Jag fryser…..tur att minnet värmer
När kylan är som värst är det skönt att tända ett Baliljus och drömma sig tillbaka.
Har ju redan beskrivit den dygnslånga nertransporten och den lilla avstickaren till paradisöarna Gili.
Men själva Bali då….det var ju ändå där jag tillbringade ungefär 18 dagar september/oktober 2011.
Om man ser Bali från ovan så ser det ut lite som ett hundhuvud som sniffar västerut.
Ön är drygt 10 mil på sitt bredaste ställe och den är ungefär lika lång från norr till söder.
På denna lilla yta har det samlats drygt 4 miljoner små balineser….det lite spännande med det hela är att 99% av de dryga 4 miljoner bestämt sig för att bo på den nedre tredjedelen av ön….och varenda jävel av dem har en vespa!
Balineserna är ju till största delen ett ganska långsamt ostressat folk…de tar det manana så det står härliga till….men sätt en ratt eller ett styre i händerna på dem så har du en stressad blådåre kan du ge dig fan på.
Om du satt och räknade på fingrarna där lite tidigare så fick du fram att det blir en jävla massa vespor på den lilla södra snutten av Bali….det blir extra spännande när varenda jävel av dem ska ligga först också.
Att stå vid ett rödljus på en av de trånga vägarna är riktigt fascinerande…medans du väntar så svischar vespa efter vespa förbi…de ska ju stå längst fram….allihopa!
Förutom Nikki Lauda, Fittipaldi, Senna, Schumacher och någon till i en lagom tillknycklad Mpv buss där längst fram vid rödljuset på den kanske 8 meter breda vägen….trycker de in en 80 vespor också.
De andra 200 vesporna…de som tydligen har lite mer bråttom till ett ställe där de kan ta det lugnt…snirklar sig fram efter kanten…..tar av till vänster…gör en u-sväng och svänger ut vänster och fortsätter sin väg mot horisonten.
När de andra som snällt väntat på att det ska bli grönt sen äntligen får grönt….då ska alla på något sätt lyckas pressa sig in först när den refugförsedda vägen fortsätter på andra sidan korsningen.
Få se nu…5-6 Mpv bussar…80-talet vespor….8 meter mellan de idiotiskt parkerade bilarna längs kanten och refugen i mitten…jippee…..lycka till!
Nåväl…lyckligtvis så tror ju de flesta Balineser på ett liv efter detta….så att dö lite grann är ju inte så farligt trots allt.
Vi hade ett stressat schema under min tid på Bali….vi planerade allt in i minsta detalj och for runt som ett par tättingar….inte!
Jag brukade väl lufsa upp vid 8 snåret….hade jag otur var jag tvungen att smöra mina mackor själv….pust!
Efter en balja svart kaffe placerade jag gärna den välformade i gazebon eller ute vid en solstol vid poolen…..gärna med en bok.
Efter en stund så brukade min vän fråga om jag inte skulle ha en bintang…..” vad är klockan” frågade jag då….”spelar det någon roll svarade hon”….den första bintangen brukade slinka ner ganska tidigt alltså.
Mina barns kommentarer när de ser mina bilder från Bali brukar oftast röra vad det är jag har i händerna vid de olika fototillfällena….”drack du öl hela tiden” brukar de fråga……ja…typ….vafan ska jag säga….man blir ju törstig!
Efter någon timme så brukade vi söka oss inåt centrum i Sanur.
Eftersom trafiken var som den var och med tanke på att en lite exklusivare taxiresa kostade dryga tian så tog vi ganska ofta taxi.
Vi brukade starta upp vid massagestället.
Att börja dagen med att ha en 40 kilos liten dam med våldsamt starka nypor klättrande och knådande på en i en timme kunde ju vara ganska skönt.
Någon gång så körde vi den lite längre versionen som var på 90 minuter….kostade vansinniga 75 spänn…..men man får ju unna sig lite på semestern.
När vi sen lagom lealösa och mörbultade vacklade ut därifrån blev det besvärligt.
Skulle vi ta oss de 100 meterna ner till stranden och leta upp mat och dryck eller skulle vi ta någon ställe inom 20 meters radie?
Vi testade nya ställen varje dag i princip…maten var ju inte överdrivet fantastisk men grillade räkor med lite pommes och vitlökssmör för knappa 50 lappen var ju ok……sen blev det ju gärna ett par gröna bintangflaskor före/under/efter med.
Vi hamnade ju oftast på stranden…vi gick längs den nästan milslånga strandpromenaden där det vimlade av shoppar, barer och restauranger…vi brukade gå tills vi hittade något ställe som såg avslappningsbart ut….gärna med en ivrig servitör som vill förse oss med lite bintang förstås.
De hade ett rätt bra kombitänk Balineserna…..för vid varje ställe längs stranden fanns solstolar med ett lite passande serveringsbord på behörigt avstånd, ivriga servitörer som sagt och alltid en pool som man kunde begagna om man tröttnade att plaska i det 28 gradiga havsvattnet.
I poolen hade de gärna placerat en bar…så lägligt!
Vet inte hur många timmar man spenderade med att först dyka i en snabbis….häva sig upp på barstolen och där möta en bintang som snabbt placerades framför en…….jobbigt värre!
Det var ju lite långgrunt där i havet….men tog man sig ut 20-30 meter så kunde man placera sig på lilla rumpan och sitta där och se fånig ut…annars hade de toalett vid poolen hmmm.
När vi ett gäng timmar senare kom hem så var det ju dags för dagens tyngsta uppdrag….hämta min väns lille son vid dennes skola.
Min vän brukade oftast ha ett ganska vårdat språk….men det var innan hon placerades bakom ratten på sin bil för att köra de dryga 5 kilometerna till sonens skola.
Tur att jag inte är av den känsliga sorten….kanske ännu mer tur att balineserna inte är så värst bevandrade i det svenska språket….för de namn som min vän under den 30 minuters tur och retur resan till skolan kallade dem hade de kanske inte uppskattat så mycket.
Men blir ju lite fascinerad när det passerar en vespa med någon liten tjej på….kan inte beskriva på vilken sida för de kunde fan i mig dyka upp var som helst.
De kanske gick 80 när hon snirklade sig fram bland alla de andra miljonerna trafikanterna på tryggt avstånd…..och hon satt och smsade!!
Hemma igen så fick vi det svåra uppdraget att bestämma oss för vad vi skulle äta……hennes hemhjälp kunde ju bara laga 5-6 rätter……värst var det på söndagar när hemhjälpen hade mage att vara ledig…vi fick alltså laga mat själva…som tur var fanns det ju mcdonalds och några 100 restauranger som gärna skickade hem maten till oss via taxi i närheten.
På kvällarna kunde vi unna oss ett kvällsdopp i poolen efter den ansträngande dagen.
Vi brukade ta oss några drinkar…prata…titta på film…eller bara försöka bli lite fulla.
Det lite jobbiga med Bali är ju att när det är som absolut kallast är det 25 grader.
Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är för det sjunker aldrig under 25….ibland tyckte vi att det var lite småkyligt i poolen….termometern kom ju knappt över 30 grader!!
Tur man kunde krypa upp i solstolen då….tända sig en cigg….le lite mot solen och zippa på en ny bintang.
JoE