Det var en gång…….The Sequel
Tänkte fortsätta lite med semesterminnen från förr och eftersom jag redan berättat lite om vad som skede när vi kom till Santorini tänkte jag att jag lika gärna berätta hur vi kom därifrån.
Vår vistelse på Santorini var ju tänkt som en rekrationstid efter vår måttligt tunga vecka på Ios ”where the party is”. Nu blir det ju väldigt sällan som man tänkt sig och i synnerhet kanske när man är 4 grabbar på några och 20, flitigt nyttjande av dödskallescarfer, mörka solglasögon och x antal fler attiraljer som hör hårdrocksmyten till.
Men nu skulle vi ta oss i kragen, vi var i stort behov av en vit dag…eller i minsta fall en vit förmiddag. Så vi bestämde att vi skulle styra kosan till Paros. Paros var en liten ö som grekerna hade hittat på och där skulle det definitivt gå fasligt lugnt till.
Så vi transporterade oss ner till hamnen dit vi ankommit 5 dagar tidigare och såg till att vara ute i god tid…baren i hamnen hade vi ju inte provat på än.
Vi satt där i godan ro och testade på större delen av översta hyllan i hamnbaren, för säkerhets skull gjorde vi några nedslag på hyllan nedanför…man kunde ju gå miste om något.
Eftersom vi fortfarande kunde klockan så blev vi lite förvånade över att det i princip inte var någon annan alls i hamnområdet, båtarna brukade ju vara knökade med en massa lustigt folk…men de lyste nu med sin frånvaro. Ont om båtar var det också gott om…i synnerhet med tanke på att det var dryga halvtimmen till avgång enligt den informationen vi fått när vi kollat upp båttider under något nyktert ögonblick. Faktum var att det inte fanns en båtjävel i sikte trots att vi kunde se större delen av Egeiska havet som guppade ovanligt båtlöst alldeles utanför kajkanten.
Vi släntrade iväg så gott det gick till hamnkontoret eller vad den där lilla kuren kan ha haft för namn. Kvinnan som för ovanlighetens skull inte fattade ett dyft engelska viftade och försökte peka på något som vi definitivt inte såg. Men nu tyckte vi att det var dax att kanske läsa på lite om vad det kunde stått på våra biljetter.
Av någon outgrundlig anledning hade grekerna fått för sig att de behövde en ny hamn så här bara mitt i allt. Och de kunde ju inte tänka sig att anlägga den nya hamnen åtminstone lite i närheten av där den gamla nu låg. För på biljetten stod att läsa att båten skulle avgå från nya hamnen……och den skulle avgå ganska snart.
Vi började försöka fokusera åt det håll kvinnan hade viftat…och mycket riktigt ca 5 kilometer bort, precis nedanför öns stad ”Thira” låg det en båt som mycket möjligt kunde vara båten vi skulle åka med. Nu var ju problemet att 4,98 av de fem kilometrarna var en väldans massa vatten och riktigt så religösa hade vi inte hunnit bli än att vi bara hade kunnat knalla rakt över.
30 minuter till avgång och någon ser en taxi. 4 Väldigt stressade killar slänger sig in i taxin, eftersom de andra är snåla (eller smarta) så hamnar jag, som jag för vanlighetens skull alltid gör…i framsätet.
”New habour” vrålar vi i en kör och för att riktigt förstärka vart vi vill så passar alla lämpligt på att peka bort mot hamnen där bortom vattnet så mycket de bara kan.
Taxin rullar igång…en Fiat eller liknande småbil där man oftast befinner sig mer utanför än innanför bilen när man råkar vara mer än 1.
En bit framför bilen ser jag en höna som spatserar i jakt på en tupp eller något annat totalt ointressant. Taxichauffören girar häftigt mot hönan och jag ser hur vi kommer att åka rakt över den. 4 dödskallescarfsklädda huvuden vrids i 180 grader och tittar ut genom bakrutan när vi kört över hönan. Hönan måste nog varit en Einstein av sin art, för när bilen kommit farande hade den helt enkelt duckat och dök nu upp fullt levande bakom bilen och verkade väldigt obekymrat spatsera vidare mot sitt mål.
Fick snilleblixten att det kanske var dax att slänga ett öga på mannen som framförde den lilla bilen. Blicken som mötte mig var ju totala motsatsen till glasklar kan jag ju säga. Och den betraktade mig som om jag var en liten rymdfarbror utrustad med en röd, roterande saftblandare istället för dödsskallescarf på huvudet.
Mannen sträcker ner sin högra hand mellan sätena…upp drar han en väldigt tom hela Bacardi. Han tittar på mig (eller om det var den inbillade saftblandaren på mitt huvud) och ler ett vackert, tandlöst leende och uttalar sitt förmodligen enda utländska ord han någonsin lärt sig ”finito”. På det skyfflar han iväg flaskan ut genom sitt öppna sidofönster och tittar framåt igen och gasar på.
Nu kanske det är dax att beskriva Santorinis topografi litegrann. För länge sen var Santorini en väldigt rund liten ö. Tyvärr hade ön bestämt sig för att ligga rakt ovanpå en ganska arg undervattensvulkan. En dag för längesen var vulkanen så arg att den tyckte att den behövde lätta lite på trycket…eller ganska mycket till och med. Nu hände det sig ju tyvärr att ungefär ¾ av ön Santorini satt i vägen en aning, men det tänkte inte vulkanen bry sig så mycket om för måste man så måste man. Detta resulterade att ¾ av den runda lilla ön for..ja vad ska man säga…helt åt helvete kan man kanske utrycka sig.
Kvar blev ju nu en ganska bananformad bit och där bestämde sig ett gäng småtjuriga greker att de skulle smälla upp lite nya hus och helt enkelt bosätta sig på det som fanns kvar av den förr så runda lilla ön. Eftersom resten av ön helt enkelt förflyttades till någon helt annanstans, var kanten som var kvar helt lodrät. Om ni kan tänka er en ost, eller ännu bättre åk och köp en 3-kantig grevéost…lägg den med en av långsidorna neråt. Det bästa är om ni köper en grevé av märket Falköpings. För att när ni lagt osten på ena långsidan så att ni har den höga sidan mot er och ni lägger ert huvud i 90 grader åt höger så ni kan läsa texten rakt framifrån…………F A L K Ö P I N G S, och om ni ägnar en stund åt S:et i falköpings och söker er så långt ovanför S:et ni kan komma och fotrfarande vara kvar på osten…..där var vi!!
Detta innebar att för att ta oss bort till nya hamnen var vi tvungen att åka med denna måttligt nyktre chaufför uppför en lodrät bergvägg på sisådär 500 meter. I andra sidan av osten, alltså dess smala ände…där vi bott, fanns alla stränder. Stränderna på Santorini är svarta för att de består av lavasand. Bara idioter beträder svart lavasand en normal 35-gradig dag i juli barfota. Nu säger jag inte att vi gjorde det…..men det gjorde ont som fan.
”förhelvete, var beredd att ta tag i ratten” hördes från baksätet. Försäkrade dom å det grövsta, att jag hade fullt sjå med att hålla i dörrens handtag för att slänga mig ut ur bilen vid behov.
Det kanske var tur att vägen var av modell serpentinväg, för chaufförens väl icka avvägda svängar passade faktiskt väldigt bra ihop med vägens. Någon gång fick vi ju möte….men eftersom vägen var minst 2 meter bred och att vi hade en chaufför med mer självförtroende än Charlie Sheen på ett horhus, gick det fantastiskt väl.
När vi klättrat färdigt var det nu 5 kilometer raksträcka fram till Thira. Fortfarande lite oroliga såg och kände vi chauffören trycka plattan i botten på den lilla bilen. Kanske lite tur att det inte finns så många bilar på ön med tanke på att chauffören verkligen utnyttjade dess fulla bredd så ofta han bara kunde.
När han några minuter senare bromsade in mitt i Thiras centrum så betalade vi och hoppade ut så fort vi bara kunde…lite glada att vi fortfarande var vid liv kan jag säga.
Nu är det ju så att nedanför Thira så sluttar en exakt likadan bergvägg som den vi just åkt uppför. Med den skillnaden att här fanns ingen väg att köra ner. Istället fanns det en ganska smal gångstig som man måste ta sig nerför. Någon intilligent grek hade tänkt till och byggt en bergbana…av någon anledning hade intilligensen avtagit efter hand och bergbanan hade därför bara byggts halva vägen. Men för att att sig halvvägs ner måste man alltså begagna den smala gångstigen. Eftersom jag stannat några sekunder extra för att donera pengar till en ny hela bacardi till chauffören och PO troget stannat och väntat på mig, hade A och M dragit iväg med fulla spett nerför den slingriga stigen. Jag och PO hamnade lite efter men drog iväg så fort vi kunde….15 minuter kvar.
Nu är det ju inte världens enklaste uppgift att ta sig de ca 250 meterna ner till där bergbanan tar vid. En slingrig smal stig med tvära krökar runt bergväggar utefter en nästan lodrät sluttning.
När jag och PO tar oss runt en krök bakom en bergvägg tar det plötsligt tvärstopp. Framför oss står det en liten grek och stirrar oss stint i ljumsktrakten. Med en otroligt snabb rörelse befriar han oss från vår packning och säger ”donkey”. På det vänder han sig helt om och går mot en sliten liten åsna som står en bit bort, ”donkey” säger han igen. Den macrosekund av förvåning som har infunnit sig hos oss släpper och vi vrålar i kör, ”no donkey”. Men den lilla greken var tydligen av den envetna sorten och uppretar glatt ”donkey” och får för sig att nu vara på väg att slänga upp vår packning på åsnans rygg. Nu var kanske inte att försöka få på några killar iförda dödsskallescarf och mörka solglasögon i ett synbart stressat läge en liten åsnesafari, den absolut mest geniala idén den lille greken fått. Med snabba steg drar vi tag i vår packning, men eftersom den greken var väldigt enveten så följde hans lilla kropp med när vi började sätta fart nerför berget igen… återigen med vår packning och även en liten grek släpande efter. Efter en kort stund hade han iallafall gett upp och släppte taget.
Vi speedade ner tills vi kom till bergbanan och slängde oss på den. Den rullade sakta neråt och långt där nedanför kunde vi se hur alla passagerarna nu klivit ombord och båten var på väg att ge sig av. På något sätt hann vi fram i tid för att slänga oss ombord exakt när båten åkte iväg.
Jag vet inte om ni riktigt kan föreställa er men. Efter att den senaste halvtimmen, i 35-gradig hetta. Först åkt en måttligt vådlig taxiresa med en chaufför som precis dragit i sig en hela Bacardi. Efter att ha sprumgit nedför berget, släpat på greker och sprungit ännu mer. Att när man äntligen kan sätta sig ner…….då öppnar sig varenda liten por i kroppen och fullständigt släpper ur varje vätskedroppe som finns i ens kropp. Men det var precis vad som hände när vi väl satt på båten. Båten som gick mot Paros….där våra slitna kroppar skulle få lite vila. Men som vi alla vet…det blir jäkligt sällan som man tänkt sig.
Men det är en helt annan historia……
JoE