Taget ur verkligheten

Jag borde ha anat misstankar redan när tåget till Karlstad var ersatt med ersättningsbuss på sträckan upp till Trollhättan. Jag och transportmedel som går fortare än en permobil med duracelldrift är och förblir en usel kombination.

Men nu var det ju så att bilen jag bestämt mig för att inhandla hade fått för sig att befinna sig i Kristinehamn av någon underlig anledning. Bil och bil egentligen….Ford! De 4 bokstäverna har säkert 1000 olika påhittade benämningar och mig veterligen har ingen varit av de positiva slaget.

Men vafan…hade ju fått ett bra pris och det viktigaste var ju att den var snål….kör ju över 4000 mil om året och dieseln var ju inte gratis längre för Jante hade hunnit ifatt den med.

I Trollhättan fick vi byta till tåg. Tåget gick till Karlstad där jag skulle få vänta ca 30 minuter på anslutningståget till Kristinehamn. 30 minuter på Karlstad central en förmiddag sent i november är väl ungefär lika rolig som att få en pungmassage av mamman till ungarna i gängen som bränner bilar på hisingen i parti och minut.

Men litet spännande blev det allt…min minihjälte M. Birro visade sig oxå stå och vänta på tåget i östlig riktning på Karlstad central. Enda gången jag mött honom tidigare var när jag sa något om ”Italien, Tråkigt och VM”, måttligt nykter på Halta Lottas krog en 10 år tidigare. På den tiden var han en ganska plufsig, slafsigt klädd och ännu måttligt nyktrare figur än mig, men som jag brukade gilla när han hördes i programmet Frank på radion. Vi hade samma hjältar och var enligt mig själv väldigt ofta av samma åsikt.,,,,,, men fotboll fattade han inte mycket om.

Nu hade han förändrats…slimmad, välklädd men fortfarande vilse i fotbollsdjungeln. Eftersom jag nu var 100% nyktrare än sist så vågade jag ju inte säga flaska den här gången…..men nästa gång då ska jag ta mod till mig och iallafall säga hej.

Äntligen framme i Kristinehamn som jag studerat kartan av väldigt tydligt för att veta vilken väg jag skulle ta från stationen. Av någon anledning måste samtliga kartor ha ritats upp och ner för det ”industriområdet” jag skulle komma till var inte bara oroväckande olikt ett industriområde utan var helt tydligt inget industriområde alls om de nu inte hade industrin i till synes helt vanliga villor här i staden vid Vänerns strand. Efter en bra stund beslutade jag mig för att lägga min manliga stolthet åt sidan och ringa bilbutiken istället för att trava längre och längre ut i den värmländska myllan. Bilförsäljaren kom alltså och hämtade upp mig och av någon besynnerlig anledning gjorde han 180 grader om på bilen och körde åt helt fel håll. Till slut hade han kört i totalt fel riktning så länge att vi faktiskt var framme vid bilbutiken.

Min konspiratoriska sida hade redan börjat jobba för fulla muggar, ”bilhandlare är ju enna luriga jävlar”, gubbjäveln har säkert kört i en cirkel för att förvilla och mjuka upp mig inför prisförhandlingarna”, tänkte jag.

En stund senare rullade jag ut som en nybliven ägare till en Ford Fiesta av 2007 års modell.

Forden rullade på rätt bra de närmsta månaderna, förbukning var ju ”bara” dryga decilitern/milen mer än vad bilen var specad för. Men den drog ju lik förbannat 2,5 deciliter mindre än Peugoten jag tidigare hade haft och dieseln var ju dryga kronan billigare än bensinen, så det var inget jag hakade upp mig nämnvärt på.

Efter 4 månader var det dax för besiktning. Eftersom jag och besiktningar är lika kompatibla som Jean-Claude Van damme och karaktärsroller hade jag bestämt mig för att gardera upp mig ordentligt. Gick igenom hela biljäveln, kontrollerade varenda lampa säkert 15 gånger, kollade bromsar, däck och allt jag kunde tänka mig att de skulle gnällas på. Har ju varit på bilprovningen tidigare med bilar i toppskick som fått körförbud för att liten lampjävel på något totalt obetydligt ställe bestämt sig för att inte lysa, medans på banan bredvid varit bilar där det rasat rost från hela bilen när besiktningsmannen gått över den med sin förbannade rosthammare men som ändå gått igenom felfritt. Nu kanske det säger mer om mig än om mina bilar, för oftast känns det av en outgrundlig anledning som att det är ens personlighet som lägger ribban för besiktningsinspektörens nivå.

Men denna gången verkade det gå bra…hade ju lagt upp en ny strategi att sitta helt förslappad och se totalt oförstående ut med en kaffemugg i näven på en soffa en bra bit från händelsernas centrum (inbillade mig att jag både såg avslappnad och världsvan ut) istället för att vara en engagerad, intresserad jävel som hängde besiktningsmannen i hasorna hela tiden.

Men som sagt…besiktningsmannen såg nöjd ut, den förbannade rosthammaren petade knappt på en enda punkt på bilen. Jag hade nästat andats ut när han i princip hade gått igenom hela bilen. Vid vänster framdäck stannade han till lite extra märkte jag. ”Vad i helvete”, kom ljudligt över hans läppar. ”Kom hit”, han stirrade på mig och plötsligt var jag väldigt långt ifrån att känna mig världsvan och definitivt så långt ifrån avslappnad jag kunde komma. Bakom däcket sitter det ju en fjäder….fjädern hade av någon underlig anledning beslutat sig att min landsvägskörning på förmodligen Sveriges slätaste väg var lite för mycket för den och hade helt enkelt bestämt sig för att gå av lite grann. ”Du kör inte en meter med biljäveln….. det här är totalt livsfarligt”, sa han. Tydligen var detta med att fjädrar går av lika vanligt som att Kebnekaise skulle få ett vulkanutbrott, men jag ska tydligen få uppleva det mesta så vafan.

Lyckades övertala besiktningsmannen så att jag iallafall kunde få köra bort bilen till verkstaden några 100 meter bort. ”Du kör på ettans växeln och inte ett streck över 10 km/h”, sa han. ”Ramlar fjädern ner i drivningen så tar det tvärstopp, skär sönder hela däcket och mest troligt får bilarna inom de närmsta 100 meterna skörbjug och påven blir protestant och med största sannolikhet blir det 1000 års natt på jorden”. Nja kanske inte så jävligt men i princip så….

Mitt första men definitivt inte sista besök på den verkstaden var härmed ett faktum. Slutnotan hamnade ju strax under ett mindre lands statskuld men ”2:an” blev ju släckt och jag var ju redan fattig innan.

Sen beslöt sig min lilla bil (Ford) att fungera alldeles ypperligt, om man bortser från den ”lilla” tiotusenmila servicen för bara 4500:- (de var ju tvungna att både kontrollera flera lampor och fylla på spolarvätska) tills en kall, snöig jävla morgon några veckor in i november 2010…..men det är ju en helt annan historia.

JoE

This entry was posted on lördag, november 5th, 2011 at 10:06 and is filed under Ford Fiesta- 07. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.