Ögat som (nästan) sprängdes
Jag har huvudvärk typ 4-5 gånger varje år.
När det nu råkar inträffa så brukar jag vägra att knapra piller, kroppens immunförsvar havererar och man kommer vara sjuk eller ha huvudvärk resten av sina dagar……detta har min kalkylerande, lite taskigt funktionella hjärna räknat ut.
Att alla pillerknaprande individer blir beroende små nervos är ju självklart….inbillar jag mig.
Men nu gick jag och fick huvudvärk för drygt 2 veckor sen, inget speciellt med det tänkte jag och funderade inte för en sekund på att ta ett endaste piller.
När huvudvärken hållt i sig några dagar så började jag bli aningens orolig…..kunde ju inte sova ordentligt och var riktigt trött….var inne i nattveckan och då är man jävligt trött som man är, till och med utan huvudvärk.
Den 5:e dagen så började min syn på ena ögat bli suddig och huvudvärken blev bara värre och värre.
När jag så vaknade efter några timmars sömn efter den sista nattens jobb och huvudvärken gjorde sig påmind och ögat var suddigare än vanligt….tyckte jag att det var dags att uppsöka farbror doktorn.
Mina hittills upplevda besök på akuten brukar bestå i att sitta och vänta närmare 8 timmar….bli förvisad till en sal där det roligaste man kan göra är att se hur eländig man ser ut i spegelbilden i det enormt upplysta undersökningsrummet man blir placerad i under de 5 timmar man väntar innan en tystlåten herre i vit rock och rynkade ögonbryn kommer in och petar på en under 15 sekunder för att sen be en slå sig ner i väntrummet igen medans han skriver ut något fullständigt obegripligt som man ska lösa ut på apoteket för några tusen spänn och som man sen märker att man förutom att bli ordentligt pissnödig av även mår ännu sämre av än innan besöket.
Men nu hade de uppdaterat sina rutiner…kanske hade de kommit på att de stod 2012 i almanackan och att mitt bäst före datum passerats med ett decennium eller 2?
Hann knappt få ner mina smäckra skinkhalvor mot träet i de ogästvänliga bänkarna i väntrummet innan en tant tjoade mitt namn.
Först trodde jag att mitt problem förflyttat sig till deliriumområdet i hjärnan…för trots den tjoande tantrösten kunde jag inte se en endaste tant så långt min grumliga blick kunde sträcka sig.
De var ju inte att tanten var knäskålshög som var det stora problemet….hon hade bestämt sig för att gömma sig bakom en vägg, fullt överygad om att min grumliga syn var någon sorts röntgensyn…men efter att ha gått fel bara 4 gånger hittade jag den lilla tanten med den tjoande rösten…..ja gud vad mitt huvud värkte nu.
In i ett av de där överbelysta undersökningsrummen med mig…..började leta efter spegeln för att beklaga mig över mitt långsamma förfall mot ålderdomen…men se där….in kommer en annan litet yngre och modellen längre tantmodell än den tjoande.
Hon börjar klä av mig…ta på mig….pumpa…spruta…..nu har alla pervos fått sitt, grattis!
Alltså hon körde in en stoppnål i armen och tömde mig på några liter blod eller så…..tog blodtryck…lyssnade på lilla hjärtat och de ganska röklängtande lungorna…och jag hade knappt varit där i 10 minuter!!
När hon hade kramat ut de sista dropparna blod ur mig förklarade hon att jag kunde sätta mig utanför och vänta in farbror doktorn som skulle komma och titta på mig alldeles strax.
Mitt i allt ramlade vi tillbaka i gamla gängor….satt där och väntade, väntade och väntade.
Blev nödig och avvek en stund men skyndade mig så gott jag kunde ifall det skulle bli dags för mig att bli tittad på.
Bara 2½ timme senare var det dags.
Blev invisad i ett nytt undersökningsrum och alldeles strax knackade det på dörren och farbror doktorn gjorde entré.
Nu var ju det ingen farbror direkt…sanningen att säga var han knappt äldre än min son.
Det stod ju ”Läkare” på tröjan…..kanske en avskedspresent på dagis tänkte jag.
Menmen…i brist på övrig personal fick han klämma lite på mig.
Han försvann efter en stund…skulle tillkalla expertis sa han visst…mamma?
In kommer en skäggig sak….farbror doktorn tänkte jag…äntligen!
Den skäggige saken sa något som jag inte förstod…han tryckte på mina ögon och blev lite road över att jag ryckte till när det gjorde ont som fan.
Han mumlade något ur skägget till pojkläkaren och gick sin väg.
”Du har glaukom”, sa pojken…”du måste ner till ögonkliniken i Halmstad”, fortsatte han.
Pojkläkaren förklarade att Glaukom var något som också kallades grön starr….tydligen att synnerverna i ögat dör och man själv märker ingenting…..förrän man är blind.
”Du har ett övertryck i ögat”, förklarade han, ”du måste ner och lätta på trycket”
Jag halade upp bilnyckeln ur fickan, tackade för mig och skulle gå….”nänänä”, sa han, ”du får inte köra i det här tillståndet, jag ordnar transport”.
Att bli skickad i en taxi till Halmstad för besök på ögonklinik en fredagskväll är ju inget som jag rekommenderar speciellt mycket….men har man ett raveparty i ögontrakten kanske man inte har något val.
Otroligt nog hade de ett väntrum i Halmstad med och urålderstakten verkade vara närvarande där med….för jag fick vänta.
Hamnade framför en TV så väntan kanske skulle bli lite lättare då.
Det gick några program, postkodsmiljonären är ju alltid intressant….att se någon klara 10000 kronors nivån genom att klara den svåra frågan om vad Bamses skuttande lilla gaykompis heter är otroligt fascinerande.
Men nu började lite panik sprida sig i bröstet på mig….klockan närmade sig 20 och då började mitt favoritprogram alla gånger, På spåret.
Några stolar bort satt väntrummets andra gäst, en kvinna i min ålder….hon verkade otroligt nöjd med att The Voice…whatthefuck började på fyran…..kanske inte intelligensen haft samma framfart som åldrandet tänkte jag tyst.
Jag stirrade mot fjärrkontrollen som de tydligen var rädda att slarva bort, eftersom den hängts i ett snöre under Tv´n.
Jag sneglade mot kvinnan…hon såg barsk ut…kanske hade hon drabbats av hemoröjder eller något annat som hindrade allt blod från att nå ända upp….fan vet.
Nästan turligt blev jag precis inkallad av en liten systertant till ett annat väl upplyst undersökningsrum på detta sjukhus med…..började av gammal vana leta upp spegeln.
In kommer en liten kille….innan jag hinner peka ut riktningen mot lekrummet så presenterar han sig som farbror ögondoktorn…har alla läkare över 25 flyttat till Norge?
När jag efter att för fyrtiofjärde gången berättat om mina symtom så börjar yngligen trycka och känna lite här och där på min bultande skalle.
Han sprutar in något i ögonen och konstaterar att trycket är fullständigt normalt, han mäter om mina ögon står ut åt något håll, han bländar mig med en lampa och jag lider tyst.
”Det här kan nog svida lite”, säger han samtidigt som han förklarar att han ska spruta in färg i ögonen….de vackra blå blev svidande röda på ett kick.
Han tittade in i min mörka själ med sin maskin…han kom emot mitt öga några gånger och konstaterade av mina 2 meters hopp att jag nog var ganska spänd.
Han lös…han bad mig titta rakt på hans axel….jag förklarade att jag såg fanimig ingenting så hur fan skulle jag kunna titta på hans axel.
Det gick en evighet….han sprutade in bedövningsmedel i mina ögon……det brann i min skalle och jag hoppades att bedövningen skulle ta riktigt djupt….till tåspetsarna helst.
Nu fick jag sitta ute i korridoren 20 minuter och vänta på att bedövningen skulle ta….eller kanske bara för att han inte ville ha mig lidande i sin närhet.
Att sitta med brinnande ögon och med knapp ledsyn och vänta i en korridor där man kunde höra kvidande människor ifrån de andra rummen runt om i korridoren var ju ingen stund jag kommer ta med i mina memoarer direkt.
När så äntligen bedövningen tydligen tagit…enligt klockan iallafall….ögonen brann i skallen på mig och huvudvärken var värre än någonsin….så kom läkarkillen och ledde in mig på rummet för en ny omgång.
Till slut var inte stroboskopslampan som lös ända in till märgen på mig så irriterande längre….Jag hade inte sett något även om Eva Mendes hade flashat rakt framför mig.
Killäkaren skakade på huvudet när han hade skärskådat varenda liten millimeter av mina ögon utan att hitta ett enda fel.
Han konstaterade att han var tvungen att boka in mig på en ny tid lite längre fram för att kunna utesluta ögat helt, ”ta antiinflammatoriska tabletter så får vi se”, tyckte han.
Eftersom han inte undersökt mina ben och ändå kunnat konstatera att jag var fullkomligt frisk i den delen av kroppen så förklarade han att jag inte hade någon rätt till transport hem.
Han kollade upp tågtider till mig och meddelade att nästa tåg till Varberg skulle gå klockan 23….det var ju även bara 4 kilometer att gå till tågstationen och det var ju behagliga 7 minusgrader ute så det skulle nog bli alldeles prima tyckte han.
Att hitta en tågstation som jag inte visste var den låg och dessutom att jag var aningens blind gjorde ju inte den iskalla promenaden roligare….men dryga 45 minuter senare hamnade jag inne i väntrummet på tågstationen.
Dagen efter var jag ett lik, inget fungerade och jag mådde apa så mycket jag bara kunde.
Det hade väl inte varit så farligt om nu inte grannen propsat på att jag skulle komma in och fira hans födelsedag med ett gäng ungdomar.
Jag tål ju inte överdrivet mycket sprit….men ett gäng groggar brukar ju rinna ner ganska enkelt och jag brukar få igång käkpartiet i takt med att hjärncellerna tappar simförmågan innanför pannbenet.
Jag drack inte mycket….kanske 5 groggar….sen är det svart.
Vaknade upp vid 1 tiden på natten i soffan med tvn igång och undrade var fan jag var.
Ramlade bara en gång när jag försökte ta av mig kläderna på min krokiga väg till sovrummet…väggen mår bra!
Somnade direkt och förutom en diskussions med Gustavsberg vid 6 snåret så sov jag till 12.
Efter det förflyttade jag mig till soffan och ömsom tittade på tv eller sov mig igenom den dagen.
Nu har det gått snart 2 veckor…värken har varit mindre de senaste dagarna och synen är nästan helt återställd.
Har fått en tid nästa vecka….kanske lika bra att åka och ta en koll….hittar de inget i ögat så vill de ju gå vidare till huvudet…..känns lite oroligt men det är nog bäst att kolla upp det här ordentligt.
JoE