Taget ur verkligheten

När kylan är som värst är det skönt att tända ett Baliljus och drömma sig tillbaka.
Har ju redan beskrivit den dygnslånga nertransporten och den lilla avstickaren till paradisöarna Gili.
Men själva Bali då….det var ju ändå där jag tillbringade ungefär 18 dagar september/oktober 2011.

Om man ser Bali från ovan så ser det ut lite som ett hundhuvud som sniffar västerut.
Ön är drygt 10 mil på sitt bredaste ställe och den är ungefär lika lång från norr till söder.
På denna lilla yta har det samlats drygt 4 miljoner små balineser….det lite spännande med det hela är att 99% av de dryga 4 miljoner bestämt sig för att bo på den nedre tredjedelen av ön….och varenda jävel av dem har en vespa!
Balineserna är ju till största delen ett ganska långsamt ostressat folk…de tar det manana så det står härliga till….men sätt en ratt eller ett styre i händerna på dem så har du en stressad blådåre kan du ge dig fan på.
Om du satt och räknade på fingrarna där lite tidigare så fick du fram att det blir en jävla massa vespor på den lilla södra snutten av Bali….det blir extra spännande när varenda jävel av dem ska ligga först också.
Att stå vid ett rödljus på en av de trånga vägarna är riktigt fascinerande…medans du väntar så svischar vespa efter vespa förbi…de ska ju stå längst fram….allihopa!
Förutom Nikki Lauda, Fittipaldi, Senna, Schumacher och någon till i en lagom tillknycklad Mpv buss där längst fram vid rödljuset på den kanske 8 meter breda vägen….trycker de in en 80 vespor också.
De andra 200 vesporna…de som tydligen har lite mer bråttom till ett ställe där de kan ta det lugnt…snirklar sig fram efter kanten…..tar av till vänster…gör en u-sväng och svänger ut vänster och fortsätter sin väg mot horisonten.
När de andra som snällt väntat på att det ska bli grönt sen äntligen får grönt….då ska alla på något sätt lyckas pressa sig in först när den refugförsedda vägen fortsätter på andra sidan korsningen.
Få se nu…5-6 Mpv bussar…80-talet vespor….8 meter mellan de idiotiskt parkerade bilarna längs kanten och refugen i mitten…jippee…..lycka till!
Nåväl…lyckligtvis så tror ju de flesta Balineser på ett liv efter detta….så att dö lite grann är ju inte så farligt trots allt.

Vi hade ett stressat schema under min tid på Bali….vi planerade allt in i minsta detalj och for runt som ett par tättingar….inte!
Jag brukade väl lufsa upp vid 8 snåret….hade jag otur var jag tvungen att smöra mina mackor själv….pust!
Efter en balja svart kaffe placerade jag gärna den välformade i gazebon eller ute vid en solstol vid poolen…..gärna med en bok.
Efter en stund så brukade min vän fråga om jag inte skulle ha en bintang…..” vad är klockan” frågade jag då….”spelar det någon roll svarade hon”….den första bintangen brukade slinka ner ganska tidigt alltså.
Mina barns kommentarer när de ser mina bilder från Bali brukar oftast röra vad det är jag har i händerna vid de olika fototillfällena….”drack du öl hela tiden” brukar de fråga……ja…typ….vafan ska jag säga….man blir ju törstig!
Efter någon timme så brukade vi söka oss inåt centrum i Sanur.
Eftersom trafiken var som den var och med tanke på att en lite exklusivare taxiresa kostade dryga tian så tog vi ganska ofta taxi.
Vi brukade starta upp vid massagestället.
Att börja dagen med att ha en 40 kilos liten dam med våldsamt starka nypor klättrande och knådande på en i en timme kunde ju vara ganska skönt.
Någon gång så körde vi den lite längre versionen som var på 90 minuter….kostade vansinniga 75 spänn…..men man får ju unna sig lite på semestern.
När vi sen lagom lealösa och mörbultade vacklade ut därifrån blev det besvärligt.
Skulle vi ta oss de 100 meterna ner till stranden och leta upp mat och dryck eller skulle vi ta någon ställe inom 20 meters radie?
Vi testade nya ställen varje dag i princip…maten var ju inte överdrivet fantastisk men grillade räkor med lite pommes och vitlökssmör för knappa 50 lappen var ju ok……sen blev det ju gärna ett par gröna bintangflaskor före/under/efter med.
Vi hamnade ju oftast på stranden…vi gick längs den nästan milslånga strandpromenaden där det vimlade av shoppar, barer och restauranger…vi brukade gå tills vi hittade något ställe som såg avslappningsbart ut….gärna med en ivrig servitör som vill förse oss med lite bintang förstås.
De hade ett rätt bra kombitänk Balineserna…..för vid varje ställe längs stranden fanns solstolar med ett lite passande serveringsbord på behörigt avstånd, ivriga servitörer som sagt och alltid en pool som man kunde begagna om man tröttnade att plaska i det 28 gradiga havsvattnet.
I poolen hade de gärna placerat en bar…så lägligt!
Vet inte hur många timmar man spenderade med att först dyka i en snabbis….häva sig upp på barstolen och där möta en bintang som snabbt placerades framför en…….jobbigt värre!
Det var ju lite långgrunt där i havet….men tog man sig ut 20-30 meter så kunde man placera sig på lilla rumpan och sitta där och se fånig ut…annars hade de toalett vid poolen hmmm.
När vi ett gäng timmar senare kom hem så var det ju dags för dagens tyngsta uppdrag….hämta min väns lille son vid dennes skola.
Min vän brukade oftast ha ett ganska vårdat språk….men det var innan hon placerades bakom ratten på sin bil för att köra de dryga 5 kilometerna till sonens skola.
Tur att jag inte är av den känsliga sorten….kanske ännu mer tur att balineserna inte är så värst bevandrade i det svenska språket….för de namn som min vän under den 30 minuters tur och retur resan till skolan kallade dem hade de kanske inte uppskattat så mycket.
Men blir ju lite fascinerad när det passerar en vespa med någon liten tjej på….kan inte beskriva på vilken sida för de kunde fan i mig dyka upp var som helst.
De kanske gick 80 när hon snirklade sig fram bland alla de andra miljonerna trafikanterna på tryggt avstånd…..och hon satt och smsade!!
Hemma igen så fick vi det svåra uppdraget att bestämma oss för vad vi skulle äta……hennes hemhjälp kunde ju bara laga 5-6 rätter……värst var det på söndagar när hemhjälpen hade mage att vara ledig…vi fick alltså laga mat själva…som tur var fanns det ju mcdonalds och några 100 restauranger som gärna skickade hem maten till oss via taxi i närheten.
På kvällarna kunde vi unna oss ett kvällsdopp i poolen efter den ansträngande dagen.
Vi brukade ta oss några drinkar…prata…titta på film…eller bara försöka bli lite fulla.

Det lite jobbiga med Bali är ju att när det är som absolut kallast är det 25 grader.
Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är för det sjunker aldrig under 25….ibland tyckte vi att det var lite småkyligt i poolen….termometern kom ju knappt över 30 grader!!
Tur man kunde krypa upp i solstolen då….tända sig en cigg….le lite mot solen och zippa på en ny bintang.

JoE

Trots att det är 6 plusgrader och klarblå himmel ute så här mitt i Januari så är det ändå skönt att sätta sig, titta på lite bilder och drömma sig bort.

Efter 10 dagars Balivistelse så tyckte vi att det var dags att utforska paradiset på allvar….vi åkte till Gili.

Gili är 3 pannkaksplatta små öar som har hittat sin placering precis utanför Lomboks nordvästra kust…. de ligger där i en rad, precis som om någon slängt ”smörgås” och öarna har bildats av ringarna på vattnet.

För att ta sig till Gili fanns olika alternativ…..min vän förklarade att orkar man inte simma några kilometer så ska man nog undvika de billiga, långsamma båtarna.

Vi tog plats på en snabbåt som skulle förflytta oss över Balisundet till Lomboksidan på dryga 2 timmar….sätena var i plast/skinn…om nu någon skulle tycka att umgänget med de 5 meter höga vågorna i 40 knop skulle bli för mycket för frukostsmörgåsen i lilla magen.

Vi lämnade ett grått Padang Bay på Bali och kom fram till soligt Lombok där tydligen en del gods skulle släppas av och en skäggig familj kliva på.

Nästa anhalt Gili Air…vår hållplats i paradiset!

Vi hade valt Air i hårt slagsmål med mellanön Meno….Trawangan ville vi inte till…vi var 20 år för gamla och orkar bara parta till 5 på mornarna, tyckte vi.

På Bali gick ju hela livet i slowmotion…utom när det gällde trafiken.

En Balines som hamnade bakom en ratt…som dessutom satt på fel sida….blev per automatik Asiens svar på Fittipaldi….Man förstår att de hoppas på ett liv efter detta när man befunnit sig i baksätet på en taxi en stund.

Gili hade samma atmosfär…bortsett från trafiken då, här var ingen motortrafik tillåten och de små, otroligt gropiga små vägarna som fanns ockuperades av öns cirka 15 ”drivers”.

Driverserna hade ingen ratt att hålla i….de höll istället i tömmarna på någon liten häst/åsna.

Bakom hästen/åsnan hade de byggt en liten träkoja på hjul…. den var man nästan tvungen att transportera sig med till sin bugalow som var belägen någonstans runt den lilla ön.

De hade mage att kräva 50000 för den lilla rundan…..50000 är ju 40 kronor…men just där och då tyckte vi att det var ganska dyrt…..när man tycker att 40 kronor är mycket för en 10 minuters hästtransport så har man mest troligt varit borta på tok för länge från Sverige.

Att den lilla träkojan bakom djuret var anpassad för aningens mindre figurer än oss själva, kunde vi konstatera när vi 10 minuter och 6 bulor senare släpptes av utanför vår lilla bungalowby.

Efter att ha installerat oss i bungalowen tyckte vi att det var dags att få oss något till livs och tog oss en liten promenad.

Runt i princip hela ön hade de små ställen där gazeboz var utställda jäms med den vita stranden….att sitta där, titta ut över det turkosa, glittrande havet och känna den ljumma brisen som drog över en, gjorde att harmonin inom en var total.

Gili är nog det enda stället där man är tvungen att gå och hämta personalen när man inte fått beställa på ett i stort sett folktomt ställe.

”Kyparen” spenderade hellre tid med att ligga utsträckt i en gazebo och plinka på en gitarr än att se till att vi fick beställa…..”det är Bali”, sa min vän och då förstod jag att jag nog var tvungen att lämna mitt harmoniska tillstånd för att gå och upplysa ”kyparen” att de satt 2 ganska törstiga nordbor och väntade några gazeboz bort.

”Nu vill jag snorkla”, förklarade jag några bintang och världens underligaste carbonara senare.

Min vän som besökt Gili 6 gånger tidigare pekade då ut riktningen i sydlig riktning och tog ut stegen mot ett bra snorklingsställe hon visste om.

När vi landade på första bästa bar en timme senare så hade jag än en gång insett att min vän inte bara var söt och charmerande….hon var aningens förvirrad också.

Det var tur att ön bara var drygt 4 kilometer i omkrets, min vän hade lett iväg oss i totalt fel riktning och jag fick nu mig en liten extra sightseeing tur.

Vi råkade ju hamna på den folktomma delen av ön, brist på folk är lika med brist på bar om ni fattar.

Att knalla runt i paradiset på kritvita stränder och med det vackra, vilda havet bredvid sig är fantastiskt……men när det är +30 nånting och inte en tendens till skugga så tar bränslet slut lite grann efter en stund.

Vi badade på en enslig bit strand på öns sydspets…ni får ursäkta mig med alla inlägg om väderstreck och så….men jag råkade få en kompass formidable med i genuppsättningen när jag tillverkades….den funkar överallt….utom i Falkenberg….felbyggd stad!

När min vän för tolfte gången konstaterat att det är alldeles runt hörnet så såg vi äntligen bebyggelse där framför oss.

”Wanna have some tobacco”, var det första en synnerligen oklippt yngling i mörka solglasögon frågade oss när vi hasade in på första bästa bar vi kom fram till.

I Kalix där jag är uppvuxen kallas detta i folkmun ”rocknroll tobak”…då förstår ni vad jag menar hoppas jag.

Nu var ju vi lite mer angelägna att inventera de gröna halvliters flaskorna på nedre hyllan i barens kylskåp än att suga på en pipa….så vi beställde några Bintang och slog oss ner i en gazebo precis vid stranden.

Ungefär 150 meter innan vi kommit fram till bungalowen vi hyrde så kom vi till öns bästa snorklingsställe….. ska köpa med en kompass nästa gång jag besöker min vän……vill ju inte hon ska gå vilse på någon ö som är större än Gili Air.

Vi hyrde oss snorklingsutrustning för det hutlösa priset 120 kronor….. då fick vi ha det så länge vi ville i och för sig.

Att simma omkring i det 28 gradiga vattnet och titta ner i akvariumet under sig var fantastiskt!

Problemet var bara att 50 meter ut så tog det mysiga, gröna vattnet slut och blev mörkare mer hotfullt blått när botten försvann där långt under mig.

Trots att jag är full av manlighet och testostoronet nästan rinner av mig så blir jag lite spak när man märker hur liten man är därute i det stora okända blå.

Musiken från filmen som man såg och fascinerades av i slutet på 70-talet kommer som ett brev på posten… ”DoDoDoDoDo”….fan jag har ju hajskräck i ett badkar av normal storlek!

Min vän låg där vid ytan 20 meter bort…20 meter ut och flinade så hon höll på att gå sönder…. ”kom ut hit, det är mycket större fiskar här”, ropade hon och försvann ner under ytan.

Har från barnsben utvecklat en taktik när jag är ute och badar….så länge det finns någon som är längre ut än mig så är det ok……en benig, svårtuggad svenne står ju inte högst på hajarnas meny…..förhoppningsvis.

Jag svalde hårt och jobbade mig utåt, beredd att vid minsta lilla misstänkt fenliknande sak i synfältet göra heltom på stället och slå några världsrekord på min väg mot den trygga stranden 70-80 meter bort.

Den dagen man kan bli opererad och få 360 graders syn så kommer jag att börja dyka på allvar.

Huvudet går ju som värsta propellern där man simmar framåt…måste ha koll åt alla håll samtidigt och det måste ju se förjäkla roligt ut.

Efter att ha dykt och tunnat ut Bintangbeståndet i baren några timmar tyckte vi det var dags att gå hem och göra oss färdiga för kvällen….den här gången bestämde jag åt vilket håll vi skulle gå.

De kanske 200 meterna från vår bungalow ner till det lilla centrumet där vi tänkte äta var fösedd med ett antal barer.

Vi tog oss några stopp för att kolla in drinkmenyerna på de ställena där det stod ”happy hour” på griffeltavlorna utanför….det fanns ofta med ”magic mushroms” på griffeltavlorna med……Harry Potter på besök?

Min vän testade ”frozen Margerita” som varken var frozen eller Margerita liknande någonstans, jag…..jag testade Bloody Mary.

Den ena var 80% tabasco…nästa var 80% sprit…den tredje var 80% av något helt annat, men vid det laget struntade jag i det mesta.

När det var dags för mat så beställde vi för säkerhets skull in lite drinkar till förrätt….eftersom det är dumt att chansa så tog vi oss ett par till efterrätt också.

Vi ångrade oss att vi inte tagit oss några dagar extra där i paradiset…redan nästa dag var det dags att åka tillbaka till Bali igen…..men en dag så sitter jag nog där igen….om jag får bestämma….Gili är fantastiskt!

JoE

Klockan 18.30 släppte en kollega av mig på Landvetter.

Hade bestämt mig för att lämna bilen på jobbets inhängnade parkering, ville ju fan inte betala dryga 2000:- för parkering på Landvetter.

Efter att ha misslyckats med själv check in´en ett 10-tal gånger så begav jag mig skamset till inchecknings disken och förklarade att de hade ett rejält problem med deras datorer….det kunde ju inte vara fel på mig.

Nu gjorde ju hon ett ansträngande jobb och scannade mitt pass, ”varsågod” sa hon sen och torkade svetten ur pannan samtidigt som hon sträckte boardingcardet till mig.

”Det här får vi ta hand om”, Säkerhetsvakten spännde ögonen i mig och höll upp min tandkrämstub och en duschcreme av märket Axe framför mig.

Min tanke hade varit att fräscha upp mig lite i Singapore, därför hade jag packat ner necissären i handbagaget….men säkerhetsvakten slängde de explosiva prylarna i sin stora, gröna soptunna och muttrade att det är ok nu.

Hittade ju den lilla baren på Landvetter och betalade 75:- för en stor, ganska svag stark och beslutade mig för att ”checka in” på Facebook via mobilen.

Nu var det tydligen inte bara min tandkräm som var totalt livsfarlig utan även min mobil…det var ju helt omöjligt att få någon som helst nätkänning….anade hur Säpo stod och spanade på den trolige terroristen där jag nu satt och sörplade på min svindyra stora, ganska svaga stark.

20.20 så bar det äntligen iväg…skulle hälsa på Helsinki en knapp timme innan det stora hoppet till Singapore skulle göras….kände mig stabil med det för jag hade ju flugit till Helsinki så sent som -82 så jag ansåg mig hitta där.

Finnair´s Märtha-Päivi serverade mig kaffe och en påse nötter…det skulle ju tydligen slås på stort hmmm och trippen på dryga 1½ timme gick av bara den tack vare det.

Tydligen hade de gjort vissa omkonstruktioner på Vanta flygplats sen -82…för jag hittade ingenstans!

Som tur var hade jag packat ner läsglasögonen och kunde med hjälp av dom läsa mig till vart det var tänkt jag skulle ta vägen…kom till slut fram till världens…eller iallafall Vantas ände och där stod mitt lilla plan och väntade på lilla mig.

De på Finnair hade tydligen förstått att jag inte befunnit mig på ett så här stort flygplan förrut och hade, bara för att jag skulle få se mig ordentligt omkring placerat mig absolut längst bak.

Rad 58, säte H blev min placering.

Givetvis hade de också fått den goda idén att placera planets miffo på dryga 150 pannor i sätet framför mig.

Han hade en egen liten teori om hur man gjorde det bekvämt för sig i sin stol på flygningen på närmare 12 timmar.

Förutom att pressa ner stolsryggen max så vänder man sig inte om och sätter sig tillrätta….man studsar sin kropp så hårt man bara kan mot stolsryggen i varje rörelse man företar sig i sitt säte.

Eftersom han tyckte att man bör byta ställning ungefär var tredje minut så blev det en rätt bra belastning på mina knän efter en stund.

Ett tag fick jag en väldans lust att klappa till honom på den begynnande flinten där den befann sig i sitt studsande läge bara några centimeter framför mig.

En gång ställde han sig upp för att rätta till tröjan, det vill säga dra ner den över den väl tilltagna kulan.

Jag försökte då få ögonkontakt med honom, men insåg att det var helt omöjligt…han var av typen att han var ensam i världen.

Han såg nog ingenting för i hans lite saboterade hjärna fanns det inget annat än han själv…undrar om han är släkt med mitt ex?

En av de 2 tjejerna på sidoraden bredvid mig utforskade facket framför henne och hittade en påse som hon tyckte det var lämpligt att tömma upp de senaste dagarnas maginnehåll i…trevligt tyckte jag och flyttade blicken åt motsatt håll.

Där bredvid satt det ett yngre ryskt par…de var nygifta med tanke på mannens egentillverkade T-tröja med texten ”just married” på.

Trevligt tyckte jag och uppskattade att de inte åt så mycket av sin mat utan skickade det mesta över till mig som av någon anledning alltid blir ashungrig när jag befinner mig på resande fot.

Mitt i natten tyckte jag det var dax att utforska en myt som ständigt av outgrundlig anledning, alltid hamnar i mina tankar när jag flyger….10000 meters klubben.

Tog mig smidigt fram mellan stolsraderna och väckte på sin höjd en 7-8 stycken, däribland en rätt diskret snärt på mannen i sätet framför migs begynnande flint som fick honom att studsa lite extra i sin stol.

Min jakt gick mellan raderna…studsade det lite i något säte….eller var det bara kollossen på rad 57 som hade påsättningstillstånd på planet…nu var det ju ett säte….och mina knän som han satte på litegrann…men det kanske räknas?

Inte ett enda juffsande!!! De enda rörelserna man såg var ju några kliningar i skrevet hos några och någon som bestämt sig för att ta igen allt de missat på TV de senaste åren.

Återvände till mitt säte…svepte min lilla flaska vitt jag hade fått till maten och föll in i drömmarnas land.

Frukosten serverades vid halv 12!!! Singaporetid vill säga…tuppjävlarna hade väl knappt hunnit börja yla hemma i Sverige än.

Hon i sidoraden hade upptäckt en ny påse, tyckte det var lite synd om den som skulle behöva vara alldeles tom och tryckte ur sig ännu en laddning maginnehåll i den.

Tittade på ryssarna som genast började vifta med sina smörgåsar åt mitt håll….tackar tänkte jag och tuggade i mig nöjt.

Strax efter 16 lokal tid ramlade vi ner på Changi i Singapore…hade ju 5 timmar att slå ihjäl och det enda jag var tvungen att göra var att checka om bagaget.

Ett smärre problem trodde jag, men det visade sig ju att det var lite mer besvärligt än jag trott.

Man var tvungen att skaffa ett inrese tillstånd till Singapore!!!

En jävla massa papper skulle fyllas i…och på det fick jag en orolig finne på halsen som tyckte jag såg extra världsvan ut och ville ha någon stabil person som höll honom i handen för det stora klivet över den Singaporiska gränsen.

Fick igenom både finne och mig själv efter lite pennfäktande med en misstänksam gränsvakt som befann sig så långt ifrån ett gästfritt leende som man nu kan tänkas befinna sig.

Finnen blev så glad att han nu ville bjuda på öl…..inte bara en…det är ju en finne vi pratar om!

Så efter att vi checkat om vårt bagage så ledde han mig till närmsta bar…han skulle också till Bali visade det sig…men med en tidigare flight än mig.

När jag en stund senare…ganska duktigt slirig kikar på klockan…som fortfarande hade svedalatid, konstaterar jag att den är halv 12 på dagen…..har man semester så har man tänkte jag och beställde in en ny öl.

När jag vinkat av finnen så tyckte jag att det var trevligt att vingla runt i lite butiker och kanske shoppa på sig en del.

90 spänn för en hela absolut…helt ok!

Vågade inte köpa mer eftersom jag visste att tullen på Bali var stenhård och det var avrättning på plats om man försökte få med sig ett helrör extra.

En limpa cigg för knappa hundringen fick göra vodkan sällskap och jag vandrade nöjt iväg.

Hade fått sms från Tele2 att surftaxan var endast 80:-/MB…men det gjorde inte så mycket eftersom mitt telenät inte ville spela Singapore det minsta.

21.15 drog så planet mot Bali iväg!

Glappglappglapp presenterade den ena av flygvärdinnorna det hela och jag väntade med spänning på den engelska versionen.

Glappglappglapp med engelsk brytning några minuter senare gjorde att jag gav upp och beslöt mig för att fascineras av det Japanska paret bredvid migs ivriga försök att lyckas med Angry Birds på sin Ipad.

1½ timme senare hade paret fortfarande inte lyckats klara den banan de påbörjat….man måste inponeras av deras envetenhet ändå.

Men nu landade vi på Bali…hade ju fått hela proceduren förklarad för mig och siktade in mig på dryga timmens byråkrati innan jag kunde lämna flyplatsen.

Får nog ringa Guiness rekordbok ändå!

23.45 kliver jag av bussen som körde oss från planet bort till terminalen.

In…sväng vänster…glasburar där de säljer Visa at arrival för 25Usd…vidare till checkpoint 1 för genomgång av pass och de inrese tillstånd jag fyllt i på planet.

Stämpel här och stämpel där…iväg till bagagebandet och jaga ifatt sin svarta väska bland alla andra svarta väskor.

In i röntgen med alla väskor och sen fram till den slutliga totalgenomgången hos de Gestapoliknande vakterna innan man kan lämna flygplatsen.

”Its ok sir”, tittar på vakten och fattar inget….börjar öppna upp mina väskor…”No, its ok sir”, säger vakten igen och tro det eller ej men karljäveln ler.

Ut ur flygplatsen…direkt höger och fram till Taxiluckan som är omringad av 30-talet kedjerökande, glappande taxichaufförer.

”Sanur 95000”, säger mannen i luckan och tar emot min sedelrulle.

95000 är ca. 80 spänn!

Får ta rygg på en liten glappande, kedjerökande chaufför som hastar iväg med min väska.

In i taxin…klockan står nu på 23.59….det gjorde du bra Joacim tänkte jag och bestämde mig för att joina chauffören med en cigg.

Hystade fram google maps framför honom och visade på satellitbilden var det var tänkrt han skulle köra mig…glappglapp sa han och vi rivstartade.

Kommer att ta upp trafiken och körvanorna på Bali senare…..men jag var aningens nervös kan jag säga.

Nästan exakt ett dygn efter att jag klivit ur kollegans bil på Landvetter så parkerade nu chauffören utanför Gang Asih No.3. i Sanur

Min vän stod där och väntade på mig…..”Välkommen”, sa hon och gav mig det där leendet……

JoE

Nu kom det ju sig att 5 ganska ungdomliga herrar…kanske just för att det var så unga tyckte det var en bra idé att besöka lite varmare breddgrader någon gång i augusti -85.

På det annars så glada 80-talet var det ju en del problem med att söka sig neråt medelhavet till om man nu råkade bo i exempelvis Kalix.

Planet från Arlanda skulle ju avgå redan strax efter klockan 6 på morgonen. Detta innebar att vi var tvungna att transportera oss ner till Stockholm redan dagen innan.

Vi hade samlats hemma hos D i väntan på den taxilimousine som skulle köra oss de drygt 8 milen till Kallax i Luleå.

Eftersom han som skulle framföra taxin var av den törstiga sorten hade vi tagit beslutet att om vi skulle ta oss en färdknäpp så fick den bli liten.

Hursomhelst så kom vi oss hela vägen till Kallax även om vi förstod att taxichauffören inte var torrlagd där han nu satt vid ratten.

Flyget från Luleå ankom Arlanda ungefär klockan 19. Nu hade vi ju bara att vänta ut kvällen och natten innan vi skulle lyfta mot Mallorca strax efter 6 morgonen därpå.

Nu var det ju inga nödbedda gossar det handlade om, för trots vår ringa ålder var vi ganska erfarna på hur vi skulle underhålla oss själva….sen kanske de flaskor sprit vi packat med oss kunde hjälpa till en aning om nu fantasin inte riktigt ville infinna sig

Detta innebar ju att vi nu förskansade oss på några stolar på Arlandas ganska öde utrikesterminal. Och började av den anledningen att tiden skulle gå aningen fortare dricka en del sprit.

Nu kanske bör berättas att eftersom vi var rätt erfarna trots vår ringa ålder, att vi ALDRIG tog med oss för lite dricka på vägen.

Detta innebar ju att det blev en rätt blöt natt och de 5 tidigare så glada gossarna som till slut infann sig på sina platser på flyget ner till Mallorca den där tidiga morgonen nu var ganska avdankade. De hade ju fabulerat en hel del hur gott det skulle bli att ta sig några stadiga där på planet och komma rejält förfestade ner till partyön.

Men istället satt vi där och ingen drack en droppe. Tanken på alkohol var för oss alla totalt fjärran.

Men när planet landat och vi tog de första staplande stegen ut i Mallorcas pressande solsken hände något…..vi tittade på varann och alla var ense om att vi nu var väldigt angelägna att ta reda på var närmsta bar kunde tänkas ha gömt sig.

Nu var man ju tvungen att ta sig igenom passkontroller och hämta ut bagage innan man blev förpassad in i en fålla där en så kallad reseledare räknade in oss.

Sen var det vallning till bussen som sen rullade iväg riktning Magaluf.

Nu var det ju så att vi hade fått den ljusa idén…för att vi var så unga kanske. Att vi skulle tillbringa de 2 närmsta veckorna på Hotell 33.

Hotell 33 var ju det absolut hetaste stället av dem alla och siffran 33 kom sig från att det var den högsta åldern som någon fick ha som vill stanna på hotellet.

Efter den förmodligen så långt i deras rätt unga liv törstigaste timmen någonsin så kom vi slutligen fram till hotellet.

Efter incheckning och snabb inhivning av vårt bagage på våra rum skulle nu omgivningarna utforskas.

Det som var intressant med omgivningarna var ju om de kunde tänkas innehålla sprit eller inte.

Är man 19 år och enligt svensk lag inte tillräckligt gammal för att få köpa sprit i sitt hemland, blir ju ögonen ganska stora och pulsen ganska hög när man efter att ha gått de 50 strävsamma stegen från hotellet till dess närmsta intilliggande butik, nu står inför en hyllrad på sisådär 10 meter som bara innehåller spritflaskor i alla dess färger.

Detta gör ju att man kanske råkar handla på sig lite mer än man faktiskt behöver, men är man törstig så är man.

Vi var ju 5 stycken. Nu köpte vi på oss 3 flaskor 1,25 liter bacardi, 1 flaska innehållande 1 liter 50% smirnoff och slutligen 1 flaska 1 liter 40% smirnoff. Till det köpte vi ju lite blanddryck….det är ju oföskämt att dricka rent så här första dagen i ett nytt land tyckte vi.

Stegen tillbaks till hotellet var ju nu mycket lättare trots att vi bar på betydligt mer packning än på vägen dit. För nu skulle det gås upp till rummet och blandas grogg mmmm.

Nu kom det ju sig att D och T hade fått sitt rum på andra våningen, medans Jag själv fick ett rum tillsammans med L och P på sjunde våningen. För att inte riskera vätskebrist så beslutade vi oss för att det var nog säkrast att vi stannade till i deras rum….iallafall för ett kort depåstopp.

När vi några timmar senare tyckte att vi kanske skulle se oss omkring, det vill säga ”var fan är baren”, Så gick vi iväg.

Nu var vi ju av det erfarna slaget och erfarnast av oss alla var T. Så han gjorde som man alltid gjorde i norrbotten när man var tvungen att förflytta sig med risk att vara torrlagd i mer än 10 minuter….han blandade ihop en rejäl dos sprit med lite cola i en 1½ liters flaska för att ta med sig som färdkost.

Nu upptäckte vi att det med att vara erfaren i norrbotten inte riktigt är som att vara erfaren i Magaluf. Detta resulterade i att när vi nu skulle ta oss in på en bar så försökte T smuggla med sig sin medhavda flaska. Detta tyckte ju inte vakterna om så mycket och T tyckte ännu mindre om tanken på att behöva lämpa bort den mängd sprit som vi inte lyckats stjälpa i oss på vår väg till baren.

Detta resulterade i att vi fick vänta en stund med att gå in för att nu hälla i oss resten av innehpllet i T´s medhavda flaska.

Vi upptäckte ju sen när vi väl kommit in på baren och fått beställa att det kanske var lite korkat att ta med sig sprit in på barer, eftersom spriten på barerna i princip var gratis….men nu fick vi redan erfarna bli lite mer erfarna alltså.

Men nu var det fest….vet inte hur många barer vi uppsökte den kvällen men det var väl så många som möjligt.

När jag och D som av någon anledning blivit sist kvar ute av vårt glada gäng, vid 10-tiden på morgonen dagen därpå kommer upp till deras rum så möts vi av en ny liten erfarenhet. Vattnet som täcker hela deras rums golv innehåller en massa grönsaker! Det visar sig att T kanske inte skulle ha tagit den där sista nästan gratis groggen på någon av de barer vi nu besökt där under natten. För han hade kastat upp lite av det som nu råkade befinna sig inuti hans lilla mage i tvättfatet på rummets toalett. För att få det hela tillbaks till normal standard (handfatet alltså) så hade han dunkat på kranen med vatten på fullt. Sen hade han tydligen tyckt att den kunde ju stå där och spola rent medans han gick och tog igen sig en liten stund på sin säng. Nu hade ju lite delar av morot, tomat och annat grönsaksskit fått för sig att fastna i avloppet. Så medans T nu tog igen sig en liten stund längre än vad han i sitt måttligt nyktra tillsånd faktiskt tänkt, så rann nu vattnet ut över hela rummets golv…som tur var fanns det avrinningshål ute på balkongen så att vattnet hade någonstans att ta vägen, annars kanske T fått träna lite frisim där i sin slummer.

När vi efter någon timmes sömn summerade kvällen som vi i de flesta fall inte hade att minne av så upptäckte vi att vi faktiskt hade lyckats lämna cirka 2 deciliter sprit av vårt lilla inköp vi gjort dagen innan. Eftersom T nu vaknat till och gått torr i minst 6 timmar så åtgärdade han problemet ganska omgående.

Men nu var vi på väg till den närliggande butiken igen….det fanns ju flera hyllmetrar kvar som vi missat. Men det är en helt annan historia….

JoE

Tänkte väl berätta färdigt om de 4 båtluffande ungdomarna…så ni vet att de kom hem ordentligt.

Vi hade ju lämnat Santorini med småsugna tyskar, elaka hundar, rejält packade taxichaufförer och små grekiska åsnejockeys. Kommit på båten i sista stund…båten som skulle ta oss till Paros. Där skulle det ju gå fasligt lugnt till och fasligt lugnt var precis vad vi behövde efter nästan 2 veckors konstant party på Ios och Santorini.

Paros var ännu en liten ö som hade fått sig en placering mellan Naxos och Ios….så båtresan skulle ta nästan 3 timmar. Eftersom vi förlorat mycket vätska efter de vådliga strapatserna den sista timmen på Santorini, tog vi det säkra före det osäkra och fyllde på lite extra under båtens långsamma tuffande mot Paros. Detta innebar ju att när vi väl anlände så var vi ganska glada och att våra dödskallescarfs prydda huvuden helt glömt bort hur mycket våra inre organ behövde iallafall några timmars rast i sitt ganska överansträngda jobb med att ta hand om alkoholen som vi spillde i oss.

Det första vi var tvugna att göra när vi hamnade på landbacken var ju som vanligt att ordna oss någonstans att sova (oftast glömde vi ju i vår glädje bort att sova, utan där de sängar vi betalade för stod, fick ju mest våra reseattiraljer chans att återhämta sig).

Eftersom de mesta bekymmer och all annan tankeverksamhet uppenbarligen läggs helt åt sidan när man fått sig några stabila groggar. Innebar det att istället för att vi prutade på rummen så lyckades rumsuthyraren trissa upp priset istället för tvärtom. Och när det väl var dax att betala var priset oerhört mycket högre än vad vi från början kom överens om, men det var vi ju lyckligt omedverna om eftersom vi vid prisförhandlingarna oftast hade all uppmärksamhet riktad på var närmsta bar var belägen

På Paros hade någon liten grek verkligen tänkt till. Att hit kommer det komma en hel del frusna, törstiga nordbor som har beskaffats med en helt idiotisk tävlingsinstinkt.

Därför hade de anlagt en spikrak väg som var dryga kilometern lång och löpte längs havet. Att vägen bara var ett sätt för att suga ut oss turistande folk, som av en händelse stannade till på Paros var ganska självklart. För att om man i ett nyktert ögonblick funderade till en stund, kunde man klart och tydligt se att vägen bara började…… det vill säga att man gick på någon stig och mitt i allt dök det upp en väg. Och följde man vägen dess hela, dryga kilometers längd….så slutade den bara.

Längs med vägen…med varenda svängdörr mot havet…… låg barerna vägg i vägg.

Detta gjorde ju att man bara var tvungen att starta upp vid baren längst bort….i stadig takt förflytta sig bar för bar, tills man inte var kapabel att förflytta sig mer….inte i upprätt ställning iallafall.

Varenda människa med tävlingsinstinkt förstod ju att det var så man bara måste göra….och det var precis vad vi gjorde!

Vi upptäckte på ett tidigt stadie att det inte var så hemskt smart att förgrunda för mycket. För på varje bar hade man en tävling i tävlingen, att kunna pruta till sig det bästa priset som möjligt. Och hade man fått sig några stadiga för mycket var ju inte prisförhandling ens starkaste sida direkt.

Hursomhelst….vi letade upp vägen (vi gick alltså tills det mitt i allt var en väg som vi gick på). Sen förflyttade vi oss på raska ben i rakt sydlig rikting, tills vägen bara slutade vara en väg. Vred våra kroppar 90 grader i östlig rikting och tog ett gäng hurtiga steg, genom svängdörren och vidare till bardisken. ”4 B52 on fire and 4 big Heineken”….. nu började budgivningen. När vi tyckte vi fått ett skäligt pris betalade vi. Bartendern hivade upp 4 heineken som ganska fort tog slut (trava själv dryga kilometern på Paros i Juli så får du se hur törstig man blir). 4 små glas dök nu upp. Först några centiliter Caluha i glasets botten….mot baksidan av en tesked spilldes det sen i några centiliter Baileys, allt för att B52:an skulle få sina tydliga skikt……det sista som spilldes i var en skvätt Gran Mariner, också den mot teskedens baksida för att lägga sig i ett översta skikt. Nu skulle skiten brinna och det fixade bartendern med sin tändare, gran marinern brann så den lilla skäggstubb vi begåvats med sveddes. I med ett sugrör….SLLLUUURRRRRP…..yes!

Efter detta gjorde vi helt om och förpassade nöjt våra kroppar till baren vägg i vägg.

Här genomgicks samma procedur och 10 minuter senare anlöpte vi bar nummer 3´s bardisk för nya förhandlingar, dessa hade en tendens att gå sämre och sämre, men det är tur att man kan skylla det mesta på spriten.

Bar 9-10….dit vi i normala fall kunde tänkas komma en lagom glad kväll hade praktiskt nog utrustas med både färgglada spyhinkar och ledstänger som kunde hjälpa en att både ta sig in och ut på ett iallafall lite ståndsmässigt vis.

Den första tanken som slog en när man slog upp de svullna, blå dagen efter var ju knappast att ”ikväll ska jag fanimig komma till bar 11”. Men efter att solen fått mjuka upp huden lite började tanken komma smygande.

Solen avnjöt vi på en liten strandremsa som var lägligt placerad precis utanför där vi bosatt oss. Att den i princip var helt öde passade ju oss som handen i handsken. Men informationen vi fick strax innan vi lämnade ön var kanske av den arten att vi hade klarat oss aningen bättre utan den. Det visade sig att strandremsan där vi låg och den lilla viken vi badade i….var det stället där de besökande båtarna hade den goda smaken att tömma sina latriner. Nu fick vi ju inte veta det förrän precis innan vi lämnade Paros…och några öl senare var det något som vi inte fäste större vikt vid.

Sista kvällen hade vi bestämt oss för att nu skulle vi verkligen anstränga oss för att komma fram till bar 11…om vi så skulle krypa dit och bli liggande där tills någon vänlig själ kunde välta oss ut på vägen igen så vi kunde ta oss hem efter bästa förmåga.

Nu hade ju A skaffat oss lite förstärkning för just denna rekordenas afton. Han hade någon kväll innan fastnat mellan en 2 meter lång brittisk kvinnas svällande bröst och nu skulle hon och en avsevärt kortare väninna agera hejarklack och vid behov rent fysiskt stöd.

Kan ju lite motvilligt erkänna att denna, den 5:e kvällen på Paros påhittade bargata, klarade jag bara av att ta mig till bar 6. Kroppen strejkade ihop värre än värsta grekstrejken som skulle komma i framtiden. Inte ens både 1 och 2 besök i något intilliggande buskparti kunde ändra på den saken. De andra strävade på så gott det kunde och A med både den kortes och den långes hjälp kunde till sist med ett saligt leende ta sig ut ur bar 11….för att genast plantera hela sitt främre parti i en närliggande rabatt och där falla i djup, nöjd sömn.

Dagen efter hade vi helt gett upp hoppet om att få lite lugn och ro under resan…så vi gjorde det enda rätta…åkte till Ios igen.

Där hade vi den fantastiska turen att några av de 26000 hade bestämt sig för att lämna lite plats till oss, så vi var så välkomna iland igen. Under de följande dagarna, kvällarna och nätterna, träffade bland annat M en vägg, A en småpilsk åsna och jag och PO såg till att den resans enda nudist snabbt la den karriären åt sidan.

Efter de dagarna begav vi oss till Aten där vi spenderade våra sista dagar. Där blev vi neddrogade på en strippklubb som inte var en strippklubb. Vid ett annat försök att angöra en annan strippklubb, hamnade vi på en gayklubb eftersom den taxichauffören som körde oss tydligen dragit sina egna slutsatser vart 4 dödskallescarfs beklädda killar, med mörka solglasögon helst ville se lite naket kött.

Vi kissade lite på akropolis och blev aningens blyförgiftade, inte av kissandet utan av den satans trafiken…..men annars var det rätt bra när vi äntligen fick ta planet hem till gamla, trygga Sverige.

JoE

Tänkte fortsätta lite med semesterminnen från förr och eftersom jag redan berättat lite om vad som skede när vi kom till Santorini tänkte jag att jag lika gärna berätta hur vi kom därifrån.

Vår vistelse på Santorini var ju tänkt som en rekrationstid efter vår måttligt tunga vecka på Ios ”where the party is”. Nu blir det ju väldigt sällan som man tänkt sig och i synnerhet kanske när man är 4 grabbar på några och 20, flitigt nyttjande av dödskallescarfer, mörka solglasögon och x antal fler attiraljer som hör hårdrocksmyten till.

Men nu skulle vi ta oss i kragen, vi var i stort behov av en vit dag…eller i minsta fall en vit förmiddag. Så vi bestämde att vi skulle styra kosan till Paros. Paros var en liten ö som grekerna hade hittat på och där skulle det definitivt gå fasligt lugnt till.

Så vi transporterade oss ner till hamnen dit vi ankommit 5 dagar tidigare och såg till att vara ute i god tid…baren i hamnen hade vi ju inte provat på än.

Vi satt där i godan ro och testade på större delen av översta hyllan i hamnbaren, för säkerhets skull gjorde vi några nedslag på hyllan nedanför…man kunde ju gå miste om något.

Eftersom vi fortfarande kunde klockan så blev vi lite förvånade över att det i princip inte var någon annan alls i hamnområdet, båtarna brukade ju vara knökade med en massa lustigt folk…men de lyste nu med sin frånvaro. Ont om båtar var det också gott om…i synnerhet med tanke på att det var dryga halvtimmen till avgång enligt den informationen vi fått när vi kollat upp båttider under något nyktert ögonblick. Faktum var att det inte fanns en båtjävel i sikte trots att vi kunde se större delen av Egeiska havet som guppade ovanligt båtlöst alldeles utanför kajkanten.

Vi släntrade iväg så gott det gick till hamnkontoret eller vad den där lilla kuren kan ha haft för namn. Kvinnan som för ovanlighetens skull inte fattade ett dyft engelska viftade och försökte peka på något som vi definitivt inte såg. Men nu tyckte vi att det var dax att kanske läsa på lite om vad det kunde stått på våra biljetter.

Av någon outgrundlig anledning hade grekerna fått för sig att de behövde en ny hamn så här bara mitt i allt. Och de kunde ju inte tänka sig att anlägga den nya hamnen åtminstone lite i närheten av där den gamla nu låg. För på biljetten stod att läsa att båten skulle avgå från nya hamnen……och den skulle avgå ganska snart.

Vi började försöka fokusera åt det håll kvinnan hade viftat…och mycket riktigt ca 5 kilometer bort, precis nedanför öns stad ”Thira” låg det en båt som mycket möjligt kunde vara båten vi skulle åka med. Nu var ju problemet att 4,98 av de fem kilometrarna var en väldans massa vatten och riktigt så religösa hade vi inte hunnit bli än att vi bara hade kunnat knalla rakt över.

30 minuter till avgång och någon ser en taxi. 4 Väldigt stressade killar slänger sig in i taxin, eftersom de andra är snåla (eller smarta) så hamnar jag, som jag för vanlighetens skull alltid gör…i framsätet.

”New habour” vrålar vi i en kör och för att riktigt förstärka vart vi vill så passar alla lämpligt på att peka bort mot hamnen där bortom vattnet så mycket de bara kan.

Taxin rullar igång…en Fiat eller liknande småbil där man oftast befinner sig mer utanför än innanför bilen när man råkar vara mer än 1.

En bit framför bilen ser jag en höna som spatserar i jakt på en tupp eller något annat totalt ointressant. Taxichauffören girar häftigt mot hönan och jag ser hur vi kommer att åka rakt över den. 4 dödskallescarfsklädda huvuden vrids i 180 grader och tittar ut genom bakrutan när vi kört över hönan. Hönan måste nog varit en Einstein av sin art, för när bilen kommit farande hade den helt enkelt duckat och dök nu upp fullt levande bakom bilen och verkade väldigt obekymrat spatsera vidare mot sitt mål.

Fick snilleblixten att det kanske var dax att slänga ett öga på mannen som framförde den lilla bilen. Blicken som mötte mig var ju totala motsatsen till glasklar kan jag ju säga. Och den betraktade mig som om jag var en liten rymdfarbror utrustad med en röd, roterande saftblandare istället för dödsskallescarf på huvudet.

Mannen sträcker ner sin högra hand mellan sätena…upp drar han en väldigt tom hela Bacardi. Han tittar på mig (eller om det var den inbillade saftblandaren på mitt huvud) och ler ett vackert, tandlöst leende och uttalar sitt förmodligen enda utländska ord han någonsin lärt sig ”finito”. På det skyfflar han iväg flaskan ut genom sitt öppna sidofönster och tittar framåt igen och gasar på.

Nu kanske det är dax att beskriva Santorinis topografi litegrann. För länge sen var Santorini en väldigt rund liten ö. Tyvärr hade ön bestämt sig för att ligga rakt ovanpå en ganska arg undervattensvulkan. En dag för längesen var vulkanen så arg att den tyckte att den behövde lätta lite på trycket…eller ganska mycket till och med. Nu hände det sig ju tyvärr att ungefär ¾ av ön Santorini satt i vägen en aning, men det tänkte inte vulkanen bry sig så mycket om för måste man så måste man. Detta resulterade att ¾ av den runda lilla ön for..ja vad ska man säga…helt åt helvete kan man kanske utrycka sig.

Kvar blev ju nu en ganska bananformad bit och där bestämde sig ett gäng småtjuriga greker att de skulle smälla upp lite nya hus och helt enkelt bosätta sig på det som fanns kvar av den förr så runda lilla ön. Eftersom resten av ön helt enkelt förflyttades till någon helt annanstans, var kanten som var kvar helt lodrät. Om ni kan tänka er en ost, eller ännu bättre åk och köp en 3-kantig grevéost…lägg den med en av långsidorna neråt. Det bästa är om ni köper en grevé av märket Falköpings. För att när ni lagt osten på ena långsidan så att ni har den höga sidan mot er och ni lägger ert huvud i 90 grader åt höger så ni kan läsa texten rakt framifrån…………F A L K Ö P I N G S, och om ni ägnar en stund åt S:et i falköpings och söker er så långt ovanför S:et ni kan komma och fotrfarande vara kvar på osten…..där var vi!!

Detta innebar att för att ta oss bort till nya hamnen var vi tvungen att åka med denna måttligt nyktre chaufför uppför en lodrät bergvägg på sisådär 500 meter. I andra sidan av osten, alltså dess smala ände…där vi bott, fanns alla stränder. Stränderna på Santorini är svarta för att de består av lavasand. Bara idioter beträder svart lavasand en normal 35-gradig dag i juli barfota. Nu säger jag inte att vi gjorde det…..men det gjorde ont som fan.

”förhelvete, var beredd att ta tag i ratten” hördes från baksätet. Försäkrade dom å det grövsta, att jag hade fullt sjå med att hålla i dörrens handtag för att slänga mig ut ur bilen vid behov.

Det kanske var tur att vägen var av modell serpentinväg, för chaufförens väl icka avvägda svängar passade faktiskt väldigt bra ihop med vägens. Någon gång fick vi ju möte….men eftersom vägen var minst 2 meter bred och att vi hade en chaufför med mer självförtroende än Charlie Sheen på ett horhus, gick det fantastiskt väl.

När vi klättrat färdigt var det nu 5 kilometer raksträcka fram till Thira. Fortfarande lite oroliga såg och kände vi chauffören trycka plattan i botten på den lilla bilen. Kanske lite tur att det inte finns så många bilar på ön med tanke på att chauffören verkligen utnyttjade dess fulla bredd så ofta han bara kunde.

När han några minuter senare bromsade in mitt i Thiras centrum så betalade vi och hoppade ut så fort vi bara kunde…lite glada att vi fortfarande var vid liv kan jag säga.

Nu är det ju så att nedanför Thira så sluttar en exakt likadan bergvägg som den vi just åkt uppför. Med den skillnaden att här fanns ingen väg att köra ner. Istället fanns det en ganska smal gångstig som man måste ta sig nerför. Någon intilligent grek hade tänkt till och byggt en bergbana…av någon anledning hade intilligensen avtagit efter hand och bergbanan hade därför bara byggts halva vägen. Men för att att sig halvvägs ner måste man alltså begagna den smala gångstigen. Eftersom jag stannat några sekunder extra för att donera pengar till en ny hela bacardi till chauffören och PO troget stannat och väntat på mig, hade A och M dragit iväg med fulla spett nerför den slingriga stigen. Jag och PO hamnade lite efter men drog iväg så fort vi kunde….15 minuter kvar.

Nu är det ju inte världens enklaste uppgift att ta sig de ca 250 meterna ner till där bergbanan tar vid. En slingrig smal stig med tvära krökar runt bergväggar utefter en nästan lodrät sluttning.

När jag och PO tar oss runt en krök bakom en bergvägg tar det plötsligt tvärstopp. Framför oss står det en liten grek och stirrar oss stint i ljumsktrakten. Med en otroligt snabb rörelse befriar han oss från vår packning och säger ”donkey”. På det vänder han sig helt om och går mot en sliten liten åsna som står en bit bort, ”donkey” säger han igen. Den macrosekund av förvåning som har infunnit sig hos oss släpper och vi vrålar i kör, ”no donkey”. Men den lilla greken var tydligen av den envetna sorten och uppretar glatt ”donkey” och får för sig att nu vara på väg att slänga upp vår packning på åsnans rygg. Nu var kanske inte att försöka få på några killar iförda dödsskallescarf och mörka solglasögon i ett synbart stressat läge en liten åsnesafari, den absolut mest geniala idén den lille greken fått. Med snabba steg drar vi tag i vår packning, men eftersom den greken var väldigt enveten så följde hans lilla kropp med när vi började sätta fart nerför berget igen… återigen med vår packning och även en liten grek släpande efter. Efter en kort stund hade han iallafall gett upp och släppte taget.

Vi speedade ner tills vi kom till bergbanan och slängde oss på den. Den rullade sakta neråt och långt där nedanför kunde vi se hur alla passagerarna nu klivit ombord och båten var på väg att ge sig av. På något sätt hann vi fram i tid för att slänga oss ombord exakt när båten åkte iväg.

Jag vet inte om ni riktigt kan föreställa er men. Efter att den senaste halvtimmen, i 35-gradig hetta. Först åkt en måttligt vådlig taxiresa med en chaufför som precis dragit i sig en hela Bacardi. Efter att ha sprumgit nedför berget, släpat på greker och sprungit ännu mer. Att när man äntligen kan sätta sig ner…….då öppnar sig varenda liten por i kroppen och fullständigt släpper ur varje vätskedroppe som finns i ens kropp. Men det var precis vad som hände när vi väl satt på båten. Båten som gick mot Paros….där våra slitna kroppar skulle få lite vila. Men som vi alla vet…det blir jäkligt sällan som man tänkt sig.

Men det är en helt annan historia……

JoE

En gång i slutet på 80-talet reste 4 långhåriga lite outvecklade killar ner till Grekland för att pröva på båtluffarlivet under några veckor. Visst kan jag berätta om Tequila knack tävlandet på Ios. En ö bestående av 600 invånare, men som vid antalet av 26000 besökare på sommaren stängde hamnen och lät de 26000 roa sig bäst de ville under så lång tid de ville, för när de 26000 hade roat sig klart stod 26000 nya och bara väntade på att få komma iland och fortsätta festen. Men jag tänkte berätta om dagarna efter Ios, när vi bestämt oss för att vi behövde vila upp våra partytrötta kroppar.

Vi åkte till Santorini….det var dit alla romantiska par åkte för att se Europas vackraste solnedgång.

Nu var vi ju inte speciellt romantiskt lagda någon av oss och inte ägnade vi så många tankar åt solnedgången heller.

Från Ios tar man en båt på ca 2 timmar rakt söderut för att komma fram till Cykladernas sista ö innan Kreta…Santorini.

Tyvärr kolliderade solnedgången med Guns´n Roses andakten som skedde ungefär mellan grogg 5-7 och är det något jag lärt mig i livet är det att prioritera

När man gått av båten står det horder med folk som vill hyra ut rum till oss välbärgade drägg från Norden. De hade oftast kataloger med jättefina rum och efter att ha haft ett gemensamt jätterum på 8 kvm där vi sovit på tältsängar de få gånger vi stängt ögonen den senaste veckan, hade vi nu kommit överens om att vi skulle bo ståndsmässigt med riktigt sköna sängar, för detta var ju trots allt rekreationsdagar för att senare orka ta oss vidare och ta vårt ansvar som festgeneraler.

En man hade precis vad vi sökte efter…på bild! Stora rum med fina sängar. Hotellet såg kanon ut och efter en normal prutningsrunda var priset helt acceptabelt också.

In i transport för att ta oss till andra sidan av ön…där stränderna fanns. När vi kommer fram till hotellet ser det exakt lika bra ut som på bilderna. Vi kliver av och tar våra konsumpåsar som innehåller våra kläder och förstås sprit och ska gå in.

När vi är på väg uppför trappan till entrén hojtar chauffören åt oss att vi ska följa med honom. Han leder oss till baksidan av huset där de har en imitation av Emils snickerboa längst bort på gården. Av någon anledning går mannen in där och vinkar åt oss att följa efter. Inne i det enda rummet står det 2 sängar som precis får plats bredvid varandra. Eftersom mannens enda ord han tydligen kunde på engelska var ”si” så spelade det ingen roll hur vi försökte förklara och protestera, att det här var inte det vi blivit lovade. Han sa ”si” en sista gång och stängde dörren. Vi bestämde oss för att göra det enda rätta i det läget och spillde upp oss en rejäl grogg. Problemet var ju lite genant eftersom vi var 4 och det var 2 90 sängar……menmen.

För att bli lite klokare på det hela beslöt vi oss för att det var nog bäst att ta oss några stadiga till.

Eftersom spriten har en tendens att göra en lite gladare och få en att se lite ljusare på det mesta, även 4 långhåriga män i 2 90 sängar, så tyckte vi att det var dax att ta en titt på vad barlivet på ön hade att erbjuda.

Iklädda våra dödskallescarfer, mörka solglasögon och den brutalaste looken vi kunde uppbringa gav vi oss iväg…trodde vi.

På något märkligt sätt hade någon tyckt att det var en strålande idé att ha en hund modell större och med ett tydligt taskigt lynne iförd ett 10-meters koppel knallande på baksidan.

När jycken fick syn på dessa lallande halvidioter som kom ut ur husses (inte Emils) snickarboa tog den fram sin finaste tandrad och satte fart mot oss med ett väldigt hungrigt utseende.

Som tur var räckte ju inte kopplet fram utan tog stopp på hunden med ett väldans knakande en 5 meter bort. Men det spelade ingen större roll för långt dess förinnan hade vi lagt benen på ryggen och var redan trygga bakom vår nu stängda dörr i snickerboan.

Det var dax att lägga upp en strategi….sprit är en lösning på många problem tyckte vi och förstod att vi behövde oss en rejält stark jävel innan vi kunde fundera riktigt bra.

När vi öppnade dörren igen var det kolsvart och kanske hade hundfan hittat någon lydig tik och gått för att titta på den omtalade solnedgången, hoppades vi.

För säkerhets skull skulle vi ta oss en liten omväg och smyga så tyst vi bara kunde längs med gårdens mur och hoppas att hunden inte kunde höra eller se oss.

När vi kommit ett gäng meter längs muren hör vi ett rasslande från höger, rasslandet var otäckt likt ljudet från hundens koppel när den kommit farande tidigare. När rasslandet fick assistans av ett elakt morrande slog vi världsrekord för idioter på 20 meter.

Nu var vi ståendes mot dörren och hörde hunden morra några meter bort. Vi kunde även höra prat och skratt inifrån hotellet. Vi började ropa……

Nu är det ju inte så att man vill skylta för mycket när man står iförd sin vassaste dödskallescarf, solglasögon och ropar på hjälp….men det var precis vad vi gjorde.

Efter närmare 30 minuters hojtande var det äntligen någon som reagerade. Vi hörde hur hunden kallades bort och till slut en mansröst som ropade ”ok”.

Vi var på vår vakt men lyckades helskinnade ta oss ut på framsidan av hotellet. Nu tyckte ju undertecknad att det hade gått aningens lite för långt. Först lurade till ett hotell som blev en snickerboa, sen inträngd i ett hörn iförd sin fräckaste dödskallescarf och mörka solglasögon av Cujos grekiske kusin.

Stolpar in genom entrén och hugger första bästa lille grekliknande varelse jag kan se. Det var inte han som kunde säga ”si” men mest troligt en nära släkting, för denne hade en tendens att bara nicka på huvudet i takt med att jag spydde all gala jag hade över honom. Fick förklarat av mina vänner senare att det mesta jag hade hävt ur mig hade varit på svenska…funderade en stund och kom fram till att det gav jag fullständigt fan i.

Eftersom vi nu var ganska glada i hatten efter all stärkande sprit och att jag blivit torr i strupen av allt gapande, beslöt vi att vi skulle byta hotell direkt dagen efter. Men först skulle vi nog prioritera vår kontroll av barlivet, för det vore ju synd att slösa bort alla goa groggar man hade inombords så vi gick ner på byn trots allt.

Vi hamnade på en bar där dom hade alldeles förträfflig sprit för av en händelse så blev vi rejält packade ganska snabbt.

Ännu bättre hade jag det, eftersom jag hamnat bredvid 2 väldigt trevliga tyskar vid baren och de tyckte tydligen att jag var trevlig också för de såg till att jag alltid hade ett fullt glas framför mig som jag gjorde mitt bästa för att få tomt. Jag hade inte en aning vad de tyckte vi samtalade om, men det brydde jag mig inte så mycket om.

När jag till slut var så glad att jag förstod att jag inte skulle minnas en sekund av kvällen dagen efter, bestämmer sig mina vänner för att träda in i handlingen.

PO förklarar i mitt öra att anledningen till att de fortsatt övertrevliga tyskarna försåg mig så glatt med en massa sprit var för, ”de vill lufta sin knödel mellan dina schinken” som PO uttryckte det. När han upprepat detta tills han insåg att alla drachmer ramlat innanför pannbenet på mig, gjorde jag det enda rätta…….blev galen.

Medans jag hade fullt sjå med att lära tyskarna en hel del massa nya ord de kunde få användning för när de lekte ”leta brockwurst” nästa gång , så tog mina vänner helt sonika och lyfte bort mig från händelrnas centrum. Att se 3 killar iförda dödskallescarfer och mörka solglasögon komma bärande på en fjärde kille, även han iförd dödskallescarf och mörka solglasögon, vilt gestikulerande och med en massa trevliga tyska glosor kommande högljutt ur munnen. Måste varit något för de iakttagande att komma ihåg att berätta för barnbarnen om när de blivit gamla….eller inte.

Så här i efterhand har jag förstått att mannen med den höga pannan och hans vän med burrigt, ljust hår som satt i hörnet och iakttog allting, senare snott hela händelsen och gjort sig ett namn på det, nämligen http://www.youtube.com/watch?v=fzVRfUDEM9k.

Det här var lite om vad som hände på Santorini. Vår rekreation blev istället till slut en ännu värre fest än vi hade på Ios och det hände så mycket mer. Ska berätta lite mer om en mycket intressant händelse senare, men det är som sagt en helt annan historia….

JoE