Taget ur verkligheten

Tänkte kasta in ett litet TV inlägg såhär bara mitt i allt.

Fick ju en chans att utforska min nyinförskaffade TV lite grann i helgen och det innebar ju en del zappande.

Till en början hamnade jag ju en sväng på TV4….den remsan i TVns övre hörn sa att det var ”bonde söker fru”.

Blev aningens konfunderad när det var 2 gamla kärringar som satt och musslade med varann där ute i det gröna.

”Var fan har det gjort av bonnjäveln”, tänkte jag.

När slanten äntligen trillade ner och jag förstod att det var en av tanterna som var bonden och den andra var tydligen frun hon sökte.

Det vill säga att det var 2 flator som satt där i gräset och kuckilurade.

Blev i samma stund väldigt glad att jag var varken bonde eller flata…..tanterna var ju på pappret bra mycket yngre än mig, men såg riktigt slitna ut…inte vet jag om det var på grund av flat- eller bonde livet, kanske både och?

På fredagen började ju mitt favoritprogram ”På spåret”.

Programmet som jag följt sen barnsben och alltid gillat.

Visst var Ingvar och Hellberg ett strå vassare än de nya farbröderna men dessa är helt ok ändå.

Luuk har ju ett utseende som bara hans mor och Carina Berg kan älska, men jävlar vad cool han är.

I ena vagnen satt Familjen Haag och de mötte Wahlbeck och Gunilla Hammar Säfström.

Haags verkar ju vara ett trevligt par, hade ju gärna våldgästat dom över en kaffe….helst när Erik är väldigt långt bortrest förstås.

Wahlbeck som varit konfunderad sen han tittade ut på Halmstad BB för många år sen, var mer konfunderad än vanligt.

Blev grymt imponerad att han faktiskt kunde svara på iallafall en fråga…..”Bräijnnpol”, sa han och det var hans enda rätt för den här gången, annars var han helt vilse och kollegan Gunilla räddade ihop de få poäng som de nu fick.

Problemet med Gunilla är ju att hon inte verkar minnas något som hänt efter att hon drog den där holken i 22-års åldern 1926.

Men hon har skaffat sig en ny gullig frisyr som definitivt placerar henne på listan över GINLF (grannies im not like to fuck).

Coolast och bäst av alla var Fredrik Lindström…han är alltid satans grym!!!

Haags vann ju på teknisk knock out i 4:e minuten och kommer inte Wahlbeck och Hammar Säfström sist så ska jag joddla nationalsången baklänges nästa gång jag är full.

På Lördagen var det ju dax för ett annat favoritprogram, ”så mycket bättre”.

Ledin framstår ju som den mest ospännande kändisen efter att Robinsson Robban försvunnit från rutan (var han en kändis?). De skulle kunna låta honom spela vilken låt som helst och han skulle förvandla den till ett urtråkigt Ledin nummer på nolltid….fan vad kasst!

Timbuktu som verkar vara en hyvens kille kanske skulle ta sig en funderare och fundera på att faktiskt försöka göra låtarna iallafall liiiiite lika som de nu var från början.

Att han hittar på en egen text till ett eget (stulet) beat och bara säger rätt ord i refrängen är ju inte helt ok tycker jag….gör om, gör rätt!

Eva Dahlgren som är grym som artist, betraktar ju mest de andra som om det var en klump daggmaskar hon blivit tvingad att umgås med.

Hon verkar ju lika öppen som Kungen när han skulle prata om Henemarks historien och vände blad i parti och minut…..släpp loss!

E-Type är ju en riktig mjukis, tyvärr har det ju gjort honom rätt boring i mina ögon och jag fattar att anledningen till att han alltid omringat sig med snygga brudar i alla sina videos inte bara beror på att han inte kan sjunga, utan för att han har jävligt kasst självförtroende.

Önskar att han och PH kunde supa ner sig lite så hade det nog blivit lite rajtantajtan där på lilla gården…och kanske hade han blivit pappa på kuppen…hon verkar ju vara av den fertila sorten hon PH.

PH är ju alltid PH….man får det man ser….eller man kanske önskar att man fick det man ser hmmmm.

Het och glad och full av liv…sen sjunger hon jävligt bra men tyvärr blir hennes versioner lite enahanda….visa mer hud!

Wiehe är ju Wiehe….otroligt impad av att han vågar säga att han, som den kommunist han mest troligt är…hatar att arbeta….han vill ju dricka sprit och umgås med kvinnor tydligen.

Önskar bara han kunde ge Ledin en liten lektion i att när man blivit farbror så behöver man inte anstränga sig för att försöka se hård ut i TV.

Till sist den lilla älvan Laleh….hon syns eller hörs knappt alls. Men när hon ställer sig på scenen så äger hon de andra totalt.

Måste vara jobbigt för de andras små egon att hon utklassar dom så totalt program efter program.

En tröst för dom är ju att i nästa program får ju inte hon sjunga, då är det ju de andras tur att ta sig igenom hennes digra (2 stycken) hitkatalog.

Tänkte om ni vill…att lägga upp 7 stycken svenska artister, hyfsat könsfördelat, som jag själv skulle vilja se där nästa gång.

Om ni vill får ni gärna skriva vilka ni själva helst hade sett och gärna med en motivering till.

Min lista….den här veckan kanske bäst att tillägga, den kan ju ändra sig längs vägen.

Att se Lundell och Thåström dra upp både kvalité och alkoholkonsumtion hade ju varit häftigt.

De hade gärna fått bli utamanade av popnörden Gessle och pudellooken Joey Tempest.

På den kvinnliga delen hade jag ju gärna sett Knu…f´låt Carola och pop prinsessan Robyn. De hade gärna fått ta med sig en eldig Sanne Salomonsen…inte svensk men nästan.

JoE

Ursäkta mig, förlåt förlåt.

Har ju lyckats få min totalt händelselösa vardag fylld med så många måsten numer.

Så till er som undrar var jag försvunnit vill jag berätta var jag befinner mig.

Till att börja med kan jag lugna er med att berätta att jag fortfarande oftast hittas i min bruna, slitna skinnsoffa i så horisontellt läge det går att befinna sig i.

Lite oroväckande är däremot att den bruna, slitna nu fått för sig att börja spricka i de sömmar som oftast är placerade under mig.

Detta innebär att det uppstått en spricka där mitt beniga men ack så välformade, sexiga arsle nu har en tendens att glida ner i.

Den senaste tiden, förutom att nu fylla bloggen med en massa virrigt pladder, transportera mig i min lilla Ford till min arbetsplats och emellanåt umgås med mina 4 små juveler, har jag fyllt med en del andra aktiviteter.

Men oroa er inte…sliter inte ut mig fysiskt iallafall.

När det en vacker dag är dax att summera de bestående delarna av mig själv i fonus attraktiva lokaler.

Då lär de upptäcka en totalt utvilad kropp men sörjan som finns kvar innanför det nyss uppsågade skallbenet ser troligen väldans förbrukat ut.

Men jag måste berömma min simultanförmåga som har gjort det möjligt för mig att variera friskt mellan mina nya aktiviteter.

Av någon anledning så har mitt av någon anledning så kallade ”softmoddade” Wii fått i sig lite underhållande innehåll.

Hur det nya Zelda spelet på något sätt hamnat i min dator för att sen extraheras och vidare genom det på något sätt i min dator installerade programmet ”WBFS manager 4.0” förflyttats till den på mitt Wii hängande omformaterade och Wii konverterande externa hårdisken är för mig en gåta.

Att sen Wiit har mött någon högre makt och numer gått över till ”softmoddets” tro och därigenom kan spela upp allt som nu på något sätt förflyttat sig till den externa hårddisken från min dator som alltså på något sätt råkat få alla dessa spel i sitt inre minne, kan jag definitivt inte förklara.

Men slår jag på Wiit och går in på vissa sidor som jag alltså inte har en aning om hur just dessa tydligen förbjudna sidor hamnade där.

Då dyker Zelda och vid behov en massa andra spel som har förflyttats just dit, för mig av en outgrundlig anledning upp.

Bara så att ni har det klart för er…..JAG har definitivt inget med dessa totalt olagliga saker att göra!

Jag kan konstatera att Zelda nog inte kan klockan riktigt än, för när jag precis startat spelet så är jag redan försenad till vad jag nu skulle göra ett par timmar senare ganska omgående.

Som om det inte räckte med detta så har jag till följd av mitt ganska nyvaknade intresse för att blogga nu också fått den totalt vansinniga idén att försöka skriva en bok.

Kanske är det för att allt jag skriver om i bloggen är sant och att jag är i behov att hitta på något som är ganska långt från den verklighet jag levt och lever i?

Att försöka sig på att skriva en bok är fantastiskt kul, även om det betyder att mina tidigare påsförsedda, röda ögon nu blivit ännu rödare och är försedda med ännu större påsar på grund av att istället för att sova ligger jag och hittar på lite underliga saker som jag kan tänka mig att fylla den påtänkta boken med.

Som om detta inte räckte hittade jag även på världens sämsta ursäkt och ljög så mycket för mig själv att näsan nu växt till oproportionerlig storlek och gick och köpte mig en smartTV.

Eftersom jag i likhet med de flesta av min art är allegisk mot instruktionsböcker så innebar detta en massa timmars tryckande på alla de knappar som jag nu kunde hitta för att sen förbanna instruktionsboken som jag till slut öppnade ändå.

Detta innebär att all ledig tid nu förbrukas enligt följande.

Strax efter att jag slagit upp de röda, påsförsedda, små blå så går jag upp och drar förhoppningsvis en tröja över min ganska bleka uppenbarelse till kropp.

Efter det fyller jag upp kaffebryggaren med 3 delar vatten och minst 5 skopor kaffe.

På vägen mot bryggaren har jag givetvis tryckt på startknappen till min dator som börjar brumma igång.

När jag sjunker ner i soffan så lyfter jag lite på tröjan och pillar bort luddet som fastnat i naveln under den korta tid jag nu envisat mig själv med att bära tröja.

Mitt beniga arsle börjar nu sjunka in i sprickan i soffan och jag gillar läget.

Startar upp min nya smartTV och drar igång den på youtube…… letar upp något mot min depressiva läggning, exempelvis Thåström eller Paradise Lost och sätter volymen på högt.

Eftersom min nya, smarta Tv är av samma märke som min nya, smarta mobil så är ju dessa kompatibla med varandra.

Det tar ju dubbelt så lång tid men är ju fan så mycket roligare att köra Tvn från min touchtelefon istället för den traditionella fjärrkontrollen.

Samtidigt som Thåström sjunger om Himlar, kåta utvikningskärringar och sprit så öppnar jag upp min allt fullare wordmapp.

Nu redigeras bok och fylls i med lite nya konstigheter.

Hämtar mig lite frukost från kylskåpet….frukosten intas självklart framför datorn!

Paradise Lost sjunger om att radera ut sig själv från jordens yta på min nya smartTV och jag läser tidningen på webben.

När jag knaprat färdigt på mina smörgåsar och sörplat i mig min fil går jag ut och fyller upp den första koppen kaffe….. ibland har jag gjort det så starkt att jag överväger att skotta upp det från bryggaren med min snöskyffel.

Kaffet intas (äts?) på min lilla innegård och där drar jag i mig en cigg med 4-5 djupa drag….har jag möjlighet kastar jag även några okvädningsord till någon granne som råkat titta ut.

När jag kommer in ropar Zelda och snäll som jag är tar jag mig tid med henne en stund…när Wiikontrollen av svett inte längre vill stanna i min hand så anser jag att det är dax att göra något annat ointressant…..men först kontrollerar jag hur navelludden mår genom att pilla lite försynt med ett finger.

Så ni förstår att mitt liv är ganska fullbokat med en massa oväsentliga saker och att ni definitivt inte behöver fundera för mycket över vart jag tagit vägen.

Hoppas ni accepterar ursäkten och nu lugnade som ni är återgår till era egna liv…….men kom förbi på en kopp som intas på egen risk om ni har vägarna förbi…….

JoE

Nu kom det ju sig att 5 ganska ungdomliga herrar…kanske just för att det var så unga tyckte det var en bra idé att besöka lite varmare breddgrader någon gång i augusti -85.

På det annars så glada 80-talet var det ju en del problem med att söka sig neråt medelhavet till om man nu råkade bo i exempelvis Kalix.

Planet från Arlanda skulle ju avgå redan strax efter klockan 6 på morgonen. Detta innebar att vi var tvungna att transportera oss ner till Stockholm redan dagen innan.

Vi hade samlats hemma hos D i väntan på den taxilimousine som skulle köra oss de drygt 8 milen till Kallax i Luleå.

Eftersom han som skulle framföra taxin var av den törstiga sorten hade vi tagit beslutet att om vi skulle ta oss en färdknäpp så fick den bli liten.

Hursomhelst så kom vi oss hela vägen till Kallax även om vi förstod att taxichauffören inte var torrlagd där han nu satt vid ratten.

Flyget från Luleå ankom Arlanda ungefär klockan 19. Nu hade vi ju bara att vänta ut kvällen och natten innan vi skulle lyfta mot Mallorca strax efter 6 morgonen därpå.

Nu var det ju inga nödbedda gossar det handlade om, för trots vår ringa ålder var vi ganska erfarna på hur vi skulle underhålla oss själva….sen kanske de flaskor sprit vi packat med oss kunde hjälpa till en aning om nu fantasin inte riktigt ville infinna sig

Detta innebar ju att vi nu förskansade oss på några stolar på Arlandas ganska öde utrikesterminal. Och började av den anledningen att tiden skulle gå aningen fortare dricka en del sprit.

Nu kanske bör berättas att eftersom vi var rätt erfarna trots vår ringa ålder, att vi ALDRIG tog med oss för lite dricka på vägen.

Detta innebar ju att det blev en rätt blöt natt och de 5 tidigare så glada gossarna som till slut infann sig på sina platser på flyget ner till Mallorca den där tidiga morgonen nu var ganska avdankade. De hade ju fabulerat en hel del hur gott det skulle bli att ta sig några stadiga där på planet och komma rejält förfestade ner till partyön.

Men istället satt vi där och ingen drack en droppe. Tanken på alkohol var för oss alla totalt fjärran.

Men när planet landat och vi tog de första staplande stegen ut i Mallorcas pressande solsken hände något…..vi tittade på varann och alla var ense om att vi nu var väldigt angelägna att ta reda på var närmsta bar kunde tänkas ha gömt sig.

Nu var man ju tvungen att ta sig igenom passkontroller och hämta ut bagage innan man blev förpassad in i en fålla där en så kallad reseledare räknade in oss.

Sen var det vallning till bussen som sen rullade iväg riktning Magaluf.

Nu var det ju så att vi hade fått den ljusa idén…för att vi var så unga kanske. Att vi skulle tillbringa de 2 närmsta veckorna på Hotell 33.

Hotell 33 var ju det absolut hetaste stället av dem alla och siffran 33 kom sig från att det var den högsta åldern som någon fick ha som vill stanna på hotellet.

Efter den förmodligen så långt i deras rätt unga liv törstigaste timmen någonsin så kom vi slutligen fram till hotellet.

Efter incheckning och snabb inhivning av vårt bagage på våra rum skulle nu omgivningarna utforskas.

Det som var intressant med omgivningarna var ju om de kunde tänkas innehålla sprit eller inte.

Är man 19 år och enligt svensk lag inte tillräckligt gammal för att få köpa sprit i sitt hemland, blir ju ögonen ganska stora och pulsen ganska hög när man efter att ha gått de 50 strävsamma stegen från hotellet till dess närmsta intilliggande butik, nu står inför en hyllrad på sisådär 10 meter som bara innehåller spritflaskor i alla dess färger.

Detta gör ju att man kanske råkar handla på sig lite mer än man faktiskt behöver, men är man törstig så är man.

Vi var ju 5 stycken. Nu köpte vi på oss 3 flaskor 1,25 liter bacardi, 1 flaska innehållande 1 liter 50% smirnoff och slutligen 1 flaska 1 liter 40% smirnoff. Till det köpte vi ju lite blanddryck….det är ju oföskämt att dricka rent så här första dagen i ett nytt land tyckte vi.

Stegen tillbaks till hotellet var ju nu mycket lättare trots att vi bar på betydligt mer packning än på vägen dit. För nu skulle det gås upp till rummet och blandas grogg mmmm.

Nu kom det ju sig att D och T hade fått sitt rum på andra våningen, medans Jag själv fick ett rum tillsammans med L och P på sjunde våningen. För att inte riskera vätskebrist så beslutade vi oss för att det var nog säkrast att vi stannade till i deras rum….iallafall för ett kort depåstopp.

När vi några timmar senare tyckte att vi kanske skulle se oss omkring, det vill säga ”var fan är baren”, Så gick vi iväg.

Nu var vi ju av det erfarna slaget och erfarnast av oss alla var T. Så han gjorde som man alltid gjorde i norrbotten när man var tvungen att förflytta sig med risk att vara torrlagd i mer än 10 minuter….han blandade ihop en rejäl dos sprit med lite cola i en 1½ liters flaska för att ta med sig som färdkost.

Nu upptäckte vi att det med att vara erfaren i norrbotten inte riktigt är som att vara erfaren i Magaluf. Detta resulterade i att när vi nu skulle ta oss in på en bar så försökte T smuggla med sig sin medhavda flaska. Detta tyckte ju inte vakterna om så mycket och T tyckte ännu mindre om tanken på att behöva lämpa bort den mängd sprit som vi inte lyckats stjälpa i oss på vår väg till baren.

Detta resulterade i att vi fick vänta en stund med att gå in för att nu hälla i oss resten av innehpllet i T´s medhavda flaska.

Vi upptäckte ju sen när vi väl kommit in på baren och fått beställa att det kanske var lite korkat att ta med sig sprit in på barer, eftersom spriten på barerna i princip var gratis….men nu fick vi redan erfarna bli lite mer erfarna alltså.

Men nu var det fest….vet inte hur många barer vi uppsökte den kvällen men det var väl så många som möjligt.

När jag och D som av någon anledning blivit sist kvar ute av vårt glada gäng, vid 10-tiden på morgonen dagen därpå kommer upp till deras rum så möts vi av en ny liten erfarenhet. Vattnet som täcker hela deras rums golv innehåller en massa grönsaker! Det visar sig att T kanske inte skulle ha tagit den där sista nästan gratis groggen på någon av de barer vi nu besökt där under natten. För han hade kastat upp lite av det som nu råkade befinna sig inuti hans lilla mage i tvättfatet på rummets toalett. För att få det hela tillbaks till normal standard (handfatet alltså) så hade han dunkat på kranen med vatten på fullt. Sen hade han tydligen tyckt att den kunde ju stå där och spola rent medans han gick och tog igen sig en liten stund på sin säng. Nu hade ju lite delar av morot, tomat och annat grönsaksskit fått för sig att fastna i avloppet. Så medans T nu tog igen sig en liten stund längre än vad han i sitt måttligt nyktra tillsånd faktiskt tänkt, så rann nu vattnet ut över hela rummets golv…som tur var fanns det avrinningshål ute på balkongen så att vattnet hade någonstans att ta vägen, annars kanske T fått träna lite frisim där i sin slummer.

När vi efter någon timmes sömn summerade kvällen som vi i de flesta fall inte hade att minne av så upptäckte vi att vi faktiskt hade lyckats lämna cirka 2 deciliter sprit av vårt lilla inköp vi gjort dagen innan. Eftersom T nu vaknat till och gått torr i minst 6 timmar så åtgärdade han problemet ganska omgående.

Men nu var vi på väg till den närliggande butiken igen….det fanns ju flera hyllmetrar kvar som vi missat. Men det är en helt annan historia….

JoE

Har gått och retat upp mig en aning det senaste dygnet….för ovanlighetens skull.

Igår kom OPO (oberoende ordförandena) med sitt medlingsbud i den pågående avtalsrörelsen.

De hade ju lagt sig någonstans i mitten där industrifackens och arbetsgivarnas krav nu råkade befinna sig.

Fastnar ju alltid på den del som rör procentsatsen för löneanspråken….det är ju ändå lönebiten som gör så att näsan iallafall ibland guppar upp över den annars så svåra, ouppnåeliga vattenytan.

OPO´s medlingsförslag var på 2,0% för 2012. Industrifacken svarade ganska omgående nej till detta och tyckte det var för lågt. Kanske hade de att inflationen var på 2,9% i oktober lite i åtanke?

Överraskande nog så tyckte arbetsgivarna att budet var på tok för högt….1,7% skulle ju vara mer än tillräckligt ansåg de och sa också nej till OPO´s förslag.

Arbetsgivarna tyckte även att de i framtiden ska ha fritt förfogande över vår (arbetarnas) övertid. För trots att det tydligen ska krisas ihop lite nu igen, vill de ju vid behov att de ska kunna kalla ner oss lite som de själva vill.

Som om det inte räckte med det, vill de ju inte längre betala för övertiden, utan anser att 32 timmar av vår övertid ska ske utan övertidsersättning…även om de nu vill ha in lite extra arbete under helger. Så om arbetsgivarna får som de vill ska de kunna ringa in mig en lördag och slippa betala ett öre extra.

Detta får mig ju nu att vilja prata lite om en kille som inte verkar ha haft samma problem vid sina löneförhandlingar….

Carl-Henric Svanberg…det första namnet jag skrivit ut här på min lilla blogg. I texten som kommer, kommer jag att kalla honon för Calle….svider lite i hjärtat eftersom det är detsamma som min käre far också kallades….men han kan nog förlåta mig för det där han sitter i sin himmel och fiskar.

Calle (Svanberg alltså) har nog gjort en hel del rätt i sin lodrätt pekande karriär.

När jag träder in i handlingen har han satts på VD posten inom Ericsson…ni vet det kommunikativa bolaget som varit dominerande på vår börs.

Han hamnade där 2003 efter att det hade krånglat till sig en del och den förre VD´n fick sig en fot i ändalykten…som tur var hade han fått en ”fallskärm” innehållande ett gäng miljoner som han stoppat ner i bakfickan som gjorde att foten inte gjorde lika ont som den kunde ha gjort.

Men nu sattes Calle på jobbet istället.

För besväret fick Calle en månadslön på ca. 730000:- och för att Calle inte skulle få det så tungt ekonomiskt senare i livet, lades det in 4,5 miljoner för hans framtida pensionering.

Nästa år hade Calle jobbat så hårt att de bestämmande tyckte att han skulle få en smärre löneförhöjning…….typ…..1,8 miljoner……i månaden!

Men eftersom Calle gillade att köpa dyra båtar och kunde tänkas slösa upp sin lilla lön tyckte de bestämmande att det var bäst att peta in närmare 6 millar på Calles pensionsspar.

Så här fortlöpte det några år.

Men sen en gång hösten 2007 så berättade Calle att företaget gick fantastiskt bra och att framtiden såg oerhört ljus ut. Detta gjorde att Ericssons aktie rusade och det gladde nog främst Calle lite extra, för han hade ju kommit över en sisådär 15 miljoner aktier till ett väldigt bra pris lite tidigare. Nu visade det ju sig att Calle nog läst det hela upp och ner eller nåt sånt….för bara en månad efter Calles positiva uttalande redovisade Ericsson ett betydligt sämre resultat än de nu så högt uppställda förväntningarna. Detta gjorde att aktien rasade med ca 24% samma dag….om Calle fortfarande hade sina aktier kvar just då förtäljer inte historien. Men en massa andra ”investerare” hade ju tyckt om det som Calle läst upp där månaden tidigare och därför köpt på sig en massa aktier…som nu var värda mycket mindre än just då när de köpt dem. Dessa ”investerare” blev nu så arga att de bestämde sig för att stämma Calle…men eftersom Calle bara läst lite fel så friades han från det hela….han var ju trots allt bara en liten VD med knappa 2 millar i månaden i lön för sitt otroligt stora ansvar som han alltid tog.

Nu tog Calle sitt ansvar och åkte till Amerika för att rätta till sitt lilla misstag. Där mötte han upp några av de största invensterarna som förlorat en hel del och förklarade att det inte alls var så illa som det såg ut i den där dåliga rapporten som han presenterat. Detta resulterade i att investerarna blev ännu surare på lille Calle och aktien rasade ytterligare drygt 10%.

De bestämmande inom Ericsson blev också ganska sura på Calle för hans ”lilla” fadäs där på höstkanten…så det beslutade att de skulle sänka hans lön. Så nästa år fick Calle nu klara sig på futtiga 1,7 miljoner i månaden….han hade ju ändå kostat företaget en hel del både ryktesmässigt och ekonomiskt och skulle nu få sig en kännbar läxa.

Men för att Calle som nu hankade sig fram inte skulle lida när han blev gammal så satte de in 8,8 miljoner på hans lilla pensionsspararkonto.

Calle blev nu aningens tjurig och bestämde sig för att byta jobb lite grann….inte kunde ju han som tog så stort ansvar gå omkring och ha en sån fjuttig lön inte.

Han blev ordförande på BP istället.

Nu hände det ju sig som så att bara någon månad efter att Calle fått sitt nya jobb som ordförande på BP….så var det en liten plugg från ett litet rör som låg och transporterade olja i Mexikanska golfen som försvann.

Hålet där den lilla pluggen skulle ha suttit råkade nu tappa ut lite olja i havet….bara 800 ton om dagen, men den mannen som var VD på BP lugnade Calle med att berätta att, ”havet är stort”, så 800 ton råolja om dagen i några veckors tid gjorde varken till eller från.

Nu var det bara det att han som bestämmer i Usa…Barack…ni vet han som fick fredspriset bara för att några ”trodde” att han skulle vara fredligare än sig föregångare George W och kanske kunde nöja sig med att bara döda några 1000 om året lite här och där i världen.

Han tyckte att eftersom det lilla hålet släppt ut så mycket olja att det råkat bli den största miljökatastrofen i Usa´s historia, kunde nu de ansvariga för BP komma och be lite om ursäkt.

Calle som hade en fet lön för att han just var ansvarig fick följa med. Men nu råkade Calle göra en som jag kallar det ”Wallenbergare” (P. Wallenberg talade om ”den lilla människan” i en tv-intevju för många år sen….jag hatade varje sekund!!!), i direktsänd TV över hela Usa gick nu Calle ut och skulle be om ursäkt för de problem och kostnader det kostat ”den lilla människan”. Detta gjorde att alla de drabbade som nu kände sig träffade av Calles kommentar nu blev rasande. Bp fick nu gömma Calle och tyckte att de nog behövde kompensera de nu så arga ”små människorna” i Usa.

Nu blev det ju lite sin i kassan hos BP så när årets bonusar skulle betalas ut så hade inte BP riktigt råd. Så de frös inne alla chefers bonusar och de fick nu klara sig så gott de kunde på sin vanliga lön. Alla chefers bonusar…utom…gissa vems….Calles förstås!

Calle hade ju gjort ett extraordinärt jobb tyckte de….en lite miljökatastrof och kompenserings belopp för flera miljarder till trots så var ju Calle sååå duktig.

Så nu fick Calle 9 miljoner i bonus för sitt enorma, ansvarbetungande arbete.

Kommer bli intressant att följa Calles fortsatta öden…..han behöver ju få ihop en del till innan det är dax att pensioneras tycker man. Det kan ju inte bli mycket över av de 2 miljonerna i månadslön när man storhandlat och betalt räkningarna.

Man förstår verkligen att arbetsgivarna är otroligt missnöjda med våra medlares giriga lönekrav när man läser historien om lille Calles öden……..1,7% och lite gratis beordrad övertid kanske inte är så illa trots allt…..

JoE

Nu ska vi gräva ner oss i lite 80-tals nostalgi igen.

Den adress jag har varit bosatt på längst under mitt liv och där jag absolut känt mig mest hemma, är på Kaptensvägen 11 i Kalix.

Där bodde jag mellan 1972 till 1985.

Efter att min mor och far separerat så blev adressen även tillhåll för de mest fantastiska fester och andra galna händelser.

Tänkte här ta er igenom lite händelser och en del personer som gärna förflyttade sina platta arslen dit.

På fredagskvällen behövde man inte oroa sig för om man skulle få besök eller inte.

Traditionsenligt kom mina vänner, bröderna A och med deras ständige följeslagare G runt 7 snåret på kvällen.

Eftersom detta var riktigt traditionellt så brukade de inte bry sig om att knacka på. De tog av sig, gick raka vägen in till köket, spillde upp varsin rejäl grogg bestående av No.1 och apelsinjuice. Stoppade in flaskor och blanddryck i kylen och gick in till vardagsrummet och satte sig.

Nu spelade det ju ingen större roll om jag var hemma eller inte. För var inte jag hemma satt nog min glade far där med en fredagsgrogg, som han välförtjänt spillt upp efter en veckas slit på sitt företag.

Men det fanns gånger som detta traditonella beteende skapade en del dråpliga händelser.

Exempelvis när bröderna A och deras ständige följeslagare G en gång kanske tagit sig en lite för stark ”påvägen” grogg. För av någon anledning så tog de till vänster ett hus innan, det vill säga till kaptensvägen 9 istället för 11. De öppnade dörren, tog av sig, gick in i köket och spillde upp sig sina groggar, ställde in flaskorna i kylen och gick ut i vardagsrummet och satte sig. De blev ju ganska överraskade när de upptäckte att de istället för att få skåla lite med pappa, istället nu befann sig mitt i familjen Nilssons fredagsmys. Nu var ju inte bröderna A och G av den bekymrade sorten och det var definitivt inte familjen Nilsson heller. Så de tömde sina glas aningen fortare än normalt, gick ut i köket och tog ut sina flaskor, klädde på sig och förflyttade sig 30 meter norrut och upprepade där sina traditionella handlingar och var lika glada för det.

De flesta som kom dit och besökte oss var ju mina vänner, men de flesta tyckte nog om min fars sällskap mer än mitt. Detta kunde ju ha en del att göra med att han tillverkade norrlands bästa hembränningsapparater, där den mest finsmakande spriten droppade ut i en strid ström.

Och pappa var ju inte den som snålade utan såg till att alla fick precis så mycket de ville…och definitivt betydligt mer än de tålde.

Under alla fester där på kaptensvägen hände det ju en massa spännande saker.

Tänkte berätta lite om K och hans upptåg som oftast följde i hans bakvatten.

K var en rätt törstig kille och inte bara det…han var totalt förvirrad också. Kanske inte för sig själv men definitivt för alla oss andra. För han var ju inte dum i huvudet…men hade man umgåtts länge nog med honom började man verkligen tveka på den punkten.

K var mannen som efter att satt en låt på random och under 3 timmar hade den goda smaken att befinna sig 40 centimeter söder om högtalarna till stereon vars volymknapp han förflyttat ganska precis ett halvt varv över halv volym. Dagen efter var det inte så hemskt mycket ljud som ville komma ut ur det där högtalarna. För att dölja detta fixade nu K fram ett par nya basar som han vid något diskret tillfälle fick för sig att byta med de som han av någon konstig anledning lyckats spräcka. Att varken passform eller något annat överhuvudtaget stämde överens med originalutrustningen spelade ingen större roll för K.

En annan gång hävdade en måttligt nykter K, att när han besökt Luleå för att se en hockeymatch samma helg som vi andra var i Malmberget för att spela en ungomstävling som pågick hela helgen. Denna tävlingen som slutligen den blivande världsstjärnan vann, hade då enligt K utannonserats av speakern i högtalarna inför de drygt 5000 besökarna på hockeyn enligt följande, ”kung Ljung har vunnit Lilla VM”. Varpå alla 5000 hade ställt sig upp och applåderat och tjoat att ”kung Ljung har vunnit Lilla VM”.

Nu var vi andra ganska skeptiska till att detta faktiskt hade hänt men K stod på sig.

Det som hände bara lite senare är däremot betydligt säkrare. K hade fått i sig ett helrör eller 2 och gick förnöjt runt i centrum en sen lördagskväll och drog i sig lite av vad han kallade ”segercigarr”. Det vill säga en helt vanlig cigarr, men synen att se K suga på den här cigarren går tyvärr inte att beskriva…utan vill ni förstå hur korkad han såg ut måste ni åka upp till Kalix…leta upp människan….få i honom ansenliga mängder sprit(no problem) och sen ge honom en cigarr att puffa på. Lovar att det är värt besväret!

Men hursomhelst…..K får ett infall att han vill komma hemåt. Så K gör en ”90 gradare” på trottoaren där han går. Trampar ut mitt på huvudgatan i stans lilla centrum, och höjer sin högra hand mitt framför första, bästa bil som kommer farande. När bilen tvärnitar mitt framför den här lallande idioten som står där med framsträckt högerhand och med ett fantastiskt korkat utseende på grund av den stora, feta cigarren som sitter fast mellan hans läppar. Nu visar det ju sig att det tyvärr är en av stans 3 polisbilar som är ute och tittar efter lite småbovar eller liknande, som stoppat där framför honom. I vanliga fall är ju inte K speciellt brydd om någonting, och när han nu var ordentligt uppvärmd med både brännvin och cigarr…så sket han högaktningsfullt i allt.

Polisen som körde vevar ner sin ruta och stirrar stint på den lallande K som nu är i full färd med att försöka ta sig fram till bilens sida där polisen vevat ner sitt fönster.

”Kung Ljung har vunnit VM”, skriker han så nära polismannens öra han kan för att vara säker på att han inte ska missa något av det han säger. ”Kör mig till safiren”, fortsätter han. Safiren är den affär som ligger precis där K nu råkar bo.

Vet inte om det var chocken eller vad…men det som händer är nu följande. K öppnar dörren till polisbilens baksäte…..slänger sig in och stänger dörren och ropar på nytt, ”kung Ljung har vunnit lilla VM, kör mig till Safiren”. Kan ju inte riktigt veta tankarna som gick i polismännens huvud där de nu satt i framsätet, vridna mot baksätet och ser detta urufo sitta där och gapa åt dom. Men det dom gör att de gör precis det som han sagt åt dom att göra….kör honom till Safiren och där släpper av honom.

Men om vi återgår till en fest hemma på kaptensvägen igen…..

K har ju blivit hungrig på nattkvisten, men som tur är är han en handlingens man.

Han kollar igenom vårt kylskåp i jakt på något som han kan äta. Tyvärr var ju inte mat det som vi brukade ha mest av där. Hur skulle maten rymmas bland alla flaskor??

Men K hittar en kartong med ägg. Nu uppstår tydligen problem i K´s tankesystem…..Månne han skulle ha gått på iallafall någon av de där hemkunskaps lektionerna.

Men han börjar bra……han tar fram äggen…sätter på plattan så fullt det bara går…knäcker äggen…och steker dom.

Vet inte om ni förstår problemet i det händelseförloppet jag nyss beskrev…..läs det igen och fin 1 fel.

Jaaaaaa….. man ska använda stekpanna!!!!

Vet inte riktigt hur karln tänkte, men när jag kommer upp dagen efter ligger det rester av stekta ägg överallt…hur i helvete kan man komma på idén att steka ägg direkt på plattan?

En annan egenhet som K hade. När vi i Kalix var på väg i bil, buss eller vilket färdmedel som helst egentligen. Då använde vi oss av den väl beprövade metoden, ”blacka backi”. Det vill säga att man i ena näven har en flaska, gärna märkt No.1 och i den andra en burk eller flaska märkt exempelvis cola. Man tar sig en rejäl klunk ur flaska nummer 1 och sväljer, sedan tar man sig en liten mun av burk/flaska nummer 2 och sköljer ner der hela med. K hade på våra resor med sig, istället för flaskor….2 burkar…och nu pratar jag glasburkar. Om ni tänker såna som man förvarar sylt i. Vi kallade dessa för ”gurkburkar”.

När vi kommit oss iväg….kanske ska berätta att ordförande eller liknande myndighets person, på våra bowlingresor…brukade resa sig upp precis efter vi startat och säga att det var absolut förbjudet att någon på bussen skulle dricka något på resan dit vi skulle. Det brukade väl ta cirka en kvart innan det började korkas upp bland sätena i bussen. Då brukade samma ordförande eller myndighetsperson resa sig och säga…..”iallafall de som ska spela ska ge fan i att dricka”. Nu brukar ju inte heller det hjälpa så mycket. En gång var faktiskt självaste ordföranden nära att bli anmäld för att en motståndare tyckte att han var full under en match. Konstigt tyckte de flesta av oss då…..hans helrör hade ju tagit slut flera timmar tidigare.

Tillbaks till K……

K tog fram sina 2 glasburkar…i den ena spillde han nu i knappt halva 75:an No.1….i den andra spillde han i…..ganska precis lika mycket sprit till.

Sen körde han en egen liten klassiker av ”blacka backi”…först en mun sprit som han sedan sköljde ner med ytterligare en mun sprit.

Detta brukade innebära att K var ganska stupfull när vi väl anlände till var det nu var vi skulle spela. Och detta kunde ju få en del skumma följder. Tex när en väldigt berusad K, placerar sig på läktaren bakom RL…eller mer känd som ”det svettiga kollret från gällivare” och fäller kommentar som….”bra svettjävel”…fan vad du är kass svettjävel”, eller liknande trevligheter om han nu inte fick för sig att spotta på någon.

Andra saker som kunde tänkas hända där på kaptensvägen var exempelvis när en som blivit utslängd hittade den stora huvudnyckeln i form av ett järnspett, som han sen hade den goda idén att försöka öppna ytterdörren med hjälp av en 70-80 stötar.

Eller att den yngste sonen utövade langning och vinförsäljning av stora mått av föräldrarnas hemmagjorda vin.

Något jag kan säga med säkerhet är att ALLA mina vänner som någon gång besökte mig där har ett eller flera underbara minnen från den tiden.

JoE

Tänkte göra ett litet inlägg i debatten kring den för tillfället pågående avtalsrörelsen.

Detta är ju mina egna spekulationer och åsikter är kanske viktigt att poängtera.

Den sista oktober gick avtalsrörelsen in i sitt slutskede. Från och med 1 november gick OPO (opartiska ordförandena) in för att enas om ett bud som de sedan skulle delge till facken inom industrin och teknikföretagens förhandlande parter.

Men låt oss backa tiden ett halvår ungefär.

Det var vid den tiden som olika VD:ars bonusar och löneökningar blev officiella. Som tur var för exempelvis Scanias VD som hade det lite tufft med sina futtiga 700000 i månaden, blev han tilldelad en bonus på drygt 16,5 miljoner.

Handelsbankens VD som slitit hårt i flera veckor av sin karriär, blev för det tilldelad 65% av sin lön (850000 kronor i månaden), livet ut. Alltså karl behöver klara sig på ungefär 550000 kronor i månaden….man blir ju verkligen orolig och funderar på att skjuta till en slant.

En VD i min närhet satt nog med tårar i sina ögon och berättade hur torftigt han hade det med sina 650000 kronor i månaden. De medlidande ägarna beslöt därför att öka hans lön med 32%…. man får verkligen hoppas att det löser sig med hans ekonomiska bekymmer.

Bara några veckor efter att detta hade kommit ut kunde man läsa om alla bekymmer inför att vi vanliga löntagare skulle komma att kräva för mycket vid avtalsrörelsen som skulle dra igång till hösten.

Om vi skulle få för oss att kräva för höga löneökningar skulle ju detta sätta ordentlig fart på inflationen sas det. Vi hade ju i det senaste avtalet fått generösa 2,9% trots att det krisades som aldrig förr runt om i landet. Nu hade ju även inflationen varit 2,9% vilket innebar att vi fick oss en reallöneökning på 0%.

Vad man nu måste förstå är ju att VD:arna har ett mycket viktigt jobb…… våra egna jobb är ju inte så viktiga…..mest en kostnad vad jag hört.

Läste en artikel en gång om att VD lönerna var så höga som de var för att de tog ett så stort ansvar, hette det där.

Det lät ju otroligt förnuftigt tyckte jag, tar man ett stort ansvar så ska man ju ha bra betalt. Men nu var det ju så att jag läste lite annat också. Det visade sig ju att en VD som fick en väldigt hög lön med tanke på det stora ansvar han tog, hade…om han nu misslyckades lite med att ta sitt högavlönade ansvar, skulle bli tilldelad något som ett tag kallades fallskärm. Alltså…VD:n tog det ansvarsfulla jobbet med den höga lönen. Men för att han nu inte skulle vara så rädd för att bära detta högavlönade ansvar på sina små axlar, så fick han ännu mera pengar än den höga lönen om han misslyckades med att ta sitt stora ansvar.

Denna ekvationen grunnade jag på ett tag. Ta ett stort ansvar = hög lön, Misslyckas med att ta sitt stora ansvar = större ersättning än lönen.

På något sätt kändes det som om det var någon som ville luras litegrann….för hur än VD:n kunde tänkas bete sig….fick han en jävla massa pengar.

Med tanke på VD:arnas generösa lönehöjningar och bonusar var nu de (arbetsgivarna) tvugna att backa lite angående den inflationspåverkan som våra giriga lönekrav kunde tänkas få.

Istället så kom det upp en ny kris! I kris kan man ju definitivt inte höja lönerna alls var vad som nu sades. Men nu visade det ju sig att krisen inte riktigt dykt upp än. Men prognosmakarna hade sagt att allt tyder på en avmättning på marknaden….alltså kris.

Vi kanske ska prata lite om prognosmakarna. Det första man tänker på när man hör ordet prognos, är ju de som brukar dyka upp direkt efter nyheterna på kvällen….väderprognosen.

Där har ju ett gäng högutbildade människor suttit i Norrköpings trakten, utrustade med all världens dataprogram och sin egen fleråriga utbildning inom väder och vind. Med hjälp av allt detta hade de nu gjort en väderprognos för antingen 3 eller 5 dagar framåt. Det alla vet är ju att de trots all utbildning och alla hjälpmedel väldigt sällan har rätt utan snarare gasnska precis tvärtom. Det som gör det hela ännu mer pinsamt är att i Tysklands djungel någonstans, finns en tandlös 92-åring. Denne tandlöse 92-åring brukar ibland gå till sin närbutik och köpa sig en lagom rutten böckling. Väl hemma igen brukar han öppna upp böcklingen med sin hemmagjorda morakniv. Nyöppnad och fin brukar sedan böcklingens urinblåsa tala om för mannen hur de 14 nästkommande somrarna kommer att bli. Eftersom det nu visar sig att den 92-åriga mannen oftare har rätt än de välutbildade, välutrustade meterologerna så skäms de en liten aning och börjar helt enkelt låtsas att den tandlöse 92-åringen överhuvudtaget inte existerar.

Ett annat exempel på prognosmakare och deras enastående förmåga att väldigt ofta lyckas ha fel, är ju när något snille tar med en apa från skansen och sen utmanar alla börsens fräcka aktiemäklare. Givetvis sopar apan golvet med alla börshajar och de börjar genast analysera felet. Eftersom de är så usla på att analysera, trots att analysera är just deras jobb…så analyserar de givetvis helt fel…..och allt går åt helvete.

Prognosmakarna jag nu syftade på är ju de som olika bolag har anställt för dyra pengar för att där sitta och berätta hur framtiden ska se ut. Jag vet inte hur många diskussioner med chefer som just fått en massa information om framtiden av sina närmaste prognosmakare jag har suttit i när marknaden är i kris. Men varje gång har det varit besked om att domedagen är nära, för nu kommer det att gå åt helvete på riktigt. När man då som en rätt taskig lekman försöker överraska dom med att tycka att det faktiskt kommer att vända uppåt igen. Har man då fått höra att tidigast om 7-8 år kan vi förvänta oss en vändning. När sen vändningen kommit en vecka senare har de stått där som levande fågelholkar. Men snabbt har de sett till att få sin del av kakan för deras otroliga arbete i den krisen som faktiskt var.

Men som sagt var, nu har de små prognosmakarna varit framme och talat om att det är kris igen….så det finns inget utrymme för några löneökningar. Ska med spänning följa hur prognosen för VD:arnas löneförhandlingar verkar framåt vårkanten. Men om det nu skulle dyka upp en ny kris så skulle nog VD:arna antingen belönas för att de varit så fruktansvärt snabba att agera i den krisen som prognosmakarna nu sagt kan komma. Eller så ska de väl ha en extra slant för all sveda och värk de fått utstå i sin oro om den eventuella, framtida krisen. Min egen prognos är….nog fan är det kris! Min fråga är….är det jag som ska betala den nu igen?

JoE

Nu tänkte jag traska vidare i 80-talets händelserika träsk en liten stund.

Berättelsen har många likheter med vad som skulle hända mig 6-7 år senare när jag testade att åka båt i greklands ö-värld några veckor en sommar.

Men nu befann vi oss varken i Grekland och definitivt en väldigt bra stund från sommar.

Vi var i Helsingborg och jag tror det var mars……

Vi var några otroligt unga, lovande bowlingspelare som hade besökt skånestaden för att delta i junior-SM .

Eftersom vi av en händelse stannade i staden i några dagar och att det så passande gick färjetrafik i en stadig ström till vårt sydvästra grannland. Kom det sig att vi bestämde oss för att prova på en större del av grannlandets digra ölsortiment.

Det gick ganska bra för oss spelmässigt, när allt var över hade vi faktiskt skrapat ihop en silvermedalj i 4-mannalag och vår blivande världsstjärna hade avancerat vidare till finalspelet någon månad senare. Om detta hade med vårt öltestande att göra eller inte låter jag vara osagt.

Men det som skulle ske kan vi nog definitivt härröra till att det kanske smakats för mycket på en elefantöl eller två.

När det var dags för att åka hem, vårt tåg skulle avgå strax efter klockan 21 på söndagskvällen. Så begav vi oss till stationen där vi 2 dagar tidigare hade ankommit med tåget från norr.

Vi var duktigt slitna och det var med tunga steg vi förflyttade oss till stationen. Att vi sen bar på 2 väskor utrustade med 2 stycken bowlingklot á 7 kilo i varje väska gjorde att de några hundra meterna mellan hotellet där vi bott och stationen var väldigt släpiga och tunga.

Men vi hade bestämt oss för att komma dit i tid och sitta där och sega ihop lite medans vi väntade på tåget. På tåget hade vi sovkupé och alla var rörande överens om att lite sömn de 21 timmarna upp till Luleå inte skulle skada.

Vi satt där och fördrev tiden så gott vi kunde. Detta är ju inte det lättaste på en i princip folktom station, där de få närvarande hade den fula ovanan att prata skånska och det var ju en dialekt som vi hade lite problem med att förstå.

Men tiden gick och vi tyckte väl att det började bli dax för det där tåget att dyka upp. Tanten i informationsdisken sa att det nog alldeles snart skulle komma så det var bara att fortsätta vänta.

Men nu började det bli väldigt nära den utsatta avgångstiden och fortfarande inget tåg i sikte. Med bara 10 minuter kvar till avgång beslutade vi oss för att ta ett ordentligt snack med damen i informationsdisken. Detta tog ju lite längre tid än normalt eftersom våra bakfulla, sävliga norrländska hjärnor var tvungen att tolka de skånska meningar som hon nu fick ur sin hopsnörpta mun.

Efter lite överläggningar om vad tanten hade sagt så kom vi fram till följande:

Tåget skulle avgå på bestämd tid, det vill säga 21.05

Den station där vi befann oss var färjestationen.

Till färjestationen ankom och avgick det bara tåg som kom eller skulle vidare till Helsingör, det vill säga den danska staden på andra sidan sundet.

TÅGstationen…där vårt tåg skulle avgå från om 5 minuter, låg några hundra meter bort i sydlig riktning.

Vi hade nu ytterligare en kort överläggning om vi skulle ta upp med damen i informationsdisken vad vi ansåg om henne eller om vi skulle förpassa våra bakfulla, trötta kroppar och varsina två bowlingväskor med innehållet av två stycken vardera 7 kilo tunga bowlingklot i varje, till den plats där stationen där vårt tåg alldeles strax skulle avgå låg.

Vi valde efter att ha slängt några väldigt arga, norrländska blickar på damen med den hopsnörpta munnen i FÄRJEstationens informationsdisk att lägga benen på ryggen.

Att framföra två stycken bowlingväskor som med innehåll vägde ungefär 17 kilo vardera är i vanliga fall både tungt och obekvämt.

När vi nu gjorde en spurt som fått de flesta friidrotts entuiaster att höja imponerat på ögonbrynen, med våran väldigt tunga, otympliga packning i våra händer, var smärtan i våra kroppar olidlig. Det var såna här gånger man önskat att man sysslat med pingis eller dart istället. På avstånd kunde vi nu se tågets sista vagn stående vid stationen, det fanns inga människor kvar på perrongen vilket betydde att alla som skulle åka med redan gått ombord.

När vi hade 60-70 meter kvar började tåget så rulla iväg……

När vi kom fram till perrongen hade tåget redan hunnit rulla iväg en bra bit och ingen ombord kan ha sett de viftande, springande små norrländska killarna som kom springande med stora, tunga väskor i sina händer.

Efter lite rabalder och en hel del barnförbjudna ramsor kände vi oss tvunga att försöka lösa vårt problem.

Vi fick tag i en annan person som satt i tågstationens informationsdisk och han meddelade oss, som vi förstod efter ytterligare överläggningar och diskussioner kring tolkningen av hans för oss obegripliga meningar, att nästa tåg till Luleå som befann sig ca 150 mil bort skulle avgå någon gång under morgondagen. Och detta tåg skulle tydligen avgå från färjestationen, så det var dit vi nu återigen begav oss med ännu tröttare ben och en packning som verkade ha fördubblats i vikt.

Efter att ha lärt damen med den hopsnörpta munnen i informationsdisken på färjestationen några för henne helt nya ord så fick vi gå ut på perrongen. Färjestationen skulle visst stänga för kvällen med en otrolig fart fick vi veta.

Vi lämpade av oss vår packning och satte oss på en bänk för att fundera en stund. Eftersom vi inte hade för vana att fundera så ofta och kanske till viss del de senaste kvällarnas ölprovning, så kom det sig att vi nu fick en kollektiv huvudvärk.

När vi suttit där och svurit, lidit och beklagat oss en stund, hände det sig att en konduktör råkade passera förbi. Han hade förstått av våra gamnackar att vi hade hamnat i ett visst bryderi och tog mod till sig och frågade hur det var fatt.

Vi berättade hur allt låg till och konduktören nickade och skakade om vartannat huvudet i förståelse.

Nu hör till saken att konduktören inte var riktigt nykter….han var helt enkelt stupfull.

Medans han väntade på sitt nästa pass, nattåget till Stockholm, så hade han passat på att dricka upp det mesta av det som han införskaffat vid sitt senaste besök i vårt sydvästra grannland.

Eftersom han tyckte ordentligt synd om oss och samtidigt innehade ställningen som konduktör på det om 3 timmar avgående nattåget till Stockholm fick han en idé.

Han visste om en kupé som var fullständigt obokad på tåget och den bestämde han nu sig för att han skulle låta oss husera fritt i. Med det visade han in oss i kupén på tåget som redan stod på stationen och där la vi oss för att somna till med en väldans fart.

Nu hade ju det hela kunnat sluta här men av redan förklarad anledning gick ju tåget bara till Stockholm och från Stockholm till Luleå är det ju 100 mil eller ca 14 timmar med tåg. Den fortsatt onyktre konduktören lät oss sova ostört hela natten ända tills vi var framme på Stockholm central någon gång vid 7-tiden morgonen därpå.

Vi sa farväl till konduktören som såg lite sliten ut vid den arla morgonstunden. Kunde ana att han mest troligt stjälpt i sig resterande av sitt lilla importerade förråd under nattens arbetspass.

På grund av att våra biljetter gällde sträckan Helsingborg-Luleå och vi nu befann oss i Stockholm, gjorde att det blev vissa problem med en ny person, vid en ny informationsdisk, denna gång på Stockholm central. Tack vare vår prekära situation så ville personen i informationsdisken till varje pris hjälpa oss. Men eftersom de tåg som avgick under dagen alla var fullbokade, kunde vi inte få plats förrän på tåget som avgick vid 22-tiden samma kväll. På det tåget kunde vi få sittplatser för alla sovkupéer var fullbokade.

Detta innebar att vi var strandsatta i Stockholm hela den här dagen. I vanliga fall hade vi tyckt att detta kunde vara fantastiskt roligt, men vi hade ytterligare ett problem….vi hade inte ett öre på fickan.

När detta publiceras kommer med säkerhet vissa personer hävda bestämt att undertecknad faktiskt satt inne med en tia. Och att jag för den försåg mig själv med en glass och en cola. Eftersom det gått nästan 30 år sen det här skedde så är detta något jag vägrar gå med på…eller så är det något jag lyckats förtränga å det grövsta.

Vi var nu rejält hungriga och försökte återigen tänka ut lite lösningar på det problemet det innebar att vi var utsvulltna men utfattiga.

Vi kände ingen större lust att försöka konkurrera ut de i de flesta hörnen utplacerade gatumusikanterna. Att försöka få loss lite slantar från en konverterad före detta heterosexuell lammköttsälskare som kunde tänkas hänga runt ”böghålet” på centralen, tyckte vi inte heller lät så bra.

Till slut tog jag och den blivande världsstjärnan kommandot….vi skulle gå till Åhléns och stjäla mat!

Efter att ha kretsat några varv runt köttdiskarna på åhléns gav vi upp. Just denna dag var förmodligen varenda stockholmare på plats och letade kött och därför fanns det inte en obevakad sekund som vi kunde utnyttja, utan fick gå slokörade tillbaka till våra väntande vänner på centralen.

På något sätt höll vi ut, klockan blev 22 och tåget från Stockholm central med riktning Luleå började rulla iväg…….med oss ombord.

Återigen hade det hela kunnat sluta här…..men ödet ville ha det lite annorlunda.

Vi satt större delen av resan på våra sittplatser och bara försökte överleva. Redan tidigt på resan var det en berusad äldre herre som tydligen uppfattade oss som både otrevliga och hotfulla. Under en liten rökpaus mellan 2 av vagnarna hade vi först hamnat i lite hetsiga samtal med det fulla, gamla svinet.

När vi sedan satt vid våra platser fortsatte han gapa och kasta okvädningsord mot oss. Till slut fick någon i vagnen nog…de ville väl sova…klockan var ju långt efter midnatt.

Konduktör tillkallades och han började prata med oss alla. Det var glasklart vem som bar största skulden till det hela….flera andra av passagerarna vittnade om att mannen betett sig väldigt illa och trakasserat oss i stort sett hela resan.

Men nu visade det sig att mannen hade någon bekant som tydligen hade en ganska hög befattning inom järnvägen…och detta utnyttjade han nu mot konduktören.

Rådvill som han var tog nu konduktören ett beslut….vi skulle av vid nästa station som tåget ankom. Att klockan var närmare 2 på natten och att vi i stort sett var helt oskyldiga till det hela spelade ingen större roll.

I Ånge av alla ställen fick vi nu kliva av vid 2-snåret den natten. Konduktrören hade förklarat att han skulle se till att vi skulle få plats på nästa tåg som kom till Ånge på sin väg mot Luleå, klockan 6 på morgonen samma dag.

Nu satt vi alltså inne på Ånge tågstations lilla väntrum mitt i natten. Vi var ju fortsatt väldigt hungriga och nu var vi ganska förbannade också.

I väntrummet fanns det en godisautomat som var halvfull med godis.

Efter att vi retat upp oss lite mer en stund så fick den bli målet…för något måste vi ju avreagera oss på….och i det här fallet kunde ju vår avreaktion resultera i att vi kunde få oss något i magen också.

På olika uppfinningsrika sätt tömde vi nu apparaten på det mesta av dess innehåll. Vi lämnade bara det som vi aldrig skulle tänka oss att ta i munnen hur utsvultna vi än må ha varit.

Lite mättade kunde vi nu härda ut de sista timmarnas väntan på Ånge tågstation väntrums stenhårda träbänkar.

Tåget mot Luleå ankom på utsatt tid och som konduktören lovat fanns det platser reserverade för oss.

Ca 8 timmar senare kom vi äntligen fram till Luleå central. Bara ett knappt dygn efter när vi egentligen skulle ha kommit fram. Den som skulle möta upp oss på Luleå central hade hållit sig informerad om vår framfart med järnvägens informationscentral och visste när vi skulle komma. När jag någon timme senare äntligen var hemma på kaptensvägen igen…..så åt jag mig riktigt mätt…..sen sov jag som ett barn i 20 timmar…….

JoE

Känner mig lite nödgad att berätta lite mer om lille U och hans lilla liv.

Det hände ju sig att han ibland lämnade Murjeks urskogar och ibland till och med kom ut ur den inredda vedboden, som var förlagd bakom garaget hemma hos mamma.

Han hade också ett synnerligen speciellt förhållande till bilkörning och bilhantering, precis som mig. Den enda stora skillnaden var väl att hans bilar verkade hålla sig hela, hur underligt det nu än kan verka.

Hans normala förfarande när han hade varit på pokerbesök hemma hos oss på kaptensvägen i en 5-6 timmar. Ofta när dessa 5-6 timmar långa pokerbesök skedde, rådde det uppemot 30 grader minus utomhus. Eftersom termometerna var tillverkade betydligt längre söderut än där vi befann oss, slutade de flesta av dom redan på minus 25. Detta innebar att man fick ställa sig på tå och försiktigt blicka ner i botten på termometern för att se om man kunde se något av skalan överhuvudtaget. Att man skulle göra den lilla titten försiktigt hade man lärt sig efter de gånger man hävt sig fram lite för snabbt….vilket gjorde att den lilla stunden man kikade ner i termometerns mörka botten…då passade skinnet i pannan på att frysa fast i glaset på termometern och där satt man sen. Det var ju aningen pinsamt att stå där lagom fastfrusen med främre pannbenet och skrika på hjälp….hade man en diskret kamrat med så kunde han avhjälpa det hela genom att han slickade loss en. Ibland var kamraten inte snabb nog med tungan vilket resulterade i att han också satt fast ganska ordentlig han med.

Nu tappade jag tråden en aning…men om man inte såg skalan när man stod där och kikade ner så var det minus 30 eller lägre….det vill säga, kallt som fan!

När nu lilla U äntligen hade fått den brilljanta tanken att lämna oss lite ifred där på kaptensvägen efter 5-6 timmars våldgästande. Då brukade han ta några raska steg ut genom dörren och fram till sin Volvo 360 som stått där på trottoarkanten utanför vårt hus och fryst ihop en aning. Detta bekymrade ju inte U så mycket. Han drog ut choken fullt, trampade ner pedalen i botten med sin 35:a istoppad i de senaste cowboybootsen och vred om nyckeln. När bilen väl ruskade igång så hade ju en normal människa släppt gasen, för att råvarva en motor som umgåtts med den 30-gradiga vinter de senaste 5-6 timmarna kan närmast jämföras med att finjustera motorn med en uppsättning väldigt aggressiva handgranater. Men som sagt, U var ju inte av den bekymrade sorten så han höll kvar pedalen så djupt ner han nu kom med sina små ben. Detta hade ju kunnat fortgå i evighet, men eftersom det kraftiga vibrerandet i rumpan av bilens protester och även en aning på grund av att de 12 baljorna kaffe U hade spillt i sig under sitt besök hos oss gjorde sig påminda, fick U nu väldigt bråttom hem för att få besöka toaletten och tappa av lite.

En annan gång när U och några av våra klubbkompisar var på väg från en match i U´s lilla 360. Så hetsade någon U att för en gångs skull överträda de normala 80 km/h som han vanligtvis brukar nöja sig att framföra bilen i längs E4. Hur mycket denne någon hade hällt i sig av sin flaska, märkt No.1 framkommer inte av historien. Men det måste varit en större del av flaskan, för ingen nykter person kan ens komma på den idiotiska tanken att vilja sitta i en bil som framförs uppmot 3-siffrigt med lilla U bakom ratten.

Men nu hade U fått nog av påtryckningarna och drog upp den lilla bruna 360´n till modiga 120 knyck. Nu börjar denne någon att föra en dialog med lilla U. Vet inte vad som skulle kunna få mig att försöka samtala med U, samtidigt som han framför sin lilla bil i 120, med stadigt 10-i-2 grepp om ratten med sina skoghuggarvalkiga små nävar…..men denne någon var ju nu inte jag.

”Undrar hur fort bilen går på 2:an”, undrar någon.

”Nog gåw den sähäw”, svarar U

Någon himlar med sina ögon och säger, ”inte en chans” och skrattar lite.

Mitt i skrattet så bestämmer sig någon för att inte skratta mer. För just precis då har U greppat växelspaksknoppen med sin skogshuggarvalkiga, högra hand och förflyttat växelspaken på ett väldigt hastigt och förmodligen också ganska lustigt sätt från 4 till 2. Motorbromsen är total…varvräknaren slår så långt att den försvinner…alla i bilen kastas våldsamt framåt. Lilla U sneglar lite på någon och ler snett sitt allra lyckligaste skogshuggarleende, växlar upp och fortsätter sin färd längs E4. Det var väldigt tyst i bilen de sista milen hem till Kalix….men det dracks nog desto mer.

Nu var det ju inte detta jag tänkt skriva om….men det här slank bara med.

Jag tänkte däremot berätta om när vi var och tävlade i Luleå en gång, någon gång halvvägs in på 80-talet.

Just den här tävlingen var synnerligen populär. Dels för att man spelade i 3-manna lag. Dels för att den försegick mellan eftermiddagen på lördagen och sedan fortgick framemot klockan 8-9 följande morgon. Men kanske allra mest för att det ibland var uppemot 3 timmars väntetid mellan de matcher man skulle spela. 3 timmars väntetid gjorde ju att det hela var upplagt för att det kunde tänkas att bli en grogg eller 2. Och om nu några lyckats få till mer än ett 3 timmars uppehåll och groggarna blivit några fler, så resulterade det ofta till att det kunde bli väldigt dråpliga matcher någon gång där mitt i natten i Luleås bowlinghall.

U hade givetvis säkrat upp med en 37:a bananlikör som bara låg och väntade på att det första uppehållet skulle infinna sig.

När första matchen hade avklarats och det första 3 timmars upphållet äntligen dök upp. Blev man gärna sittande i omklädningsrummet en ganska bra stund för att snacka lite skit, beklaga sig och givetvis korka upp.

När det var dags för nästa match hade ju U haft så trevligt att större delen av 37:an bananlikör låg som en värmande filt i hans lilla mage.

Med bananlikören i magen och med den det mesta av förståndet någon helt annanstans äntrade nu U med sina lite mer salongsberusade lagkompisar banorna.

Vi andra som inte skulle spela satt oss på läktaren för vi ville ju inte missa den show som vi nu med all säkerhet visste skulle följa.

U var magnifik!! Han gjorde inte ett rätt under de 30 minuter som matchen pågick. Men som de vise säger…..de som inte har förstånd, de har tur.

Och tur var precis vad U hade….han lyckades få ner alla käglor i princip i varje slag, hur mycket han än missade. Och den totala glädjen han visade upp vid varje slag där käglorna föll gjorde att han var hela bowlinghallens centrum. Han for runt över banorna…vek sin lilla kropp dubbel för att ge klotet psykologisk hjälp…han skrek, han spottade, han svor. Bananlikören hade gjort underverk!

När den matchen, som U´s lag vann på ett förkrossande sätt, var klar..så firade U med att dra i sig det sista av bananlikören i ett svep. Efter det äntrade han läktaren där han dirigerade oss andra som nu spelade. ”Skwuva föw helvete”, ”jävla tuwstwajk”, ”vaw fan äw bananliköwen” var några ramsor han hasplade ur sig.

När vi andra spelat färdigt och styrkt oss lite var det dax att gå och få i sig något ätbart. Luleå var på den tiden försedd med en restaurang som alla gillade…Exotic. Detta var en kombinerad kinarestaurang och pizzeria. Den drevs av ett gäng kineser och en av de kvinnliga kineserna visade oss nu till restaurangens största bord, för vi var ju närmare 20 stycken.

När vi tittat i menyerna tog servitrisen upp beställningen på vad vi ville dricka. När det blivit U´s tur kliade han sig i sitt 9 strån, kraftiga skägg….”en kaltenbewg”, utbrast han med sin för tillfället höga, bananlikörshesa röst.

Servitisen noterade och började nu ta upp matbeställningarna. När det återigen var U´s tur funderade han länge….”en kaltenbewg”, bräkte han till slut.

Servitrisen förklarade nu för U att han faktiskt måste äta för att överhuvudtaget få dricka alls.

U med magen full av bananlikör och rysligt sugen på en kaltenberg studerade återigen menyn. Efter en del överläggningar enades han till slut med servitrisen att det var helt ok om han tog en dessert.

Vi fick det vi beställt att dricka och lilla U sög nöjt på sin kaltenberg. Men nu var det nog på väg att bli för mycket för den lilla mannen. Vi andra fick in vår mat och beställde in mer drickbart till den. Men U´s dessert, friterade bananer med glass dök inte upp. På en någotsånär hyfsad restaurang så serverar man ju rätterna som det är tänkt. Det vill säga…förrätt först, sen varmrätt och när alla är färdiga med den serveras desserten.

Detta gjorde ju att U´s tålamod nu brast totalt. ”Vaw fan äw bananjävlawna”, skrek han. När han fick syn på en manlig servitör en bit bort vrålade han, ”vaw fan äw hon…..ta hit negwessen”.

Eftersom alla i U´s lilla värld som inte kommer från trakten runt Murjek är från någon helt annastans. Brydde sig inte U alls om vad det var för skillnad mellan exempelvis Asien och Afrika. Därför hade nu U´s ganska bananlikörsdomnade förstånd bestämt sig för att servitrisen var från afrika och den senaste geografilektionen han hade medverkat på låg Asien och Afrika hursomhelst jävlig nära varann och definitivt jävligt långt från Murjek. När servitrisen på skyndsamma steg nu kom springande med U´s dessert vrålade han återigen, ”ta hit bananjävlawna”.

Men nu började det bli bråttom, det var ju snart dax för nästa match i tävlingen som var den ursäktande orsaken till att vi befann oss där vi nu var.

När U äntrade banorna denna gång var han i stort sett helt väck. Men käglorna föll på det mest spektakulära sätt denna gång oxå. U skrek och vräkte ur sig avgrundsvrål som fick blodet att isas i motståndarnas ådror. Han kröp, han låg ner och sprattlade, spottade och svor så mycket han bara kunde. En av de många åskådarna sa nu med förskräckt röst, ”men herregud….mannen där borta är ju berusad”.

En av våra äldre medlemmar som av en händelse befann sig precis bredvid den förundrade åskadaren svarade iskallt, ”nääää…….han är utvecklingsstörd”

JoE

Den här berättelsen är lite känslig. Inte på grund av att man kan påminnas om hur gammal man blivit, utan risken för att ganska många som deltog kanske läser den. Och den stora mängd som inte deltog men har hört om vissa av sekvenserna av den så att det tror att de faktiskt var med.

I min bowlingförening hade vi sen några år tillbaka arrangerat en årlig klubbresa till Uleåborg i Finland. Vi var faktiskt några stycken som var ganska bra och lovande bowlare, men vi hade ett större antal som var fantastiska när det gällde att roa sig på klubbresor. Man kan säga som så….att i början åkte man på klubbresa för att spela bowling. Men att detta på något sätt peakat och fungerade som så att man nu spelade bowling för att få åka på klubbresa. Kanske måste nämna att vi hade ett stort antal supportrar och vid just klubbresedax var detta antal på sin absoluta topp.

Vissa gånger åkte vi buss, men denna gången åkte vi av någon anledning bil. De 20 milen som brukade ta närmare 3 timmar var ju oftast en rätt trevlig resa…förutom för den som råkade få köra. Det som var det värsta för den som körde, förutom de 32 pissepauserna, var ju att när han väl fått släppa ratten, hade vårt 3 timmars försprång i alkoholintag att hämta in. Detta brukade oftast resultera i att de gånger någon behövde uppsöka sjukhus eller kom i bryderi med farbror polisen på våra klubbresor….var det i princip alltid han som kört det drabbade.

Jag minns inte vem som körde den där gången, någon gång i mitten av 80-talet. Kan säga så mycket att det var iallafall inte jag. Jag satt i passagerarsätet och höll en stadig takt armböjningar med en 37:a No.1 i ena näven och en cola i andra. Och jag kan med all säkerhet säga att det definitivt inte var lille U….den lille killen som kommer att ha huvudrollen i den här berättelsen. Han satt i baksätet och hade i gammal vanlig ordning bunkrat upp med några halvor bananlikör. Vet inte om ni någonsin smakat bananlikör…..men har man väl fått i sig en klunk är man väldigt övertygad om att man inte vill smaka mer. Nu gällde ju inte detta lille U…och som ni nog kommer förstå ju längre berättelsen lider, att vi ska nog vara tacksamma för att han höll sig till bananlikör.

Vi var 5 i bilen och våra diskussioner gick om våra egna kvalitéer, i första hand i bowling men vi skulle senare beröra lite andra ämnen.

När vi kommit till Sangistrakten…. det vill säga ganska mitt mellan Kalix och Haparanda, hade lille U fått i sig några munnar läskande bananlikör och tyckte det var dax att prata lite rangordning inom klubben. Vi hade ju en blivande världsstjärna i bilen…tror fanimig att det var han som körde (inte så konstigt man blir världsstjärna om man kör på klubbresorna). Så han hamnade i topp när lille U redogjorde sin rankinglista…..själv placerades han tydligen på runt plats 6-7. Vi andra i bilen hade ju tack vare hans försynta omsorg placerats på platserna däremellan. När U hade tittat djupare ner i bananlikören och ytterligare några mil lagts bakom oss och gränsen till vårt östra grannland passerats, hade U stigit i graderna. Bananlikör innehåller ju inte bara 27% alkohol, utan är tydligen även berikad med en stor mängd självförtroende. I närheten av Tornio, när ganska precis halva halvan bananlikör gått åt, hade alltså U avancerat upp till 4:e plats i klubbens interna, nyss påkomna rankingsystem.

Kanske dax att jag ger en lite mer utförligare beskrivning av lille U nu. Han jobbade ibland som skogshuggare i Murjektrakten. Eller Muwjek som lille U sa….han var utrustad med ett ganska grovt skorrande när bokstaven R råkade dyka upp i vokabulären.

Förstår att ni…eftersom han var en skogshuggare…av rang dessutom, nu målat upp er en bild av en reslig herre med milsbreda axlar. Håll kvar den bilden…..men tänk nästan precis tvärtom. U sträckte sig nog modiga 150 centimeter över havet (en bra dag), han skulle nog inte bli så mycket längre med tanke på att han redan passerat 25. Utöver det så kom han nog upp i en matchvikt av dryga 60 kilo och då är det tveksamt om han släppt någon av de 2 klotväskorna på dyga 15 kilo styck. Strax efter Kemi..när vi passerat ungefär halvvägs och U kunde se botten på bananlikörsflaskan om han höll den i rätt vinkel, var det en kamp om de 2 första platserna på klubbens rankingstege mellan den blivande världsstjärnan och den rusande, bananlikörsälskande, skogsskövlande kometen.

Nu hade ju vi andra i bilen vissa synpunkter på det hela, kanske främst för att vi också hade fått i oss en hel del av innehållet i den populära flaskan som av en händelse hade blivit utrustad med No.1 av systembolagets bestämmande manskap. Men U gick inte riktigt att hejda i sitt avancemang mot rankinglistans topp.

Nu bytte vi plötsligt samtalsämne….spritdrickande ungdomar har ju en benägenhet att skryta om sina bedrifter och framgångar med det motsatta könet. Frågan fick gå runt hela bilen……..” när fick du till det senast?”. För egen del…….jag hade ett stabilt förhållande med världens sötaste lilla blondin. Men eftersom jag lovat att inte ha sex före äktenskapet och jag nu, i slutet på 2011 och precis 46 fyllda, har lyckats hålla mig synnerligen ogift… betydde det att jag var ordentligt torrlagd på den fronten.

Nu var vi ju bowlare…plockepinn och fingerkrok kan stoltsera med större groupiesskaror än bowlarnas för fan. Vetskapen att det var tunt mellan gångerna var ganska klar medans frågan gick från person till person i bilen. ”I helgen som vaw”, säger lille U…nu var det mörkt i bilen och våran syn var lite grumlig tack vare vårt ganska kraftiga intag av brännvin. Men jag är fullständigt övertygad om, att om vi kunnat se varandras min i det läget hade vi nog haft en hel klase fiollådeliknande killar sittandes där.

A…..den som hade hängt upp sig mest på U´s fanatstiska avancemang på klubbens rankinglista och den som överlägset ledde, kanske på grund av att hans flaska var större än oss andras……den totala mängden spritimagenmatchen. Nu gick A i taket rejält……”vem var det som du fick till det med?”, frågade han lille U, där han nu satt bredvid honom i bilens baksäte.

”Mawia fwån Boden”, svarar U.

Vem denna Maria från Boden nu var hade ju ingen den minsta aning om. Men lille U fortsatte, ”Jga twäffade henne utanföw gwillen och tog med henne hem”.

Vi andra pusslade ihop oddsen för att det vi just blivit informerade om skulle kunnat ha inträffat. Själv kom jag fram till att det var större chans att ett Ufo skulle ha använt statsminister Feldt´s högra hörselkanal som landningsbana vid sitt besök på jorden, än att det U berättade var sant.

Men vi tog nog en extra djup klunk av flaskan med No.1 ganska omgående och bytte samtalsämne igen. Men A kunde inte riktigt släppa detta med Maria från Boden.

”Jag haw twäffat henne många gångew”, säger U till svar på hans frågor.

De flesta av oss hade ju känt U i åtminstone 10 år vid det här laget och visste att den tid U inte spenderade i bowlinghallen, brukade för det mesta spenderas i pojkrummet, det vill säga den inredda vedboden bakom garaget, hemma hos mamma på Skiljevägen. Risken att han någonsin skulle befunnit sig vid grillen en lördagskväll var i det närmaste obefintlig.

Nu ankom vi Oulu….vi kunde se Hotell Vakuuna där vi alltid bodde när vi hade våra klubbresor till Oulu (vi hade en tendens att bli portade på de flesta hotell vi besökt, hade vi nu hittat ett som var oss trogna så var vi ju fullständigt lojala tillbaka). U´s bananlikör sjöng nu på sista versen och han förklarade att en plats i landslaget till nästkommande VM inte kändes så långt borta.

Vi hade ju oftast tur (kan ju ha att göra med att resten av hotellet utryms när vi checkar in) och brukade få alla våra rum på samma våningsplan och gärna efter varann i samma korridor, när vi bodde på hotell. Så blev det också denna gång.

När vi slängt in våra väskor gjorde vi som vi alltid gjort…vi samlades på ett rum och grundade upp för de äventyr som kvällen kunde bära med sig.

Lille U hade ju lägligt nog också fått med sig en flaska grön curacao….enda chansen att överhuvudtaget få i sig ens en mun av grön curacao, var ju att ha druckit en hel del bananlikör innan. Nu var ju detta inget som vi andra ville utforska så mycket…så vi höll oss till No.1.

A fortsatte att pressa U på frågor och till sist när U fått i sig en rejäl dos grön curacao, som tydligen var utrustad med ännu mer självförtroende än bananlikören…fick det tydligen fanimig vara nog.

Med A sittandes på en av rummets sängar framför sig, ställer sig nu lille U framför honom. Med sina små skogshuggarvalkiga händer tar han tag i sin lilla skjorta…..med ett drag sliter han isär den så att knapparna flyger åt alla håll (fick en i groggen, men den slank nog ner).

”Nu äw det bäst att ni lugnaw new honom”, skriker U. ”För jag slåw ihjäl honom med ett slag”, fortsätter han medans han i samma stund knyter sin ena lilla skogshuggarvalkiga näve framför A´s ansikte.

Nu måste ni förstå att A förmodligen var U´s raka motsatts…en bra bit över 190 centimeter och vågen stannade inte förrän den hamnat en bra bit in på tresiffrigt. Det var alltså en väldigt lustig syn som vi andra som befann oss i rummet fick se.

150 centimeter U…som i stående ställning knappt kom upp i ögonhöjd på den sittande bjässen A…..med isärsliten skjorta…..sina små skogshuggarvalkiga nävar så hårt knutna att de vitnade.

Jag tyckte nu att det var dax att träda in i handlingen. Inte ville vi ha en nylandad, halvnaken, helidiot liggandes skräpande på marken 5 våningar ner….vi hade ju klubbfest.

Jag drar U med mig en bit bort och sätter mig och samtalar lite med honom. Vet inte om ni någonsin försökt föra ett samtal med någon som förmodligen passerat 4 på promilleskalan. Men att försöka få ögonkontakt är ju helt omöjligt…och nu började den lille jäveln bli kelsugen med…..jag kanske hade vissa likheter med ”Mawia fwån Boden”.

Jag förklarar, samtidigt som jag försöker värja mig från U´s alltmer hårdare ansträngningar att få kramas lite. Att nu får det nog vara slut på både bananlikör och grön curacao för U´s del. Annars kommer lilla U inom den närmsta halvtimmen att som vi i Norrbotten säger…”smälla”. Om ni inte varit i Norrbotten kan jag berätta att ”smälla” är detsamma som att somna ganska rejält efter ett lite för övermäktigt intag av alkohol.

”Jag smällew aldwig”, vrålar nu U 5 centimeter från mitt vänstra öra. Jag fortsätter lugnt förklara att det är precis vad som kommer inträffa…och det kommer inträffa ganska snart.

”Jag slåw vad 1000 spänn på att jag inte kommew smälla”, vrålar U.

Jag är ju en snäll människa, men en bra deal är ändå en bra deal…så jag håller emot.

Ungefär 10 minuter senare….tidsperspektivet är ju inte det bästa när det är fest, enda gången man är mån om tiden är ju att hålla reda på när baren stänger. Då öppnas dörren till rummet som vi befinner oss i och någon säger åt oss att det nog är bäst att vi följer med och tittar lite på en sak.

Saken ifråga visade sig nu vara lille U. Mitt i korridoren hade han nu placerat sin lilla kropp. Det enda livstecken han uppvisade var att han spottade så mycket han bara kunde på väggen framför sig.

Jag sa åt P (den blivande världsstjärnan) att ta tag i ena änden av de 150 centimererna, spottande U, så skulle jag ta tag i andra änden…helst den ospottande delen.

U hade nu alltså lyckats ta sig till det stadiet som vi i Norrbotten händelsevis kallade, ”smälla”.

Jag och P lyfte nu iväg med lille U…här kunde han ju inte ligga och skräpa. Vi lyfte in honom på det rum som han delade med några andra, för säkerhetsskull lade vi in honom på toaletten….om nu lite bananlikör eller grön curacao behövde komma ut och se dagens ljus.

L, spjuvern i gänget, som aldrig såg till att ”smälla”. Detta med tanke på alla små bus han själv hade hittat på i princip varje gång nu någon råkade hamna i ”smälla´s” land. Ibland hade man vaknat upp med petflaskor instoppade i diverse kroppsöppningar och någon gång hade man stora symboler av det manliga könsorganet ritat med spritpenna på de flesta ställena på ens kropp.

Min lilla toyota hade åkt omkring med det manliga könsorganet, utspritsat i ketchup över hela motorhuven så länge en gång, att när det väl tvättades bort så hade ketchupen frätt in bilden av det manliga könsorganet för gott på huven. Den värsta lilla busgrejen var nog när L och en annan liten spjuver fick idén att raka av halva ögonbrynen på en lyckligt ovetande, nysmälld vän.

När jag och P försiktigt lade ner U på toalettens golv drog samtidigt L på ”varmt” på kranen i handfatet. Efter det fyllde han ett väldigt stort glas med det nu varma vattnet, böjde sig ner, lyfte så mycket han kunde av U´s byxlinning……och fyllde på med hela glaset av det varma vattnet. Det avgrundsvrål som nu fyllde rummet fick av sammanslagen expertis 6,4 på richterskalan. Kroppsrörelserna som U´s tidigare livlösa kropp nu började utföra hade fått vilken gymnast som helst att bli grön av avund. Nu tyckte vi att det var dax att fylla på med lite ny No.1, så vi gick helt sonika tillbaka till festen och lämnade U bakom oss….där slutade hans klubbfest för den här gången iallafall.

Vidare den kvällen hände det sig att jag fick öva mitt finska ordförråd mot de 3 dörrvakterna till hotellets nattklubb.

En av våra medlemmar som länge gått torrlagd inom det sexuella området verkade äntligen få napp. Ända till en av våra allra gladaste supporters fick nys om vad som försegick och helt enkelt utallade följande mening…” vad bra….vi xxxxxxx henne allihopa!”. En 10 dels sekund och 2 örfilar senare var det tilltänkta offret på väg därifrån med raska steg.

Det hände en massa till där och vid andra tillfällen där U och hans bananlikör var med. Detta kanske jag kommer att berätta om en annan gång.

Ps. Jag har fortfarande inte sett skymten av 1000-lappen.

JoE

Tänkte väl berätta färdigt om de 4 båtluffande ungdomarna…så ni vet att de kom hem ordentligt.

Vi hade ju lämnat Santorini med småsugna tyskar, elaka hundar, rejält packade taxichaufförer och små grekiska åsnejockeys. Kommit på båten i sista stund…båten som skulle ta oss till Paros. Där skulle det ju gå fasligt lugnt till och fasligt lugnt var precis vad vi behövde efter nästan 2 veckors konstant party på Ios och Santorini.

Paros var ännu en liten ö som hade fått sig en placering mellan Naxos och Ios….så båtresan skulle ta nästan 3 timmar. Eftersom vi förlorat mycket vätska efter de vådliga strapatserna den sista timmen på Santorini, tog vi det säkra före det osäkra och fyllde på lite extra under båtens långsamma tuffande mot Paros. Detta innebar ju att när vi väl anlände så var vi ganska glada och att våra dödskallescarfs prydda huvuden helt glömt bort hur mycket våra inre organ behövde iallafall några timmars rast i sitt ganska överansträngda jobb med att ta hand om alkoholen som vi spillde i oss.

Det första vi var tvugna att göra när vi hamnade på landbacken var ju som vanligt att ordna oss någonstans att sova (oftast glömde vi ju i vår glädje bort att sova, utan där de sängar vi betalade för stod, fick ju mest våra reseattiraljer chans att återhämta sig).

Eftersom de mesta bekymmer och all annan tankeverksamhet uppenbarligen läggs helt åt sidan när man fått sig några stabila groggar. Innebar det att istället för att vi prutade på rummen så lyckades rumsuthyraren trissa upp priset istället för tvärtom. Och när det väl var dax att betala var priset oerhört mycket högre än vad vi från början kom överens om, men det var vi ju lyckligt omedverna om eftersom vi vid prisförhandlingarna oftast hade all uppmärksamhet riktad på var närmsta bar var belägen

På Paros hade någon liten grek verkligen tänkt till. Att hit kommer det komma en hel del frusna, törstiga nordbor som har beskaffats med en helt idiotisk tävlingsinstinkt.

Därför hade de anlagt en spikrak väg som var dryga kilometern lång och löpte längs havet. Att vägen bara var ett sätt för att suga ut oss turistande folk, som av en händelse stannade till på Paros var ganska självklart. För att om man i ett nyktert ögonblick funderade till en stund, kunde man klart och tydligt se att vägen bara började…… det vill säga att man gick på någon stig och mitt i allt dök det upp en väg. Och följde man vägen dess hela, dryga kilometers längd….så slutade den bara.

Längs med vägen…med varenda svängdörr mot havet…… låg barerna vägg i vägg.

Detta gjorde ju att man bara var tvungen att starta upp vid baren längst bort….i stadig takt förflytta sig bar för bar, tills man inte var kapabel att förflytta sig mer….inte i upprätt ställning iallafall.

Varenda människa med tävlingsinstinkt förstod ju att det var så man bara måste göra….och det var precis vad vi gjorde!

Vi upptäckte på ett tidigt stadie att det inte var så hemskt smart att förgrunda för mycket. För på varje bar hade man en tävling i tävlingen, att kunna pruta till sig det bästa priset som möjligt. Och hade man fått sig några stadiga för mycket var ju inte prisförhandling ens starkaste sida direkt.

Hursomhelst….vi letade upp vägen (vi gick alltså tills det mitt i allt var en väg som vi gick på). Sen förflyttade vi oss på raska ben i rakt sydlig rikting, tills vägen bara slutade vara en väg. Vred våra kroppar 90 grader i östlig rikting och tog ett gäng hurtiga steg, genom svängdörren och vidare till bardisken. ”4 B52 on fire and 4 big Heineken”….. nu började budgivningen. När vi tyckte vi fått ett skäligt pris betalade vi. Bartendern hivade upp 4 heineken som ganska fort tog slut (trava själv dryga kilometern på Paros i Juli så får du se hur törstig man blir). 4 små glas dök nu upp. Först några centiliter Caluha i glasets botten….mot baksidan av en tesked spilldes det sen i några centiliter Baileys, allt för att B52:an skulle få sina tydliga skikt……det sista som spilldes i var en skvätt Gran Mariner, också den mot teskedens baksida för att lägga sig i ett översta skikt. Nu skulle skiten brinna och det fixade bartendern med sin tändare, gran marinern brann så den lilla skäggstubb vi begåvats med sveddes. I med ett sugrör….SLLLUUURRRRRP…..yes!

Efter detta gjorde vi helt om och förpassade nöjt våra kroppar till baren vägg i vägg.

Här genomgicks samma procedur och 10 minuter senare anlöpte vi bar nummer 3´s bardisk för nya förhandlingar, dessa hade en tendens att gå sämre och sämre, men det är tur att man kan skylla det mesta på spriten.

Bar 9-10….dit vi i normala fall kunde tänkas komma en lagom glad kväll hade praktiskt nog utrustas med både färgglada spyhinkar och ledstänger som kunde hjälpa en att både ta sig in och ut på ett iallafall lite ståndsmässigt vis.

Den första tanken som slog en när man slog upp de svullna, blå dagen efter var ju knappast att ”ikväll ska jag fanimig komma till bar 11”. Men efter att solen fått mjuka upp huden lite började tanken komma smygande.

Solen avnjöt vi på en liten strandremsa som var lägligt placerad precis utanför där vi bosatt oss. Att den i princip var helt öde passade ju oss som handen i handsken. Men informationen vi fick strax innan vi lämnade ön var kanske av den arten att vi hade klarat oss aningen bättre utan den. Det visade sig att strandremsan där vi låg och den lilla viken vi badade i….var det stället där de besökande båtarna hade den goda smaken att tömma sina latriner. Nu fick vi ju inte veta det förrän precis innan vi lämnade Paros…och några öl senare var det något som vi inte fäste större vikt vid.

Sista kvällen hade vi bestämt oss för att nu skulle vi verkligen anstränga oss för att komma fram till bar 11…om vi så skulle krypa dit och bli liggande där tills någon vänlig själ kunde välta oss ut på vägen igen så vi kunde ta oss hem efter bästa förmåga.

Nu hade ju A skaffat oss lite förstärkning för just denna rekordenas afton. Han hade någon kväll innan fastnat mellan en 2 meter lång brittisk kvinnas svällande bröst och nu skulle hon och en avsevärt kortare väninna agera hejarklack och vid behov rent fysiskt stöd.

Kan ju lite motvilligt erkänna att denna, den 5:e kvällen på Paros påhittade bargata, klarade jag bara av att ta mig till bar 6. Kroppen strejkade ihop värre än värsta grekstrejken som skulle komma i framtiden. Inte ens både 1 och 2 besök i något intilliggande buskparti kunde ändra på den saken. De andra strävade på så gott det kunde och A med både den kortes och den långes hjälp kunde till sist med ett saligt leende ta sig ut ur bar 11….för att genast plantera hela sitt främre parti i en närliggande rabatt och där falla i djup, nöjd sömn.

Dagen efter hade vi helt gett upp hoppet om att få lite lugn och ro under resan…så vi gjorde det enda rätta…åkte till Ios igen.

Där hade vi den fantastiska turen att några av de 26000 hade bestämt sig för att lämna lite plats till oss, så vi var så välkomna iland igen. Under de följande dagarna, kvällarna och nätterna, träffade bland annat M en vägg, A en småpilsk åsna och jag och PO såg till att den resans enda nudist snabbt la den karriären åt sidan.

Efter de dagarna begav vi oss till Aten där vi spenderade våra sista dagar. Där blev vi neddrogade på en strippklubb som inte var en strippklubb. Vid ett annat försök att angöra en annan strippklubb, hamnade vi på en gayklubb eftersom den taxichauffören som körde oss tydligen dragit sina egna slutsatser vart 4 dödskallescarfs beklädda killar, med mörka solglasögon helst ville se lite naket kött.

Vi kissade lite på akropolis och blev aningens blyförgiftade, inte av kissandet utan av den satans trafiken…..men annars var det rätt bra när vi äntligen fick ta planet hem till gamla, trygga Sverige.

JoE