaste dagarnas maginnehåll i…trevligt tyckte jag och flyttade blicken åt motsatt håll.

Där bredvid satt det ett yngre ryskt par…de var nygifta med tanke på mannens egentillverkade T-tröja med texten ”just married” på.

Trevligt tyckte jag och uppskattade att de inte åt så mycket av sin mat utan skickade det mesta över till mig som av någon anledning alltid blir ashungrig när jag befinner mig på resande fot.

Mitt i natten tyckte jag det var dax att utforska en myt som ständigt av outgrundlig anledning, alltid hamnar i mina tankar när jag flyger….10000 meters klubben.

Tog mig smidigt fram mellan stolsraderna och väckte på sin höjd en 7-8 stycken, däribland en rätt diskret snärt på mannen i sätet framför migs begynnande flint som fick honom att studsa lite extra i sin stol.

Min jakt gick mellan raderna…studsade det lite i något säte….eller var det bara kollossen på rad 57 som hade påsättningstillstånd på planet…nu var det ju ett säte….och mina knän som han satte på litegrann…men det kanske räknas?

Inte ett enda juffsande!!! De enda rörelserna man såg var ju några kliningar i skrevet hos några och någon som bestämt sig för att ta igen allt de missat på TV de senaste åren.

Återvände till mitt säte…svepte min lilla flaska vitt jag hade fått till maten och föll in i drömmarnas land.

Frukosten serverades vid halv 12!!! Singaporetid vill säga…tuppjävlarna hade väl knappt hunnit börja yla hemma i Sverige än.

Hon i sidoraden hade upptäckt en ny påse, tyckte det var lite synd om den som skulle behöva vara alldeles tom och tryckte ur sig ännu en laddning maginnehåll i den.

Tittade på ryssarna som genast började vifta med sina smörgåsar åt mitt håll….tackar tänkte jag och tuggade i mig nöjt.

Strax efter 16 lokal tid ramlade vi ner på Changi i Singapore…hade ju 5 timmar att slå ihjäl och det enda jag var tvungen att göra var att checka om bagaget.

Ett smärre problem trodde jag, men det visade sig ju att det var lite mer besvärligt än jag trott.

Man var tvungen att skaffa ett inrese tillstånd till Singapore!!!

En jävla massa papper skulle fyllas i…och på det fick jag en orolig finne på halsen som tyckte jag såg extra världsvan ut och ville ha någon stabil person som höll honom i handen för det stora klivet över den Singaporiska gränsen.

Fick igenom både finne och mig själv efter lite pennfäktande med en misstänksam gränsvakt som befann sig så långt ifrån ett gästfritt leende som man nu kan tänkas befinna sig.

Finnen blev så glad att han nu ville bjuda på öl…..inte bara en…det är ju en finne vi pratar om!

Så efter att vi checkat om vårt bagage så ledde han mig till närmsta bar…han skulle också till Bali visade det sig…men med en tidigare flight än mig.

När jag en stund senare…ganska duktigt slirig kikar på klockan…som fortfarande hade svedalatid, konstaterar jag att den är halv 12 på dagen…..har man semester så har man tänkte jag och beställde in en ny öl.

När jag vinkat av finnen så tyckte jag att det var trevligt att vingla runt i lite butiker och kanske shoppa på sig en del.

90 spänn för en hela absolut…helt ok!

Vågade inte köpa mer eftersom jag visste att tullen på Bali var stenhård och det var avrättning på plats om man försökte få med sig ett helrör extra.

En limpa cigg för knappa hundringen fick göra vodkan sällskap och jag vandrade nöjt iväg.

Hade fått sms från Tele2 att surftaxan var endast 80:-/MB…men det gjorde inte så mycket eftersom mitt telenät inte ville spela Singapore det minsta.

21.15 drog så planet mot Bali iväg!

Glappglappglapp presenterade den ena av flygvärdinnorna det hela och jag väntade med spänning på den engelska versionen.

Glappglappglapp med engelsk brytning några minuter senare gjorde att jag gav upp och beslöt mig för att fascineras av det Japanska paret bredvid migs ivriga försök att lyckas med Angry Birds på sin Ipad.

1½ timme senare hade paret fortfarande inte lyckats klara den banan de påbörjat….man måste inponeras av deras envetenhet ändå.

Men nu landade vi på Bali…hade ju fått hela proceduren förklarad för mig och siktade in mig på dryga timmens byråkrati innan jag kunde lämna flyplatsen.

Får nog ringa Guiness rekordbok ändå!

23.45 kliver jag av bussen som körde oss från planet bort till terminalen.

In…sväng vänster…glasburar där de säljer Visa at arrival för 25Usd…vidare till checkpoint 1 för genomgång av pass och de inrese tillstånd jag fyllt i på planet.

Stämpel här och stämpel där…iväg till bagagebandet och jaga ifatt sin svarta väska bland alla andra svarta väskor.

In i röntgen med alla väskor och sen fram till den slutliga totalgenomgången hos de Gestapoliknande vakterna innan man kan lämna flygplatsen.

”Its ok sir”, tittar på vakten och fattar inget….börjar öppna upp mina väskor…”No, its ok sir”, säger vakten igen och tro det eller ej men karljäveln ler.

Ut ur flygplatsen…direkt höger och fram till Taxiluckan som är omringad av 30-talet kedjerökande, glappande taxichaufförer.

”Sanur 95000”, säger mannen i luckan och tar emot min sedelrulle.

95000 är ca. 80 spänn!

Får ta rygg på en liten glappande, kedjerökande chaufför som hastar iväg med min väska.

In i taxin…klockan står nu på 23.59….det gjorde du bra Joacim tänkte jag och bestämde mig för att joina chauffören med en cigg.

Hystade fram google maps framför honom och visade på satellitbilden var det var tänkrt han skulle köra mig…glappglapp sa han och vi rivstartade.

Kommer att ta upp trafiken och körvanorna på Bali senare…..men jag var aningens nervös kan jag säga.

Nästan exakt ett dygn efter att jag klivit ur kollegans bil på Landvetter så parkerade nu chauffören utanför Gang Asih No.3. i Sanur

Min vän stod där och väntade på mig…..”Välkommen”, sa hon och gav mig det där leendet……

JoE

This entry was posted on onsdag, december 21st, 2011 at 17:45 and is filed under Reseminnen. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.