November+Ford+Mig=Nääääääää
När man en lördagsmorgon i slutet av november tvingats upp av den uppfinning som benäms ”väckarklocka” vid den okristliga tiden 4.30 och det första som möter en när man motat upp dörren är 2 decimeter nysnö och en isande vind från kattegatt. Då är förmodligen det sista man vill göra att sätta sig i en bil och transportera sig på en förmodat oplogad E6 de 8 milen till Göteborg. Att bilen sen är en Ford Fiesta av 2007 års modell och har en väldigt tveksam och lynnig karaktär får ju inte direkt de 100 tunga stegen till parkeringen att kännas lättare.
Att det sen var november 2010, vilket innebar början på den värsta och kallaste vintern i mannaminne här på västkusten gjorde ju inte saken bättre…..men det visste ju inte jag, iallafall inte just då.
Men upp, ut och iväg behöver man ta sig för att ha en chans att kunna bemöta högen av räkningar som trillar in i strid ström på lika villkor….eller rättare sagt, på några villkor som helst överhuvudtaget. Har ju fört en ojämn kamp mot högen sen en lång tid tillbaka och timid som man är har man redan erkänt sig besegrad där långt bak i huvudet…men skam den som ger sig och större idioter än mig har väl lurat sig själva.
Att ta sig de 4 kilometerna ut till E6 Brukar ju vara ganska enkelt i vanliga fall, även med en Ford. Men bekväm som man är har jag ju inte tagit bort mer snö från bilen än nödvändigt för att ta mig in och för att kunna köra.Och som varje körande man har jag ju en stark övertro på min egen förträfflighet bakom ratten. Skrapa är för ”sissies” och ”lite” snö som skymmer sikten bekommer mig inte det minsta.
Att bilen är utrustad med ungefär 2 tums fälgar/däck får man ju leva med…det är ju en liten bil.
Men att just framföra en bil med ungefär 2 tums fälgar/däck på 2 decimeter oplogad väg kan ju vilket miffo som helst räkna ut att bilen förlorar 10 gånger av 10. Att sen bilen är en Ford Fiesta av 2007 års modell gör ju att förlust procenten genast blir avsevärt mycket högre….hur fan det nu är möjligt, men så är det iallafall.
Nåväl…när jag tagit mig igenom alla rondeller som större delen av Varberg verkar bestå utav kommer jag äntligen ut på E6. Det är vitt och ser jämt ut över hela vägen. Snö har ju en tendens att se både mysig och inbjudande ut….på vykort!
I verkligheten är ju snö både blött och kallt och är man som jag uppvuxen i Sveriges norra delar så har man ju fått leva med snö större delen av året och för en kille som gillar att ligga på beachen i solen och syssla med sin favoritsysselsättning att göra absolut ingenting så har jag fått min beskärda del av det vita helvetet.
Att framföra en bil…i synnerhet en Ford Fiesta…oavsett årsmodell, utrustad med ca 2 tums fälgar/däck på en oplogad motorväg vid 5-snåret en lördagsmorgon i slutet av november, är nog en av de sista briljanta idéerna man slås utav. Men till jobbet behöver man komma och med min övertro om min egen förmåga att köra oavsett vägförhållande gasade jag på. Nu var det ju så att det var en Ford jag framförde….och hur mycket tro jag än har på min egen körning borde jag någonstans vetat att köra en Ford på detta underlag var aningens mer komplicerad än vad man kan tro.
Nu var det ju inte så att jag bytte högerfilen mot diket…är ju på tok för grym för det, men Fiestan ville definitivt kompensera min eminenta rattförning med lite egna idéer.
Efter ungefär 8 kilometer börjar jag höra ett ljud från höger framsida. Ljudet är återkommande och eftersom jag vet att de 2 tums däck/fälgarna har sitt hem i ett hjulhus som om man står bredvid bilen sträcker sig strax söder om knäskålarna. Därför bestämmer jag mig för att det är snö som samlas i hjulhuset och följer med runt och lämnar ljudet efter sig varje gång det tar mot hjulhusets översida.
Efter ytterligare 3 kilometer tar Fiestan det något obehagliga beslutet att helt enkelt stendö. Eftersom min enda bekantskap jag önskat ha med bilar överhuvudtaget alltid varit att vrida tanklocket de 3 varv som det krävs för att öppna det, fylla på bränsle och sen 3 varv motsols för att återansluta tanklocket så tog det mig säkert närmare 10 minuter att lokalisera öppningsspaken till motorhuven.
Nu visar det sig att just i slutet i november så går solen upp vid klockan 8 på morgonen, nu var ju klockan drygt 5 vilket innebär att det var kolsvart. En tröst i bedrövelsen är ju att jag har vetskapen att i Kiruna går solen upp nästa gång framåt mars….men sen stannar den ju uppe i några månader så det jämnar nog ut sig.
Med den trösten att jag inte såg något som jag nog ändå inte skulle vara kapabel att förstå, försökte jag stå och efterlikna de världsvana bilmekarna jag sett på tv. Rörde lite här och pillade lite där…herregud vad världsvan och kunnig jag måste sett ut, men i sanningens namn såg jag ingenting och jag fattade ännu mindre av det jag inte såg så det fick vara bra så. Bestämde mig för att ringa bärgare. Hade ju faktiskt varit klok nog att ta med en liten bärgarlapp från någon mack någonstans någon gång, denna förvarade jag nu i mitt handskfack på min lilla bil.
Att få tag i en bärgare som befann sig inom länsgränsen väldigt tidigt en lördags morgon visade sig ju inte vara det lättaste. Men efter 1 timme och 15 minuter såg jag äntligen bärgningsbilen närma sig. Tack vare att det var bara några minusgrader och att jag hade iklätt mig mina supertighta långisar så behövde knappt bärgarkillen göra några upplivningsförsök alls, utan jag gick igång på första kicken så att säga.
Bärgarkillen, en 25-åring med stadig blick och handfast handslag hade en benägenhet att uttrycka sig i enstaviga ord märkte jag snabbt. Eftersom jag är uppväxt i norrbotten och jobbat en hel del med finnar så var detta vardagsmat för mig.
Efter en snabb kik under huven och med en näve som var full med gummirester vänder sig killen mot mig….”Fläktremmen”. Jag nickade på mitt otroligt världsvana sätt och sa, ”förstog det”.
Killen halade fram lite remmar som han skulle fästa min bil i för att dra upp den på bärgarens flak. Nere på Fordens högra sida finns tydligen någon ögla eller fästanordning som är till för just den här sakens skull…så praktiskt!
När killen håller på som bäst utfaller sig en högljudd 10 sekunders lång ramsa som innehöll minst ett för mig 10-tal helt nya benämningar på könsorgan genom hans sammanbitna läppar.
”Fjäderjävelnärav”! Eftersom det var enormt ovanligt att ena fjädern går av förstod jag ganska snabbt att detta var något som mest troligt aldrig hänt tidigare, jag var unik!!
Min världsvana posé förvandlades nu till den för mig lite mer bekväma posén…..”hjälplöst miffo” och räkneverket av summan på högen med räkningar som ständigt ville hamna i min brevlåda snurrade igång för fulla muggar.
Killen såg väl att det snart var dags för mig att möta herren så han pekade med ett medlidande finger på bärgarens hytt, ”inåvärmdig”.
Nåväl, bilen fick vi till verkstan och lämpade av den. Traskade mina 2,5 kilometer hem eller pulsade rättare sagt. Ringde jobbet och beklagade mig en stund och gick och lade mig.
Redan på onsdagen ringde ju verkstan och förklarade att bilen var lagad och klar. Och enligt honom jag pratade med hade jag kommit billigt undan, bara 4500…som hittat tänkte jag och grät inombords. Nu ville ju bärgaren ha 1500 för besväret med….”felsökningen” på bilen som bärgarkillen gjorde och som verkstan säkert tagit 1000 för fick jag med på köpet.
Här hade ju historien kunnat sluta men…nu är det ju en Ford det rör sig om….och en verkstad som verkligen har gjort allt för att låta bli att imponera för mycket på mig som är inblandad i det hela.
Tisdagen veckan efter är jag på utbildning i Göteborg. Kylan har tagit ett bastant grepp om landet och termometern orkar inte ens upp till -10. Men värmen kommer ju upp fort i min lilla Ford så jag är inte allt för bekymrad när jag 10 minuter efter kursens avslutning rullar ut på E20 för att transportera mig ner till Varberg. Klockan är strax efter 4 och rusningen är i full gång så jag lägger mig snällt i kön och tänker att det brukar lätta efter Kungsbacka bara 3 mil bort. Hinner köra ungefär 300 meter på E20, sen känner jag att styrningen börjar gå tungt som fan. Eftersom jag nu lärt mig att fläktremmen på sin väg passerar styrservon börjar jag ana det värsta, Min blick drar sig till laddningslampan eftersom jag lärt mig att fläktremmen har vägen förbi generatorn också. Mycket riktigt, tar väl max 10 sekunder innan laddningslampan som av praktiska skäl är utformad som ett litet batteri lyser rött. Nu är det ju inte det lättaste att dunka på varningsblinkers och bara stanna mitt på E20 mitt i rusningstid. Men som tur var fanns det en liten, liten insvängning på sidan där jag kan få in min lilla bil. Öppnar huven och får det hela bekräftat att den nya remmen tydligen inte tyckte om sin nya omgivning utan beslöt sig för att byta miljö, för kvar var den inte.
Nu är det ju så att jag är ju en väldigt tolerant och timid liten varelse i vanliga fall, men nu tyckte tom. jag att råttet var mågat eller hur det nu var en hockeyspelare hade uttryckt sig en gång i tiden.
Människan som svarade i telefon på verkstaden när jag ringde önskade nog att han utnyttjat några timmar av sin komptid en stund tidigare just den dagen. För nu osade det ordentligt om mitt i vanliga fall så vårdade språk. Men på något sätt ramlade han ur sin nyinfallna koma eller så hade han en viss vana av liknande ärenden, för han sa att han skulle återkomma så fort det bara gick och lade helt sonika på luren i örat på mig.
En stund senare ringde han tillbaka och innan jag hunnit börja vädra mitt missnöje hade han förklarat att han skickar en bärgare som kommer upp från Varberg och att han ordnat fram en lånebil som skulle stå och vänta på mig och som jag skulle få ha till mitt förfogande helt utan kostnad.
Att tillbringa 2 timmar i 10 minus med halva göteborg passerande utanför fönstret väntandes på ännu en bärgningsbil var ju inget som lockade mig så fantastiskt mycket, så jag bestämde mig för att knalla till mitt jobb som låg på behörigt avstånd från platsen jag just befann mig på för att hålla värmen och kanske underhålla jobbarkompisarna med mitt livs historia.
Bärgaren kom, vi kom till Varberg och bilen till verkstan. Jag fick min lånebil och verkstan överraskade både mig och mest troligt sig själva med genom att reparera bilen på bara några dagar och allt var frid och fröjd ända tills oktober innevarande år (förutom en 12000 mila service på 3500 där de faktiskt lyckades fylla på minst en deciliter av spolarvätskan och komma på att mina nyligen bytta vindrutetorkare nog skulle må bra av att ersättas av ett nytt par för endast 650). Men det är en helt annan historia……
JoE